Jag tror att motivation är ett annat ord för "vilja till förändring". Om viljan saknas är det svårt att åstadkomma något varaktigt. Den starkaste motivationen är den som kommer inifrån, den där heta längtan som kan driva folk till de mest fantastiska bedrifter. Det är den jag är intresserad av att fundera närmare på, och det är nog den som sviktar ibland när vägen känns lång.

Men det är också motivationen som flammar upp när man ser att det händer saker, oavsett om det är att det går fortare att springa eller att vågen visar en siffra man tycker om. Det är nog så att man får ta fram olika saker för att hålla lågan brinnande, måttband, våg och ett belöningssystem som ger små men täta belöningar för ganska små framsteg.

Fast det viktigaste tror jag är vad man tänker om sig själv. Hur skulle du känna om någon gick fram till dig och sa: - Men fy fan så du ser ut idag!
Eller fällde en plump kommentar om att din rumpa ser ut som en ladugårdsvägg, eller någon av alla andra kommentarer jag hört människor säga om sig själva.

Vad får oss att tro att vi skulle bli mindre påverkade av att vi säger sådant till oss själva, när vi inte gillar att höra det av andra?

Om man tänker snälla saker om sig själv blir det lättare att göra snälla saker mot sig själv också. Man behandlar inte den man tycker om illa.

Så någonstans, innan alla planer läggs upp och målen bestäms, måste vi börja älska oss själva och börja behandla oss väl. Tänka snällt även om oss själva. Se dig i spegeln och inse att du är värd att satsa på, du är värd att älska. För jag har en känsla av att det inte är så motiverande att vara snäll vid någon man inte tycker om, men den man älskar tvekar man inte att ställa upp för.
Motivation är inte en helt enkel sak att förklara eller sätta fingret på. Den är ännu svårare att få tillbaka ibland. Ju mer man kämpar, desto längre bort försvinner den käns det som.

Något som jag kan tycka fungerar ganska bra är att stanna upp och ställa mig själv några ganska enkla frågor, och ta mig tid att verkligen motivera ett svar jag kan stå för:

"Vad vill jag åstadkomma?" Ett tydligt, enkelt svar är det bästa. T ex jag vill gå ner fem kilo i vikt. Jag vill kunna springa 5km. Tydliga, klart definierade mål är lättare att sträva emot, särskilt om de inte är orimligt långt borta.

"Varför det?" Det bästa är om svaret är för din egen skull, du vill det för din egen skull utan att känna att det är för någon annans skull egentligen. Press utifrån kan vara bra ibland, men om det är den enda drivkraften kommer det att bli jobbigt förr eller senare. Frågan "varför det?" är därför viktig att man besvarar så ärligt som möjligt inför sig själv, annars blir det svårt att komma vidare. Har man inget bra svar kanske man måste tänka om och byta till ett mål som känns mer angeläget. Ibland kan det vara bättre för hälsan och självkänslan att byta mål än att klamra sig fast vid ett man inte längre är intresserad av.

"Vad skulle det betyda för mig att uppnå mitt mål?" är den svåraste frågan, och den som är mest trolig att man inte svarar helt ärligt på. Delvis eftersom det underförstått också ställer frågan "vad är du beredd att offra?" vilket inte alls måste vara en nödvändighet. En livsstilsförändring som ska leda till en hälsosammare vikt är sällan hållbar i längden om man inte förankrar den i vardagen. Om man måste offra mycket, eller upplever att man offrar mycket, kommer man förr eller senare att återgå till gamla vanor och viktnedgången förbyts i en viktuppgång.

Därför är det viktigt att lära sig vilken mat man mår bra av, vad som stillar hungern utan att väcka sötsug och recept på god och näringsrik mat. Det här är det svåraste, eftersom Det Tar Tid. Att lära känna sin kropp och dess behov så att man aldrig mer behöver tänka på vikten är en svår och tidsödande process. Det är under tiden man går igenom det här som motivationen sviktar ibland, men det är då det är dags att gå igenom frågorna igen. Rada upp argumenten för varför det är värt att göra en livsstilsförändring, rannsaka ditt inre och skulle det halka snett någon gång är det ingen panik.

En dikeskörning är inte allvarlig så länge man tar sig upp på banan igen, man måste ju inte välja att stanna i diket.