Första steget...
Nu är det dags igen...
Min resa från botten av bergskjedjan mot toppen. Förra gången kom jag inte ens halvvägs mot toppen innan nedfärden började. Jag har funderat mycket på vad för olika orsaker det var som gjorde att jag tappade målet ur sikte. Vilka var dimmorna eller molnen som dolde toppen? För det är precis så det var. Plötsligt kände jag att jag ju kommit så långt att det här var väl jättebra av mig och jag mådde ju så bra. Här kan jag väl stanna ett tag? Eller iallafall unna mig lite lyx och belöning för mitt hårda arbete? Jo, den där lyxen och de där belöningarna var precis vad min gamle okompis Kolhydratdjävulen var ute efter. Han hade legat i bakhåll och bara väntat på rätt tillfälle. Och det kom.
Det kom i form av kex till osten istället för bara osten. Bröd till frukost för det är ju så bökigt när man åker campingbil med frukosten annars. Smidigt att kunna stanna och ta en pizza när man ändå åker omkring, mysigt också ju och det har jag verkligen förtjänat, eller hur!
Vid det här läget var det just så, belöningar och unnanden. Och visst, jag motionerade väldigt mycket den här sommaren, vi var ute och gick en mängder med vandringsleder både kors och tvärs och en del rakt uppför kändes det som. Så på så sätt så fungerade det ändå. Och det var det som var det stora problemet. För sen kom vardagen, jobbet började och den här terminen visade sig innehålla mycket nytt och mycket ansträngande. Ny klass, nytt arbetslag, ny rektor, nytt undervisningssätt och inga resurser eller assistenter, alls. Vid höstlovet var hela kollegiet knäckta och vi fick kalla in facket. Även rektorerna kallade in sitt fack och det pratades om ett par 66a. Och jag då, mitt i allt detta? Ja, jag är ju sen länge konstaterats en känsloätare av rang. Redan under sommaren hade jag skaffat mig dåliga vanor, som blev sämre och sämre, desto sämre jag mådde. Jag tog kontakt med psykolog, eftersom jag tidigare varit i väggen och nu var rädd att hamna där igen. Jag hade liksom tappat kontroll på var den var... vilket brukar betyda att den är närmre än man tror och hastigt närmar sig ännu mer. Det gav inte så mycket, hon blev mest upprörd över vår arbetssituation och det var mer jag som fick lugna henne. Det blev inte så mycket prat om mig, egentligen... så jag avslutade den kontakten.
Nu hade jag totalt tappat greppet om mathållningen. ALLT stoppades in, chips, godis, kakor... alltsom fanns in min väg eller som jag såg till kom i min väg. Jag fick rutin på fredagar att stanna vid den lilla byaffären för att köpa smågodis och choklad så att jag klarade mig över helgen, naturligtvis gömd för min sambo. Tja, mer behöver jag inte berätta, ni förstår.
Nuläget
Jag har problem med återkommande förkylningar, jag har fått ryggproblem och mitt ena knä värker, samt att jag drabbas av återkommande och djupa depressioner.
ORSAK: fel mathållning under en längre tid, min kropp är förgiftad! Ingen träning under en längre tid, min kropp är sårbar. Fel mathållning, ständig värk, svårt att sova gör att mitt sinne, min själ också blir sårbar och känslig. Jag vet sedan tidigare att socker ger mig depressioner.
Före påsk bestämde jag mig för att nu får det vara slut. Vi hade huset fullt av folk under påsken, jag med förkylning och dubbelögoninflammation. Så jag sa till min sambo, när alla har åkt hem, då kör vi en fakir, en rejäl rensning.
Så nu sitter jag här, med min trogna matdagbok igen och försöker hitta recept och inspiration men mest kraft att stå emot. För kraft har jag inte just nu. Men jag måste ändra på mitt liv för att få kraft... moment 22. Så med er hjälp och med min sambos hjälp ska jag försöka vända den här gamla slitna skutan. Det är bara JAG som kan hjälpa mig och det tycker jag att jag förtjänar.
Så... wish me luck 
Gillar
Kommentarer
-
Du är tillbaka❣ Har ofta tänkt på dig - vart tog du vägen. Vi får försöka komma igen... när man ramlat, så är det bara att resa sig igen, damma av sig smutsen och traska vidare mot resemålet... enda alternativet för mig i alla fall.
Heja på dig och heja på oss alla❣ -
Trevligt att du orkat ta steget att komma tillbaka. DU skriver så bra!
Är du säker på att det är LCHF som är bäst för dig? Själv började jag med det, men insåg att ren kaloriräkning var bäst för mig. Med en önskad E%fördelning av 50 fett/20 protein och 30 kolhydrater.
Sedan gäller det att hänga kvar också. Att hålla vikten är mycket svårare än att gå ner, tycker jag. För det händer hela tiden saker i livet, som gör att man har svårt att hålla fokus. För min del är det stressen. Försöker dock att inte blunda/gömma huvudet i sanden för länge.
Lycka till på din nya resa!
-
Bella50 Ja det är precis som du skriver. Det känns som att komma hem, till gamla kompisar när jag kommer hit. Jag har saknat er
ulla165 Härligt att se dig igen! Ja det är inget annat, vi borstar av oss och traskar vidare. Skönt att få småprata lite under vägen eller hur
chicha Tack! Jag gillar att skriva och låter oftast mina tankar styra fingrarna på tangentbordet, vet liksom aldrig riktigt vad som kommer ut
Din tanke där är nog rätt... har funderat i dessa banor själv förut. Jag tror att det blir fel när jag utesluter något ur kosten, för det är då jag vill ha bara det, låser mig liksom vid INTE. Så kanske räkna kalorier och försöka få en varierad kost helt enkelt... Tack för tipset!För mig är det också stressen och att jag kan bli rejält deprimerad av just stressen. Och depressionen är som ett svart hål som liksom suger in mig, jag får kämpa för att inte sugas ner helt. Eftersom vissa kolhydrater gör det hela värre så måste jag nog skippa vissa av dem, socker är ju givet!
Logga in för att skriva en kommentar.