Ännu en sorg

Jag trodde jag hade fått min bit av sorg fylld för många år framöver. Men livet upphör aldrig att förvåna, tyvärr inte alltid till det positiva. I fredags föll min pappa ihop och det blev ambulansfärd till sjukhuset, en trolig hjärnblödning som han inte överlevde. Min pappa var inte ens 50 år gammal. När ska det ta slut, när har en person nåt sin smärtgräns för vad som är hanterbart? Jag kan ärligt säga att jag just nu är farligt nära en bristningsgräns, där jag känner att jag inte orkar mer. Alla säger hela tiden till mig att jag är så stark osv, men jag är fortfarande människa och ingen robot. Alla människor har en gräns och jag har nått min. Jag försöker att hålla ihop, men mitt redan trasiga hjärta orkar inte mer. Att mista min man, lillebror och pappa inom loppet av 5 år hade varit ok och förmodligen känts mer hanterbart, om jag var sådär 70 år gammal. Men jag är 25 år och även om mina sorger är normala och som de flesta av oss med tiden kommer gå igenom så är det ju sorger de flesta av oss hanterar senare i livet, jag känner att livet är orättvist mot mig och jag känner mig faktiskt lite snuvad på mitt liv. Det var ju inte riktigt så här jag föreställt mig livet. Jag är inte korkad, jag är fullt medveten om att inget kan styra livets öden och nycker. Men nu vill jag inte mer, även om jag kommer stärkt ur sorgen på andra sidan så räcker det nu. Jag saknar Linus mer än nånsin, märklig ekvation egentligen, pappa dör och jag saknar Linus ännu mer än jag redan gjorde. Jag önskar mer än vanligt att jag levde i en värld där magi existerade, för just nu finns det förmodligen ingenting jag inte skulle göra för att få tillbaka Linus. Jag måste än en gång plocka ihop spillrorna av mitt liv och det känns som för varje gång någon jag älskar dör blir spillrorna fler och fler och svårare och svårare att plocka ihop. Thea

Kommentarer

17 oktober 2012 12:17

AnnCatrine

Styrkekramar. Saknar ord....så tragiskt för dig. Hoppas du har någon som du kan luta dig mot och få stöd av. Kramiz
17 oktober 2012 12:24

Asja

Jag skickar massor med varma kramar till dig. Det är inte sant att detta händer just dig, just nu. Hur mycket är det tänkt att du ska orka egentligen? Jag hoppas och ber innerligt för att det inte kommer mer tragik i ditt liv nu. Kram!
17 oktober 2012 20:03

chicha

Det kan inte vara sant !! var min första reaktion. Varför ska så mycket drabba en så ung människa inom så kort tidsperiod? Livet är inte rättvist!! Om du nått din smärtgräns för vad som är hanterbart är det fullt förståeligt! Du behöver inte vara stark, därför skickar jag inga styrkekramar. Ta hand om dig!!

Logga in för att skriva en kommentar.