På gång
32 inlägg
Jag har varit mer eller mindre överviktig i hela mitt liv. Har tidigare lyckats gå ner i vikt men inte kunnat behålla den. Nu 28 år gammal och tvåbarnsmamma varav minsta är 15,5 månad gammal väger jag mer än nånsin...111 kg till mina 172 cm! Jag har det psykiskt kämpigt med bland annat mitt äktenskap som vi kämpar hårt för att få det att fungera men tror även att jag lider av pmds. Med dessa problemkänns det omöjligt att gå ner i vikt och den ökar konstant. Är sjuk nästan jämt och därav blir det ingen motion. Hur ska jag göra? Vilken metod är bäst? Behöver alla råd och tips och all hjälp jag kan få! Känns omöjligt just nu. Egentligen vet jag väl hur jag borde göra men det går inte att genomföra! Överäter hela tiden! :(
Börja med att koncentrera dig på maten. Fyll i matdagboken här genom att väga och mäta allt du stoppar i dig. Då kommer du att få en väldigt bra koll på vad du kan äta och inte. Man kan äta allt men inte alltid! Ta inte tag i allt på en gång om det känns tungt, utan se till att få koll på maten och ligg på ett kaloriunderskott! Lycka till!
Till skillnad från yatzy tror jag inte man kan äta allt men inte alltid. Vill man bli av med ett sockerberoende måste man ta bort alla kh utom 20 g per dag (eller 5%) och vill man sluta överäta måste man dra ner på portionerna och hålla sig minst 500 kcal under energibehovet. Själv väger jag 99 kg och äter ca 1200 kcal om da´n och håller mig under 5-6% kh enligt kostdiagrammet här på MD. Detta om du äter enligt LCHF som jag tror är den lättaste metoden att följa. Jag har räknat med att det tar ett år att bli normalviktig och hela livet att stanna där. Läs bloggarna här, läs framgångshistorierna, följ Jojomajas inlägg och bestäm dig för att göra en livsstilsförändring. Det är en stor omställning att radikalt förändra sitt mattänkande och det tar tid, det är inte enkelt, det är ingen quickfix och det gäller för all framtid. Lycka till!
Du tar dig dit en dag i taget =) Man kan äta allt men inte alltid och gå ner i vikt. Det gäller bara att se till att man ligger på kcal underskott. Det är vi flera här på matdagboken som kan vittna om =) Vilken metod som passar en själv kan man bara själv avgöra genom att testa och läsa in sig på olika dieter. För mig skulle LCHF inte fungera för många förbud och för mycket att hålla reda på. Jag vill kunna äta det som bjuds och allt mellan himmel och jord. Så för mig är/var det ren och skär kaloriräkning som gällde. Man lär sig att välja och äta vettigare alternativ vartefter tiden går och man registrerar maten i dagboken och inser att man kanske borde valt annorlunda. En livsstils förändring är precis vad som behövs, välj en livsstil du kan leva med resten av livet. Se det inte som en batningskur. Bara jag tappar dessa kilon så..... Då återgår man till gamla vanor och vips är man tillbaka på ruta ett. Gör ändringar du kan leva med, börja med små och öka vart efter. Fundera också varför du överäter, för många av oss är det känslorna som styr, ensamhet, depression, oro osv. Det är inte heller någon skam i att ta hjälp av vården. Prata med vårdcentralen och se om de inte kan hjälpa er med att få gå på samtalsterapi med äktenskapsproblemen och kanske lite egen tid för att disskutera överätandet / hur du mår. Om man mår psykiskt dåligt så är det svårt att ta tag i andra saker / problem. Och att gå ner i vikt löser inte automatiskt de andra problemen. Lite tvärtom faktiskt mår man bra själv så är det lättare att ta tag i annat. matdagboken tycker jag har en bra sammanfattning om att gå ner i vikt http://www.matdagboken.se/?p=info&PageID=8 Lycka till! Kom ihåg små förändringar kan göra susen de med =)
Det sitter i huvudet, alltid. När jag lyckas vända huvudet rätt så är det kul. Det är sån skillnad när man kan lära sig leta efter det man får äta istället för det man inte får äta. Jag har kul när väl inställningen har ändrats och sen så är det ju självbelönande. Glädjen när man märker förändringen sporrar, det är alltid starten som är värst. Jag kör 5:2 metoden nu och håller mig under 1500 kcal om dagen annars utom på lördagar då det är lite fest. För mig är det viktigt att skriva in det jag äter, bara för att känna tillfredställelse för att veta att jag har skött mig även under dom perioder som kroppen vägrar släppa kilona. Lycka till och ha skoj på resan !!!
Tror precis som Thyndra att det sitter i huvudet. Är man tillräckligt sporrad och motiverad så brukar det gå väldigt bra. Skriv upp fördelar med en viktnedgång och hitta saker som kan motivera dig, ett klädesplagg som inte passar dig , bilder eller vad som helst som kan få dig att vilja gå ner i vikt. Gör sedan upp en tydlig plan på vad du ska äta. Jag tycker själv att planering är a och o. Kommer man hem vrålhungrig och inte har varken planerat eller handlat mat så är det väldigt lätt att ta första bästa sak. Gör upp en matlista en vecka i förväg och se till att ha alla ingredienser hemma. Är du sjuk mycket så tänk inte på motionen, det går utmärkt att gå ner i vikt utan att motionera även om det naturligtvis är bra ur andra synpunkter. Kan tipsa om appen "shape up". Jag registrerar allt jag äter däri och har gått ner över 20 kilo sen januari i år. Lycka till!
Visst är det bra att vara motiverad, inspirerad och sporrad, men man kan inte sitta och vänta på motivationen. Jag arbetar som arkitekt och mitt motto är "inspiration är för amatörer, jag går till jobbet" och jag tycker det passar för motivation också. Visst går det lättare med motivation, men du kan jobba på utan den också. Den bästa metoden är olika för olika personer. För vissa funkar det bra att äta lite godis ibland. För vissa är det bäst att ta bort allt som skulle kunna leda till att man äter för mycket. För mig funkar det bäst att ha totalförbud. Då behöver jag inte förhandla med mig själv varje gång det bjuds på godsaker. Jag vet att jag inte äter det. I början var det som att en kär vän hade dött, jag sörjde min vän ett tag men sen insåg jag att vi nog inte kunde ses igen och är tillfreds med det. Om du ändå beslutar dig för att äta lite gotter "ibland" se då till att det är ibland. För att det ska vara ibland måste man tacka nej ibland också, eller kanske helst tacka nej oftast. Tänk över hur ofta du tackar nej när tillfälle bjuds att äta något gott. Om du aldrig tackar nej så äter du ju alltid och inte bara ibland.
Det kan vara förvirrande att hitta rätt när man letar motivation. Och hade det varit så lätt hade inte någon av oss varit överviktig, ingen hade varit beroende av någonting. Nu sist så krävdes det sådana problem med gallan och en bukspottskörtelinflammation innan motivationen var på plats. Förra gången så räckte det med att en väninna skrev på fb att imorgon skulle hon börja och jag hakade på. Att du har startat den här tråden kanske hjälper dig så att motivationen hoppar på dig. Men jag lovar dig att kommer du igång så är det riktigt skoj !!
Håller med om mycket av det som skrivits här. En till sak som hjälpt mig är att ta det i små steg. Jag vägde också över 100 kg ett tag, och orkade nog inte ens tänka på hur långt det var kvar till normalvikt. Jag har inte normalvikt nu heller, men är ändå 18 kg lättare. Jag har alltid gått ner fem kg i taget och ibland när jag nått ett delmål och är trött på att tänka på vikten varje dag har jag tagit en paus, men ändå vägt mig och sett till att hålla kvar vikten. Sen är det nya tag igen när jag orkat. Tycker att det är en fördel att känna sig glad och nöjd med vad man gjort, och inte varje dag tänka på hur långt det är kvar. Och det är ju så att varje minskat kg är en hälsofördel och något att vara glad över.
Tack allesammans för er feedback! Värmer otroligt att människor som inte känner mig är så varma och hjälpsamma! Tack! Efter flera dagar med magont kom verkligheten ikapp mig nyss. Åt bröd till frukost, som vanligt lite för mycket...och fick sån smärta i magen! Det fick mig att bestämma mig! Jag vet att jag är sockerberoende och matmissbrukare, så det som passar mig bäst tror jag är att utesluta socker och vitt mjöl helt. Även alkohol och mjölkprodukter ska jag undvika, vi använder nästan bara laktosfritt här hemma ändå. Jag ska även äta mer vegetariskt vilket jag tänkt på ett tag nu. Frågan är om man kan krångla till det på jobbet med detta. Jag äter pedagogisk lunch på förskola och är redan besvärlig för "kocken" med alla mina allergier....hur hade ni gjort?
När du ska äta pedagogisk lunch, kan du inte då ta med en egen matlåda och äta den tillsammans med barnen? Om barnen frågar varför du har egen mat säg då att du är allergisk, vilket du ju verkar vara :) Till dina kollegor tycker jag du kan säga att du jobbar med vikten, att folk i din närhet vet kan vara extra sporrande eftersom du inte vill visa dem att du misslyckas.