500 dagars kämpande.

Idag är det 500 dagar sedan jag bestämde mig att gå ner i vikt. Om ytterligare 500 dagar har jag förhoppningsvis nått mitt mål och lyckats hålla vikten i över ett år. Ser jag 500 dagar framåt känns det så avlägset, men 500 dagar bakåt känns som nästan ingenting. Vad har då de här 500 dagarna resulterat i? Bland annat en viktminskning på 31,7 kg då vågen idag snällt stannade på 71,7 kg. Det har resulterat i bättre värden, vilket jag fick bekräftat vid ett läkarbesök häromsistens. Det har resulterat i en brutalt förbättrad kondition och allmän fysisk status. Från att ha varit helt inaktiv på det fysiska planet tränat jag i snitt 8-10 timmar i veckan. Kan springa både tio och femton kilometer och jag kan hålla igång i timmar och åter timmar och vara återhämtad innan läggdags. Jag kan inte påstå att jag är beroende av träning, men jag är beroende av effekten av träning. De här 500 dagarna har också gett många självinsikter och en enorm hög med självförtroende. När vikten började krypa neråt fick jag självförtroende att börja träna. De två sakerna i kombination satte fart även på andra saker och jag har gjort allt från att ta tag i en del ekonomiska bitar som förföljt mig under flera år till att jag om en ynka vecka (!!) ska börja plugga in mina gymnasiebetyg för att bli behörig till högskolan. Jag värderar mig själv lite högre nu, ställer faktiskt mer krav på min omgivning i vissa avseenden, känner mig starkare i flera av mina relationer och jag mår allmänt bättre. Jag har fortfarande bitar kvar att jobba på, självklart, men jag har ju 500 dagar till som jag ska fylla med något också. På sätt och vis har hela mitt liv förändrats under dessa 500 dagar, trots att lägenheten är densamma, jobbet är detsamma, vännerna är desamma, intressena är desamma, katterna är desamma osv. Men min insida är inte densamma och min utsida är definitivt inte densamma. Periodvis har det varit jobbigt att förändras så mycket, jag har haft stunder då jag inte alls känt igen mig själv i spegeln och det har varit jättetufft. Jag beter mig annorlunda och ser annorlunda ut och det gör att jag bemöts annorlunda och det är också väldigt märkligt. Det har också varit jobbigt att behöva möta alla mina rädslor, skärskåda alla mina beteenden, avsluta de relationer som jag haft med mat och godis och bygga upp nya och att ständigt göra medvetna val. Men det är så värt det. Någon av er kanske tänker att 500 dagar är lång tid, men det är det inte. Lever du i 80 år är det inte ens 2% av ditt liv. Jag är bara 27 år, eller snart 28, så jag har ungefär 65% av mitt liv kvar. Med hjälp av inte ens 2% av mitt liv så kommer mina resterande 65% bli hundra gånger bättre än om jag inte investerat de där två ynka procenten. Vem vet, jag kanske inte ens hade blivit så gammal som 80 år, eller 70 år eller ens 60 år, inte med den viktkurva jag följde innan jag satte stopp. Det är en skrämmande tanke. Jag skulle kunna skriva mycket mer om det här, men då kommer ni nog att somna. Ville i alla fall dela med mig litegrann. :) Hoppas ni har en fin söndag! //Jenny