65 +

På dagen en månad kvar innan jag blir 73 år.

Jag har en kompis (psykolog) inom hundvärlden som tycker att man ska fira allt, men jag har nog inte fungerat så.

Hon är iofs 28 år yngre än vad jag är, men mycket klok och jag har mycket att lära av henne.

Nu planerar jag att fira (förhoppningsvis) ett lydnadsdiplom för Nisse under augusti och min 73: årsdag i början av september.

Nu får det vara slut på att bara traska på i livet utan sätta guldkant i det också!

Rullar ditt liv bara på heller försöker du hitta guldkorn i tillvaron?

I slutet på den här månaden blir jag 80 år!😯 Jag fattar inte det!! Jag känner mig inte så "gammal"!?! 
Det känns som om de där gamla människorna inte finns längre, då jag började inom vården på 60 talet var de gamla mycket yngre men ändå gamla och skröpliga. Vi får vara glada för att vi fått fler friska år än de fick på den tiden!

Jag ska inte fira fast egentligen borde jag det i rena glädjen över att jag får vara med så länge! Dessutom vill jag gärna se vårt senaste barnbarn växa upp! Hon fyllde 1 år i slutet av juli och hon är så himla framåt. Hmmm det är väl vad alla säger om de sina!! 😂 Går redan omkring och säger flera ord också!  Fast det är nog bra att veta vad det är hon försöker säger...då förstår man☺️

Jag tycker absolut att Du också ska fira din fd Gittan om inte annat så för att få anledning att äta o dricka lite gott! 
Du håller ju igång med hundarna så mycket så du hinner inte bli gammal det måste vara den bästa motionen man kan tänka sig!

Vi som inte skulle ha nån mer hund sitter här med en likadan hund som den som lämnade oss i oktober och det känns väldigt bra! Det är egentligen inte vår men hur det nu kom sig landade sonens o sonsonens gemensamma hund hos oss🤔 förstår inte det??🙄🤭 Det kunde vi förstå med armbågen för hur skulle de hinna ta hand om en hund? Ja ja den håller mig igång iaf och vi gillar den väldigt mycket!!

Hoppas att det kommer fler som vill surra med oss i denhär tråden! Roligt att du plockade upp den!

Tita; jag ser dig fortfarande framför mig som den hurtiga kvinna jag mötte på Tjejmilen för många år sedan.

Jaså, det blev en hund igen?! Ja, vi har en del bekanta häromkring som ”helt plötsligt” fått överta barnens hund. Vi har ju nog med våra egna, men ibland är sonens hund här hos oss, när det kör ihop sig för dem. Men att ta över honom till 100% är inte aktuellt, vare sig för dem eller oss.

Ja det var så roligt att ses och gå tillsammans en del av sträckan!  Himmel😳 jag minns hur utslut jag var, hela världen snurrade runt😂 Sen gjorde jag det några ggr till och lite andra roliga lopp o behövde inte lägga mig i gräset nån mer gång🤭 Numera är hundpromenaderna helt tillräckliga!
Vi har såååå fint väder ff så det känns väldigt ovanligt men skönt och i skogen är det torrt så det är lätt att vara ute med hunden! Den är sken dräktig så det är riktigt jobbigt! Pratade med veterinären i veckan o vi ska operera den då det här är över!! 

Hej Gittan och Tita. Så trevlig att hitta en grupp som peppar oss tillsammans under pensionstiden. En fråga om att hitta guldkorn då tiden är mer utmätt än tidigare? Lustigt att det just nu är tre hundägare här. Hund som håller oss igång och ser till att vi inte kan dö sittdöden åtminstone. Min yngre syster tykade mig nyss med en fråga om hur det känns att inte vara en del av arbetslivet nu när hösten drar igång. En struktur och stimulansen i ett tillräckligt trevligt jobb som sätter fart?Jo visst kan jag sakna trevliga arbetskamrater och trevliga konferensdagar t ex kunde jag tillstå. Men det lilla livet där tiden med åren går fortare och fortare är samtidigt långsammare i det personliga tempot. Jag behöver ofta sova middag då sömnen under natten inte är självklar längre. Input och stimulans behöver vi alla i olika grad och ställer högre krav på den privata initiativförmågan efter arbetslivet. 

Hur sätter du guldkant i livet om du inte firar Gittan? Eller missförstod jag dig - att du menar att du nu ska ändra på det? Jag ser nog till att fira och har varit den som drar ihop nätverket när högtid infaller. OM jag nu flyttar ut till öarna blir inte det lika självklart att få till. Mer än midsommar förstås och semestrar då folk vill komma hit. 

Jag har slutat vara den där spindeln i nätet, BirtheX.

Julaftnar har vi de senaste åren haft knytis hos yngste sonen och i julas var även äldste sonen med familj där.

Nyårsaftnar, som vi har firat med 2 grannpar i drygt 30 år har jag släppt. Jag orkar helt enkelt inte att vara ”trevlig” till långt in på natten. Det har inte något med grannarna att göra utan jag vill göra det jag mår bäst av.

Vad är att sätta guldkant på tillvaron egentligen? Jag känner mig nöjd så som jag har det men det är nog hundträningen som är det där lilla extra för mig. Och barnbarnen så klart.
Fira när vi har vårt diplom gör jag genom att beställa några hundprylar och så kanske vi tar ett restaurangbesök eller lagar något extra gott här hemma.
Det blir nog också att till att bjuda träningskompisarna på något gott till kaffet vid något träningstillfälle. 

Ja faktiskt efter alla dessa år kan jag sakna arbetslivet ibland....men oftast bara en kort stund☺️ Jag gillade att ta mig an utmaningarna och att lösa olika situationer o problem! Dessvärre var ju inte det alltid i focus utan det var mest ekonomi och bemanning och sånt alldagligt!! Så skulle det vara på riktigt, att jag ska till jobbet, så skulle jag nog gärna backa😅 43 år i arbetslivet räcker definitivt! 

Guldkanten tar vi hand om då o då det behöver inte vara så mycket i den här åldern, en glass i solen, fika med barnbarnen, åka ut o äta lunch i sällskap el själva det gör vi då o då! Gör nåt som blir ett tydligt men enkelt avbrott i vardagen! Vi tänker alltid..att så länge vi orkar, kan köra bil och är någorlunda klara i knoppen så rör vi på oss!!!😇 som sagt vi behöver inte mycket men vi behöver avbrott från det vardagliga!

Idag kändes det vemodigt i luften. Solen kändes verkligen lågt stående och det kom nån liten regnskur mellan molnen. Luften är hög och klar och de plöjer jorden på åkern efter att ha skördat vetet. Den siste sonfamiljen reste hem idag efter en vistelse på holmarna under sensommartiden. Nu är verkligen den bästa årstiden förbi. Inte så att jag ogillar första delen av hösten men vemodigt är det ändå. Jag plockade lite svarta vinbär som trillar från grenarna men ännu går att äta och tittar på pelargonerna och undrar om de verkligen kommer komma nya blomställningar efter högblomstringen.

Pelargonerna blommade sent i år efter en kall maj och juni. Det var lite ovanligt få riktigt varma veckor i år men som tur var kom de i juli när alla sonfamiljerna var här samtidigt. Jag far till Stockholm i slutet av veckan för att fira mitt yngsta barnbarn som blivit 9 år. Hon ska få farmors gamla Iphone. Så blir hon också ett mobilbärande barnbarn. 11-åringen som är hennes storasyster är tack och lov inte fast i sin telefon utan glömmer bort den långliga tider. Föräldrarna har sett till att hon inte har tillgång till sociala medier etc ännu. 

 Det är knepigt att hålla styr på maten och intaget men jag tackar fortfarande min lyckliga stjärna att jag inte är hungrig på morgonmål och bara kan ägna mig åt kaffe fram till 12.  Sen är det toppen med hunden som ger så långa kaloriförbrännande promenader.

Jag har faktiskt börjat plocka in mina pelargoner, BirtheX. Vi har egentligen inte utnyttjat altanen alls i sommar så de som står i små krukor och som jag vill spara har gått börja flytta in. Sedan har vi några i ett par blomlådor och de får nog stå kvar ute minst en månad till. Sedan behöver jag ju plantera ner dem i krukor istället.

Sommaren blev ju inte riktigt som vi tänkt oss, med tanke på makens hälsa, så allt har fått bli som det blev.