Jag har ett problem, jag vet inte om det är vanligt eller inte, men jag kan ha mycket svårt för att äta bland folk. Inte alltid, men ganska ofta. En av dom gångerna är idag, just nu. Jag vet inte riktigt varför jag känner såhär, tänker jag rationellt så inser jag att det inte borde vara så märkvärdigt att äta med andra, men det är något i hjärnan som slår slint. Jag klarar inte av när folk pratar om maten jag äter. Om jag så äter nyttiga rätter, onyttiga rätter, finare rätter eller samma rätt som någon annan. Alla kommentarer om att min mat sticker ut på något sätt gör mig illa till mods och får mig att tappa matlusten. Jag hatar att försöka leta någon plats att sitta i matsalen. Är bordet med dom närmaste kollegorna fullt (vilket det oftast är) så mår jag dåligt av att klämma mig in där, jag mår dåligt av att sätta mig ensam vid ett tomt bort och jag klarar inte av att sätta mig med människor jag inte känner så väl. Då blir det oftast som nu, jag sitter och väntar på att alla ska ha ätit klart så jag kan sitta nästan ensam i matsalen och äta, utan kollegor och utan kommentarer. Ibland går jag iväg och köper något jag kan äta på stående fot eller något jag kan äta inne på mitt rum. Det känns bara så väldigt dumt och fånigt. Är det någon som känner igen sig eller har något tips på hur man ska kunna komma ur det här?
På gång
17 inlägg
Jag kan känna lite samma sak ibland. Att det är svårt att äta när det är massor med folk runt omkring. Men jag har lärt mig att typ ignorera kommentarer om maten och tänker för mig själv "ja men jag äter iallafall". Tidigare åt jag bara när jag var hungrig så åt kanske en gång om dagen och inte direkt nyttig mat. Försök att inte tänka så mycket på det även om det inte är lätt. Men detta fixar du!
Hur lång lunch har du? Finns det möjlighet att du skulle kunna komma ut och gå 20-40 minuter innan du äter? Detta skulle göra dig piggare, men samtidigt lugnare och du kanske också har färre kollegor runt dig när du väl ska äta. Kram och lycka till!
Ja, risken med att inte äta lunch när det är tänkt är ju att det ofta blir något sämre alternativ och det är ju inte särskilt bra... Jag försöker lugna ner mig och inte stressa upp mig genom att tänka på det, men det är svårt att rationalisera i dom stunderna. Jag ska försöka tänka så, att jag äter i alla fall. Jag har 40 minuters lunch, men jag kan ta den (nästan) när jag vill. En promenad låter som en ganska trevlig idé! Tror jag ska testa det imorgon så jag slipper sitta där med gråten i halsen och känna mig löjlig :)
Jag kan också känna lite som du ibland. Men på något sätt så tror jag att man får försöka "härda" sig, eller vänja sig... Man får försöka att "stålsätta" sig, försöka att inte bry sig "helt enkelt", försöka få det till en rutin. Försöka ignorera kommentarer, alla äter väl vad de vill liksom. Och så kan man ju kanske som svar inflika något om någon annans mat istället i så fall, försöka att flytta fokus till något annat. Passa på att försöka fråga de största "ifrågasättarna" om recept på deras mat t ex, för att det "ser så gott ut". För det finns ju egentligen ingen anledning att man ska känna sig löjlig eller bli illa till mods, vad man än äter. Men om man inte känner att man har rätt vikt, så ligger det nog närmare till hands att känna så, att känna sig utpekat. Risken är ju att man känner sig "utanför" gemenskapen bland sina kollegor också... ifall man går iväg och äter på sitt rum t ex. Om du hinner så ta den lilla promenaden före maten, och försök skapa en målbild över hur bra det ska kännas att äta tillsammans. Eller om det är möjligt så kan ju du alltid försöka att komma före de flesta av dina närmaste kollegor så att det inte är helt fullt när du kommer. Berätta gärna hur det går, så att vi får ta del av dina erfarenheter.
Jag ska försöka tänka på att säga sånt vid luncherna, mår jag bra kan jag mycket väl göra det, jag kan till och med skämta om min egen mat och det går bra. Men när jag mår lite sämre sitter jag mest tyst och petar i maten vilket inte alls känns som jag då jag är en ganska glad och utåtriktad person annars. Risken med att säga något sådant är att jag kan låta nästan elak eller nedlåtande när jag känner mig så, vilket ju alls inte är meningen och rätt så kontraproduktivt och orättvist. Det är ju inte så att dom som säger något menar något illa. Promenaden ska jag försöka få in, om inte annat är det ju skönt att få andas lite frisk luft under dagen :)