Jag har kommit till insikt att jag lider av ätstörning. Jag skäms över det, men så är fallet. Jag kan gömma sötsaker, för att få ha det i fred och frossar när ingen ser. Äter mat i smyg, har ingen direkt mättnadskänsla. Jag har en barndom med en del trauman, och en mamma som nog också frossat i mat, även mina systrar. Så det är något som är inlärt från barnsben, att frossa. Nu e jag 30 år och vill inte se ut så här, inte må så här, inte skämmas. Men jag vet med ens att jag inte kommer att gå till någon med detta problem, jag skäms över det och jag vill verkligen inte gräva i det jag har lyckats lägga bakom mig. Kan man inte bara radera dessa sjuka handlingar..... Idag börjar mitt nya liv, 20 kg på 24 veckor. Men jag har bara börjat... vet inte om det kommer att räcka...
Mycket engagerad
202 inlägg
Du är långt ifrån ensam om detta problem. Tipsar om en bra sajt där du kan få mer hjälp/stöd: http://abkontakt.se/default.asp?L1=40 Mvh Johan
Tack :-)
Jag kan tipsa om att gå till vårdcentralen och säga att du vill ha hjälp att ta dig ur det beteende du har. Jag gjorde det nu i vintras, har precis genomgått en ätstörningsutredning, där vi kommit fram till att jag har haft en hetsätning som utvecklats till i stort sett bulimi. Nu har det ju varit jul och så, men i nästa vecka ska jag börja boka upp tider och träffa en sjuksköterska en gång i veckan för att få hjälp med maten och en samtalsterapeut en gång i veckan för att få hjälp att ändra mitt beteende. Har ju som sagt inte kommit så långt i min behandling än, och det ända jag kan säga säkert än är att det var jättejobbigt att ta det steget och faktiskt be om hjälp, men det känns jätteskönt att faktiskt få hjälp! Det viktigaste, som jag fått veta än så länge i alla fall, är att äta på regelbundna tider, och inte utanför de tiderna. Jag har stor hjälp av mitt jobb där, jobbar på förskola där vi har frukostrast, lunch med barnen, mellanmål med barnen. Det hjälper mig att hålla samma tider varje dag. Om du vill, lägg gärna till mig som vän här på matdagboken. Har tänkt att jag ska blogga här om min behandling, men än så länge har jag varit lite dålig på att uppdatera... Tänker på dig, och vet hur jobbigt det är.
Tack för ditt svar. Skulle gärna lägga till dig som vän, men det funkar inte???? Det är steget till att be om hjälp som känns oerhört förnedrande. Att inte kunna kontrollera vad jag stoppar i mig, att erkänna, face to face, att jag proppar i mig allt möjligt. Jag följer gärna och ser hur det går för dig, vad skönt att du har fått hjälp, att du tog dig hjälp. Bra arbetsplats hjälper såklart mkt, jag studerar på distans nu så jag är mkt hemma, vilket gör att tiderna blir ganska oregelbundna, men idag har jag prickat 4 mål. Glömde mellanmål... Två terminer har jag kvar på min utbildning, därefter får jag förhoppningsvis ett jobb med regelbundna tider, endast m-f, dagtid och med bestämda raster. Då känns det som attt man kommer att följa ett mönster. Tyvärr får jag dra det tyngsta lasset själv nu då jag är hemma. Men jag ger inte upp... Ska klara tiderna. Tack igen för ditt stöd!!!