Nykomling
0 inlägg
Jag har i hela mitt vuxna liv kämpat med min vikt. Provat allt känns det som: Viktväktarna, LCHF, soppor, xenical mm. Jag har även gjort en fettsugning av magen i min desperation i att gå ner i vikt. Hela min vakna tid tänker jag på min vikt, väger mig flera gånger om dagen. Även i andra sociala situationer tänker jag på hur jag ser ut. När jag sitter på ett visst sätt eller hur jag ser ut när jag spelar golf mm. Jag rör mig en hel del men väger nu 96 kg till mina170 cm. Jag mår verkligen piss i min kropp och känner mig deppig. Jag har insett att jag inte klarar det här själv. Är det någon som har tips på var man kan få hjälp. Orkar inte leva så här längre!
Jag känner igen mig själv i att det inte bara handlar om kilona utan även om självkänslan. Om du har möjlighet så ta kontakt med en KBT-terapeut som jobbar med överviktsproblem. Har du en bra/vettig husläkare så börja med ett besök där och be om hjälp! Ett boktips är Lisbeth Stahres bok "Gå ner i vikt med KBT" Pepp och lycka till!
Vi är flera som håller på med 5:2 metoden, men den regel som alltid gäller är att flera kalorier ska ut än dom som kommer in. Matdagboken är ett otroligt bra stöd och ifall du engagerar dig här så ska du se att du kan få väldigt mycket hjälp. LadyG är en som tränar väldigt mycket och håller du koll på hennes blogg så får du mycket att läsa. Hon är också den som man kan fråga om det mesta som gäller träning. Kämpa på och hitta ett annat intresse också, att bara ha mat och vikt i huvudet dygnet runt är inte nyttigt det heller. För om du skulle lyckas, vad ska du då tänka på?? Leta reda på några trådar som du gillar, bli + medlem och häng med på allas våran viktresa !!!
Tack, vad snällt sagt Tyndra :-) Luddas, om du spelar golf bör du vara ganska van att röra dig? Newkarmas förslag om KBT är inte alls dumt, det skulle jag haft mycket hjälp av men när jag hade haft nytta av det visste jag inte att det fanns. Jag är övertygad om att vikten, oavsett om det är övervikt eller undervikt, är ett symptom på något - inte orsaken. När jag var deprimerad och mådde riktigt kasst tröståt jag en förskräcklig massa, det frigjorde dopaminer (ett hormon som utsöndras när man är glad, tillfreds) och det i sin tur ledde till övervikt och senare fetma. Det gjorde inte mig gladare direkt kan man väl säga, och därmed var den onda spiralen i full gång, jag åt för att jag mådde dåligt och jag mådde dåligt för att jag åt. Det var först när jag tog itu med anledningen till att jag mådde dåligt som det vände med vikten och orken att leva som jag ville. Det finns massor av hjälpsamma och välvilliga människor på Matdagboken om du vill gå med i grupper och diskussioner, som Thyndra påpekar. Det finns gott om stöd att få!
Träningsväg - ha som vana att alltid röra på dig minst 30 minuter varje dag, cykla eller gå ut och gå. - det finns videos på youtube med träning på 30 minuter som är grymt bra! bara att söka på "30 minute workout" Matväg - skriv ner ALLT du äter under en vecka i en bok, gör sedan en anteckning om små saker du vill ändra och ändra det till veckan efter, det kan vara typ "jag vill dricka 1 liter vatten per dag" eller "jag ska inte äta pasta 5 dagar i veckan" - byt ut vitt ris mot qunioa eller bulgur - byt ut ditt nuvarande smör till minilätta - byt ut mjölken mot mandelmjölk (vuxna behöver inte ens dricka mjölk, du sparar många kalorier på att dricka mandelmjölk) - ät knäckebröd istället för mjukt bröd (även lingongrova och "nyttiga" mjuka bröd innehåller mycket socker) - ha som vana att ALLTID ha någon typ av grönsak till det du äter - drick mycket vatten - blir du sugen på att äta godis/chips osv så ta en frukt, drick vatten och tänk efter
För mig hjälpte det att byta perspektiv; att sluta tänka på valkarna, den dåliga kondisen, känslorna av misslyckande och ibland självförakt... och istället lägga fokus på den där lilla rösten/viljan/varelsen där inne som ville något annat. Och att sedan göra allt för att se till att det blev så, att den lilla rösten lyssnades på, den lilla varelsen respekterades, den lilla viljan fick styra. Det kändes som att stå upp för en åsikt trots att motståndet är hårt; tufft och jobbigt men även en källa till självrespekt och glädje. Som att vara "the good gal" i en film, för jag kämpade ju för den svaga. Och så visade det sig att den svaga inte var så svag. Men man behöver vara snäll mot sig själv. Med samma uppmuntran till sig själv som man ger till alla andra kommer man långt. Låter flummigt kanske, men jag kan inte förklara det bättre än så här.
Å vad klokt och bra skrivet, Namnnamn! Så ska jag försöka tänka när "the bad gals" skriker och hojtar om att jag ska sitta i soffan och äta chips....! ;-)