Måste bara få skriva av mej. Min mamma är den sämsta som finns. Det enda hon är bra på är att trycka ner mej. Som idag t.ex. Jag har några år jobbat på olika skolor, alltid med tidsbundna avtal. Det har varit tal om att jag nästa läsår ska fortsätta i samma skola som nu, men jag vill gärna vara fast anställd och har därför sökt till två andra skolor var jag kunde få fast anställning. Av olika orsaker tackade jag ändå nej till båda jobben. Det ena hade jag fått och från det andra tog jag tillbaka min ansökan innan de bestämt vem som skulle få jobbet. Rektorn på min nuvarande skola berättade att en av de andra rektorerna hade ringt för att höra sej för hurdan jag är. Min rektor hade sagt att jag är jätte duktig och att hon inte vill ge bort mej till den andra skolan. Detta tolkar jag som att rektorn är nöjd med mej och vill hålla mej kvar i sin skola för att jag gör ett gott jobb. Mamma, som aldrig kan unna någon något gott eller acceptera att någon lyckas med något, fick ju såklart detta svängt till något negativt. Enligt henne är rektorn INTE nöjd med mej och vill INTE att jag ska fortsätta ett läsår till. Detta vill rektorn inte säja rakt ut till mej utan i stället talar hon gott om mej till den andra rektorn för att hon ska villa ha mej till sin skola och på så vis slipper min rektor av med mej! Vad jag blev förbannad! Först blev jag arg på mamma men i bilen på väg hem märkte jag att jag egentligen var besviken på mej själv. Hur kunde jag vara så dum och tro att mamma denna gång skulle kunna vara glad för min skull, glad för att jag fått en så fin komplimang av min arbetsgivare. Detta har hänt otaliga gånger tidigare och jag har många gånger bestämt mej för att inte längre tala om mitt liv med henne eftersom hennes kommentarer bara gör mej ledsen. När jag sökte jobb A sa hon att det kan jag glömma, att "de inte vill ha någon som jag". När jag sökte och fick jobb B var det för att jag var den enda sökande. När jag sökte och fick studieplatsen C var det för att det var så några sökande att de måste ta in alla oberoende av betyget. (En känd skola med endast 12 studieplatser på den linje jag gick.) När jag berättade att jag och min sambo ska börja bygga hus sa hon väldigt ironisk "ja, lycka till då bara". Jag har nyligen varit på en lång resa som hon inte med ett endaste ord har kommenterat eller frågat hur det var. Listan är hur lång som helst. På någon undermedveten nivå söker jag säkert hennes accepterande eftersom jag inte kan låta bli att berätta "goda nyheter" för henne. Nu funderar jag på att helt bryta kontakten med henne, jag har försökt tala med henne om hur jag känner mej, men det är lönlöst. Jag har varit finkänslig, men hennes svar är att hon inte ska tala med mej längre, hon ska vara tyst resten av livet så jag slipper höra på henne, hon ska lägga sej ner och dö så hon inte stör mej längre. Jävla skit morsa.
Nykomling
0 inlägg
Oj vilken elak mamma du har! Vore jag du skulle jag nog bryta kontakten med henne även om det är svårt. Hon sänker ju ditt självförtroende och självkänsla totalt. Jag tror också att du skulle må gott av att tala med en psykolog eller kurator, någon som kan hjälpa dig att reda i dina känslor kring mamma. Hon verkar bete sig som ett avundsjukt barn! Stå på dig och låt inte hennes dumheter krossa dig! Peppkramar!
låter som hon har dålig självkänsla. minimera kontakten tycker jag, eller sök hjälp, det verkar hon behöva... styrkekram!
kram till dig, folk so trycker ner andra mår oftast dåligt själva... men att trycka ner sitt barn är ju verkligen det värsta man kan göra.
Ja, det låter som att din mamma har mycket bitterhet i sej och inte har förmågan att tänka på andra alls. I ditt fall verkar det precis som tvärtom, du är väldigt omtänksam om din mamma och vill inte att hon ska säga negativa saker om sej själv. För att du ska må bättre så antar jag att du måste stå upp för dej själv och strunta i det hon säger (för det är förmodligen inte sant ändå - det där om att lägga sej ner och dö eller vara tyst resten av livet). Hoppas att du hittar styrkan nog att tala ut med din mamma eller helt enkelt ta en "time-out" från er relation ett tag. Många kramar
din mor har dålig självkänsla och måste göra så här för att på så sätt må bättre själv. det ligger inte hos dig men jag förstår verkligen att du vill ha hennes acceptans att du vill ha en annan reaktion och testar och testar igen. jag har haft en vän som var sådan. jag bröt kontakten. började må alldels för dåligt för att orka höra det där varje gång. men en mor är svårare att bryta, men det är ok att försöka minmimera hur mkt ni umgås och försök låta bli att ta upp saker som du får sådana här kommentarer om. Min vän har jag sporadisk kontakt med men jag tar inte upp ngt jag lyckats med eller som jag håller på med. Kram
förtydligande: bröt kontakten helt under några år, men idag har vi lite kontakt.
Jag har haft en vän som är sådan. Har i princip brutit totalt med henne, det är inte värt att slösa energi på någon som trycker ner en. Men det är ju klart jobbigare när det är ens mamma...
Min mamma är också som din. Men jag ,fast jag vet att det är lönlöst förnuftmässigt, söker ändå efter hennes bekräftelse. Förstår att det är jättejobbigt, jag känner mig så ledsen när min mamma inte kan ge mig annat än kritik, i princip allt, vad jag än gör så vänds det i kritik. Nu är min mamma gammal och börjar bli dement. Jag kommer inte att säga upp bekantskapen med henne, det varken kan eller vill jag. Men det konstiga är att man blir besviken varje gång, fast man borde ha lärt sig.
Åh fy! Vad hemskt det låter!!! Blir så ledsen för eran skull!!! Ger er alla varma styrkekramar jag kan! Vet inte vad man ska göra i en situation som eran. Mer än att lugnt säga att man faktiskt blir ledsen och sårad när de beter sig så! Och att söka stöd och berkräftelse från andra människor som står en nära, om man har tur att ha sådana! Önskar er Lycka till i era liv! Kram!