NU har det gått ganska bra för mig ett tag enligt vågen som snällt visat minus :) Satt här och funderade lite nu när jag ätit klart min lunch.. När jag var klar hade jag bara ätit hälften av portionen, i vanliga fall äter jag hela.. Funderade på hur jag ätit den senaste veckan och insåg att det var ungefär samma mängder som idag.. Och jag har varit mätt och inte små ätit heller så det är ju kanon.. Men nu tänker jag är det jag som lärt mig äta lite mer lagom??? Eller påverkas man av att vågen visat minus och att man blir motiverad?? Sker det omedvetet???? För jag inte har inte försökt äta mindre eller så.. Bara ätit tills jag känt mig lagom mätt.. Hur är det för er?? Är det skillnad på hur ni äter när ni har medgång eller motgång?!? Hur mycket ni äter, vad ni äter osv??? Roligt att höra hur ni har det?
Veteran
1063 inlägg
Jag har fått jobba med att lära om, förr accepterade hjärnan inte att jag var färdig förrän jag var stoppmätt och så ska det ju inte vara. Ohungrig, nöjd eller vad man vill kalla det är en mycket lämpligare nivå att befinna sig på, då slipper man desutom paltkoma :-) Men visst händer det att jag trillar dit och glömmer mig, tar om, tar för mycket och skäms för att lämna mat vilket alltid resulterar i obehaglig proppmätthet. Men det händer sällan nu, och nästan aldrig när jag mår bra i övrigt så du har nog en poäng. Det kanske är lättare att vara nöjd med mindre mat när man är nöjd med resten av livet?
jag väljer oftast att äta sån mat man får äta mkt av och inte riktigt kan bli proppmätt av dvs protein och grönsaker, man känner sig helt enkelt bara nöjd:) de gånger jag får för mig att äta potatis och dyl, eller fettrikt, blir jag mätt jättefort numer eftersom man vant sig med lättare kost!
Jag kunde nog äta tills jag var på väg att spricka tidigare. Mindre tallrikar tycker jag är ett bra sätt att lura hjärnan att jag har ätit mycket :)
kör också på liten tallrik:)
För mig är det sak samma om jag äter på ett tefat eller en serveringsbricka. När jag ätit lagom mängd (kcal) slutar jag. Är jag fortfarande hungrig så beror det det helt sonika på att jag valt fel mat, med för högt kcal-innehåll till mängden.
Jag lägger upp en portion som jag ska äta upp. Sen tar jag inte om. Inte så mycket som en tomat. Och allt jag äter ska i möjligaste mån vägas innan. Och läggas in i matdagboken. Ofta blir hela proceduren för bökig om jag bara är småsugen så då skippar jag ofta att stoppa den där extragrejen i munnen. Men jag är ett kontrollfreak :)
skriver matsedel som jag följer strikt och väger all mat. tar aldrig om utan äter endast det som jag har på tallriken
Matsedel, äta på mindre tallrik osv funkar inte för mig :P Men jag har ÄNTLIGEN funnit en balans nu med maten eftersom jag faktiskt går ner i vikt :P Så är sjukt glad över det.. Men jag tänkte mer på om ni liksom alltid tänker på att ni inte får ta om eller så??? För jag har liksom inte tänkt alls på hur mycket mat jag stoppar i mig.. Fast är så klart tvunget med koll om man räknar kalorierna...
Får aldrig ta om! Så är det bara. Aldrig mer i hela livet. Det är det enda jag kommer att föbjuda mig i all framtid. Lägg upp och var glad och njut. :) Sen är det slut! Det vill till att man lägger upp mycket sallad och tomater och sånt som man kan plocka med medan maken förbereder sig för sin fjärde backning :)
Bra fråga... Jag tror inte jag tänker speciellt mycket nu längre, jag bara gör. När det fungerar dvs. De gånger det skiter sig är när jag börjar tänka känns det som. För det ska gudarna veta att jag inte är perfekt eller så, det är inte alltid det fungerar så prickfritt och det är inte alltid jag orkar vara duktig. Visst, jag äter på mina små tallrikar, väljer kalorisnålt och magert och allt det där, och när man mår bra fungerar det per automatik. Men ibland blir man less ändå ibland, på rutiner och på sig själv på något vis. Det är då jag börjar tänka, på att inte ta om och inte stapla på höjden etc och det är då, förstås, som någonting går galet. Fast jag tror stenhårt på att bibehålla de goda rutinerna så långt som möjligt och inte haka upp sig på enstaka dikeskörningar. So what om det går åt fanders en gång i månaden? De andra 29 dagarna går det bra, det är väl inte så illa? Och när jag stressar ner, påminner mig om att det är ok att vara mänsklig också så känns det inte lika jobbigt. Och då blir det ingen repris dagen därpå som förr när ångesten över misstaget hade drivit mig ut i köket igen, och igen. Det är därför jag tror på det där med att jobba med sina känslor, sina tankar och hur man mår. För det är ju när jag mår bra det fungerar smärtfritt.