På gång
23 inlägg
Hur gör eller har ni andra gjort för att bli fria (man blir nog aldrig helt frisk men man kanske kan få ett mer normalt förhållande till ätandet) från Bulimi och att tänka mat 24 h om dygnet?
Hej!
Här hittar du en bra sajt där du kanska kan hitta något? Ta hand om dig!
/ Johan
Jag har ingen allvarlig ätstörning, men jag överäter mycket vissa perioder och drar på mig övervikt. de dagarna jag överäter är helt klart ganska 'sjuka' då jag äter jättemycket och nästan konstant. jag märker att det är för att lugna mig och få mig att må bättre. ofta stressutlöst. har tyvärr inte hittat nåt sätt att inte få såna dagar, utan försöker acceptera att det blir så och sen få de andra dagarna att funka bra. Då har jag också ett helt okej förhållande till mat, så mina problem går ju inte att jämföra med någon som alltid tänker på mat. Fast vikten 88,8 kg är ju inte hälsosam.
Hur har du det och vad funkar för dig?
Hej, ingen diagnosticerad, men haft problem med mat, vikt och ätande sedan jag var 8-9 år. Gick på OA (motsvarande anonyma alkoholister men för matmissbrukare) flera år som var jättebra, men inget annat har hjälpt förutom nu strikt LCHF som funkar hur bra som helst. Eftersom du blir mätt och nöjd behöver man inte ens tänka på kalorier eller sug, eller något annat ang mat. Man kan koncentrera sig på att leva. Det är jätteskönt. Hoppas att det kan hjälpa för dig också så att det inte bara blir ytterligare ett misslyckat försök i kampen. Inget funkar för alla, men vad jag har förstått hjälper detta för många som redan prövat "allt".
Hör gärna av dig hur det går/hur du mår och om du vill fråga/skriiva om något.
Allt gott,
Marie
Jag hade svår problematik med en blandad anorexi/bulimi och starten till mitt tillfrisknande kom genom sjukvåden. Vårdades på sjukhus dagtid och fick ta eget ansvar med hjälp av familj på kvällar och helger. Det hade säkert gått att lura skiten av alla där också. Men antagligen hade det lett till heldygnsvård. Och precis som ätstörningen var ett sätt för mig att "lyckas" med något, så fick istället mitt tillfrisknande bli mitt nya "lyckas-mål". Det gjorde istället att jag gjorde lite väl snabba "framsteg" som jag ville stoltsera med. Dock satte de sig ju inte riktigt i hjärnan, utan mer "just do it". Jag blev utskriven från kliniken lite för tidigt och fick återfall inom bara några veckor. Men tiden på sjukhuset hade brutit mina vanor. Det var inte längre rutin att äta 3 skivor gurka till middag. Det var inte längre rutin att kräkas upp ett äpple. Lögnerna låg inte lika lättplacerade på tungan. Och det gjorde det svårt att komma tillbaka till "diciplinen". Och någonstans hade jag smakat på det friska livet. Visste att det var skönare att inte ljuga. Skönare att somna med en mage som inte krampade. Att inte försöka sminka över de där fula mascararänderna på kinderna efter en extremt anstängande vända på damernas. Så till slut gav jag helt enkelt bara upp. Det rann ut i sanden. Jag orkade inte kriga mig in i sjukdommen igen. Sen tog det väl typ 3 år till innan den mentala biten började släppa, och jag är ju väldigt fort där igen nu när jag gått upp mer i vikt (alltså utöver viktuppgången som krävdes för att bli frisk). Men som sagt. Jag väljer att inte kliva på det tåget igen. Aldrig mer. Hur obekväm jag än är i kroppen. Hur förbannat lätt jag än har för att räkna kalorier, så tänker jag inte göra det. Så fort jag hällt mjölk i ett dl-mått eller räknat ut kcal-mängden på något färdigt mellanmåls-kit riskerar jag att vara körd. Så nej. Sunt förnuft, punkt.