Det är en vecka kvar tills jag ska på mitt andra möte med kuratorn. Jag har fått i uppgift att skriva om sådant som är bra i mitt liv. Det borde inte vara svårt, jag har ju trots allt ett himla bra liv. Min familj är fantastisk, mina syskon underbara och jag är sambo. Så som jag tjatade. Jag studerar, den första i min familj som studerar på högskola. Jag trivs och det går bra för mig. Jag tar för mig. Jag har spenderat pengar på resor, tagit igen för tappad tid. Inte ångrat en krona. Har bra koll på min ekonomi och alltid massa pengar över i slutet på månaden när mina studentkompisar bara har några ynka kronor i jackfickan. Jag styr upp, är kreativ och tycker om att ta hand om andra. Detta är sanningen om mitt fasadliv. Om denna tjej fyller i en depressionsskala, bockar för rutor om hur hon ser på livet, så verkar hon väldigt nöjd med sin tillvaro. Glad över vardagen. Över livet. Denna tjej har kontroll på allt. Sen har jag mitt andra liv. Det parallella. Där jag tappat kontrollen totalt, det fanns kanske ingen kontroll över huvud taget. Där är jag kroppsfixerad. Mentalt kroppsfixerad. Där lever allt det som alltid förföljt mig kvar. Där varenda kommentar känns som spjut i mitt hjärta. Där jag hatar mig själv. Avskyr vad jag ser i spegeln. Total förakt. Där jag gråter för mig själv. Där depressionsskalor är överflödiga. Det livet som jag aldrig någonsin pratar öppet om och som inte ens min sambo vet av, han som vet allting om mig. Jag sitter i träningsbyxor, skulle iväg på gymmet idag. Orkade inte. Halade på tiden. Velar. Gråter. Gnäller. Lipsill. Det enda jag vill är att gå ner i vikt. Bli normal. Frisk. Ett normalt tänkande. Och att bli av med alla kilon. Men istället gör jag allt som gör det omöjligt. Jag säger att jag äter rätt, att jag vet ju hur man gör. Och allt det är sant. Jag äter rätt, så himla jävla nyttigt. Alla berömmer mig när de ser min lunchlåda. Vad duktig du är, säger dom, när jag tackar nej till fikat. När jag skäms för att äta av det. När jag skäms men skriker inombords av begär. Begärligt. Har en förbannat komplicerad relation till socker. Till slisk. En tröst? Vet inte. En vana? Ett jävla begär. Jag smygäter så fort jag får chansen, bara för att jag kan. Jag måste. Hetsar. Kan inte lämna något, gluper i mig allt. Och det går fort. Kan inte spara. Bakom ryggen på alla. Lägger om mina planer, för att kunna äta. Ser till att ge mig chanser att vara ensam, för att kunna äta. Ljuger. Ljuger om att jag måste gå tidigare, för att hinna förbi ica. Men inte den vanliga, nej där kan någon känna igen mig. Jag tar den andra. Den dyrare, men anonymare. Jag äter när jag är så mätt att jag mår illa. Jag fortsätter ändå. När jag blir yr och vimmelkantig och har hjärtklappning. Fortsätter, så länge ingen ser mig. Så länge jag kan göra det utan att det upptäcks. Kan inte säga nej trots att jag är på vippen att kräkas. Vilja. Det handlar om vilja, det handlar om att bestämma sig, det handlar om att hitta motivationen. Om inte du vill så går det inte. Om du bara vill, då kommer du att klara det. Det handlar bara om viljan. Det är allt man får höra. Varje gång. Om de bara visste hur mycket jag vill, hur dåligt jag mår. Hur mycket jag gråter, hur mycket jag hatar mig själv för vad jag gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska ta mig härifrån. Så fort jag erbjuds hjälp slänger jag bort den, viftar bort problem och säger att jag inga har. Pratar om min bättre sida, nosar endast på den andra. Vill inte erkänna för någon annan för då måste jag erkänna för mig själv. Behöver hjälp, men vet inte hur. Är livrädd. Livrädd för att få sjukdomar. Diabetes. Hjärtinfarkt. Dåliga leder. Livrädd att kroppen en dag ska ge vika, att livet ska ta slut. Dödsångest. Ändå, kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte göra något åt det faktum, att jag måste börja agera. Träna. Äta rätt. Sund inställning. Hälsosamt liv. Så jävla fina vackra ord. Men jag lyssnar inte. Skärp dig, är det så farligt. Du bara ser dig själv som offer, tycker synd om dig själv. De har så fel. Om de bara visste hur gärna jag vill. Hur dåligt jag mår av att inte hitta motivationen, min egen känsla av livslust. Tappar allt, grämer mig. Vill inte leva så här. Hatar mig själv.
Nykomling
1 inlägg
Stark läsning. Kanske har du just hjälpt dig själv genom att erkänna det för alla här och för dig själv? Vägra smygäta. Se till att kunna stå för allt du äter. Det gäller allt från att sluta gömma bevisen och att t.ex. fylla i matdagboken. Jag önskar dig lycka till, det är en hård kamp men det går!
Bra gjort första steget är att kunna be om hjälp och erkänna för sig själv att det man gör är ett felaktigt val och beteende. Jag vet för jag har själv varit där i många år och åt allt jag kom åt och framförallt bröd, och socker mat om du inte klarar ut det så tycker jag du ska söka hjälp hos tex http://www.faa.se/ Och även om du är som jag sockerberoende så kan det vara en god ide att sluta med brld och socker och sånt sedan 3 månader tbx har jag fått ordning på mat och vikt och börjat motionera istället och gått ner 15 kg på den tiden och jag mår så mycket bättre lycka till nu du klarar det här och tveka inte om att be om hjälp finns även en grupp på internet i fokus beroende och matproblem kram
Hur kommer det sig att du slänger bort hjälp när du erbjuds den? Du är ju värd att få den hjälp du behöver och du är inte ensam om att ha det så här. Jag tror inte heller att det bara är att bestämma sig. Ibland räcker inte endast vilja. Kanske behöver du professionell hjälp med detta ex psykolog? Bra att du träffar kurator i alla fall. Vet din kurator om hur du känner kring detta? Ett förslag är annars att du kopierar detta inlägget och låter hen läsa det ifall du tycker det är svårt att berätta. Önskar dig allt gott!
Blev väldigt berörd av den här texten, känner igen mig själv väldigt mycket i det du skriver. Det tog mig 7 år innan jag vågade berätta för någon om mina ätproblem, 7 jävla år. Och det var i måndags. Tidigare har jag skrivit om dem, bearbetat i min ensamhet, ältat, ångrat, skämts, tryckt bort alla tankar med mer mat, sprit, träning. Det begäret du pratar om, jag vet precis vad du menar. Det handlar inte om viljestyrka, det är mer än så. Det är ett jättestort steg att börja ta sig själv på allvar, att våga inse att man är värd mer än att leva i en ångestfylld dimma. Du är värd den hjälp som finns, för det finns faktiskt hjälp att tillgå. Alla människor har fel och brister, det är det som gör oss till människor. Du är värd att må bra. Du kan maila mig om du vill prata mer privat. Ville bara säga att det finns hopp, för alla.
Att ta emot hjälp kan vara oerhört svårt. Jag hade problem med andra saker. Men samma sak för mig, jag visade mig stark utåt sett. Men inombords skrek jag, grät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men sen en dag efter ett bra tag fick jag bara frågan "Hur mår du?" Och då bröt jag ihop. Berättade allt och grät i timmar i min mammas famn. Det är så svårt att be om hjälp, svårt att ta emot när det erbjuds. Speciellt om man tror att andra har förväntningar på en. Men snälla, berätta för någon om hur du har det. Bär inte på det ensam. Våga ta emot hjälp!
OJ! Håller med dem som skrivit tidigare. Starkt att erkänna för dig själv. oTa med dig inlägget till kuratorn. Känner igen en hel del av det du skriver, bla smygätandet och det är jag inte helt fri ifrån, men det går framåt. Jag är "fritidsforskare" 65+ och har alltså all min tid till förfogande och det känns som om jag blivit beroende av motion! Underbart härligt. Har inte dragit på mig diabetes, men högt blodtryck har jag haft i 2 omgångar och tagit bort medicinen tack vare kosthållning och motion - och nu ska jag inte ramla dit igen. Pga att jag varit så överviktig i så många år och en knäskada fick jag år 2000 diagnosen artros i båda knäna och hade då vilovärk och gick tidvis med kryck-käppar. Nu 12 år och många träningstimmar senare och många kilon lättare går jag många dagar helt utan smärtstillande. Mitt vänstra knä är rejält kobent, men vad gör det? Vissa dagar kan jag ta en tablett på morgonen, men klarar mig sedan. Har inte kollat hur gammal du är, men jag tror att du är bra mycket yngre än jag. tag chansen NU, ändra livsstil och slipp diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärl-problem, knäartros mm mm I västernorrland har vi ett landstingsägt hälsohem (Österåsen) dit jag fått remiss 2 ggr (2005 och 2010) och fått starthjälp och omstarthjälp (hade inte gått upp från 2007 -2010 dvs i mellanperioden. Om du inte bor i Västernorrland kanske inte doktorn remitterar dig, men de har teamaveckor (<5000:- för helinackordering, program, motion) Googla på Österåsens hälsohem. DU FIXAR DETTA, nu har du skrivit ner allt och kan läsa svart på vitt vad som gäller! Kram
det jag reagerar starkast över i din text är det du skriver om hur du ser på dig själv, när du ser i spegeln. Du och jag har ju bara delvis samma sjukdom, då jag är bulimiker, men jag har själv precis börjat inse att allt hänger samman. Min smalhetshysteri, mitt självförakt och mitt självhat hänger ihop med min självsvält och mina hetsätningsattacker. Jag kan tänka mig att ditt hetsätande också hänger ihop med hur du ser på dig själv. Kanske "bantar" du jätteduktig på vardagar/dagar och på kvällar/helger så går det inte längre? Kanske började din hetsätningsproblematik efter mycket "misslyckat" bantande, som bara gjorde dig mer och mer uppgiven om att du klarar av att gå ner i vikt? Antagligen är det väl en kombination av hunger, tröst, självstraff, och även vana. Så blev det iallallfall för mig. Tillslut gick hetsätningen och kräkningarna på ren reflex. Det är bara mina spontana tankar, men jag tror att det allra allra viktigaste för dig, som för mig, är att ta tag i din självbild och dina ångestkänslor. Ingen diet eller sund kosthållning i världen kan göra dig fri från hetsätning. Du måste kombinera ett sätt att äta som inte gör dig hungrig, med ett nytt sätt att se på dig själv. Ps. Jag har inte hetsätit på tre veckor till helgen. Det går!
Vilka fantastiska människor! Så många svar hade jag aldrig ens kunnat drömma om. TACK!! Till er allihop. Så fulla av kärlek, stöd och inspiration. Jag suger åt mig som en svamp. Den värsta ångesten har lagt sig nu, det går ju alltid i vågor det där. Illusion, vad bra att du äntligen har kommit till ett erkännande! Hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig. Skönt att höra att det inte är bara jag som känner att det kräver mer än endast viljestyrkan. Michaa, grattis till dina tre veckor!! Jag vet hur jävligt det är. Jag hoppas att du ska få må BRA i framtiden! Jag har förflutet i hetsätning/svält och kräkningar också. Bulimi, är väl namnet. Och lite känns det ju som att beteendet sitter kvar rent mentalt även om det är många år sedan jag kräktes. Det är precis som du säger, det går på ren reflex!! Jag tror det är lite där jag hamnat. I reflexens djävulska grepp. Göra som man alltid gjort. Jag har fått min kuratortid då min läkare tyckte jag behövde prata med någon eftersom jag hade "så svårt att hitta vikt-minsknings-motivation". Jag försökte mest vifta bort att jag skulle behöva någon hjälp, så som jag alltid också gjort. Inte unnat mig själv att få ta plats och vara i fokus. Inte tagit mig själv och min hälsa på allvar, inte vågat vara svag. Jag har tack vare ert stöd, bestämt och lovat mig själv för att ta med inlägget som ett brev nästa vecka och läsa det högt för min kurator. Risken blir annars att jag igen, förminskar och nonchalerar, förnekar och trycker undan bara för att sanningen är så jobbig. Och för att jag vet att framtiden kommer att bli enormt tuff. Jag skriver en rad efter mötet för att uppdatera hur det gick. Jag är inte plus-medlem för tillfället så jag kan inte ta emot mail tyvärr men jag funderar på att bli. Tills dess, skriver jag gärna med er här. Tack igen, ni fina fina människor!
Hej, Jag ser att många svarat och kanske har någon redan tipsat, men i alla fall. Ta kontakt med Bitten Johnsson, hon arbetar med sockerberoende och är Sveriges mest framstående. Det är inte DU som är dålig eller inte orkar eller kan. Sockerberoende är som vilket drogberoende som helst, men räddning finns. Ta kontakt med Bitten, du hittar henne via nätet och det finns en bra föreläsning med henne på youtube. Jag grät när jag lyssnade. Hon kände mig utan att vi hade träffats. Hör av dig till mig om du inte hittar henne, så kan jag hjälpa dig!!
Du har en lång resa framför dig, en ständig kamp mot maten för välmåendet.. Jag känner igen mig mycket i det du skriver och det är absolut ett steg i rätt riktning att erkänna detta för sig själv. Man kan prova dieter och annat men jag tycker ändå att det viktigaste är att man jobbar med sig själv, skit i kosten ett tag och tänk istället på Varför äter jag dehär? Behöver jag dehär? Tänk om, när du lastat en portion mat, sätt tillbaka lite, lämna gärna på tallriken, ordentliga mål och inget småätande mellan målen. frukost, lunch, middag och två mellanmål. Sysselsätt dig med annat, hobby, vänner eller liknande för att inte fastna i ätandet. Ett tag tänkte jag hela tiden att jag hade Anna Skipper över axeln som vakade, då jävlar vågade jag inte fuska ;) Någonstans vet du ju hur du ska göra, våga ta tag i bitarna som gör att du Inte gör det! Det är inte lätt, det är en ständig kamp och det kan vara ett riktigt helvete till och från beroende på varför man äter som man äter. Men min bästa tips är verkligen att rannsaka dig själv gå till botten med problemen och jobba med dig själv. Lycka till! <3