Engagerad
93 inlägg
Imorgon kommer jag få åka med svärföräldrarnas katt till veterinären. Katten kommer förmodligen behöva avlivas. Jag tycker att det är skitjobbigt och på väg hem från kvällens festligheter var min spontana reaktion att gå in på närmsta kiosk och köpa kopiösa mängder lösgodis. Hur gör man för att inte äta i svåra tider? Jag har en känsla av att jag inte är den enda som sörjer (och firar) med socker? Jag som har varit helt fri från socker i 10 dagar och sett fantastiska resultat under den tiden. Hur kommer det sig att jag är så villig att ge upp allt när det går mig emot? Ikväll blev det dock inget godis utan ett stopp på MAX. Tyvärr lika illa det...
För många av oss som är överviktiga så handlar det just om att vi amvänder kolhydrater för att döva känslor. De flesta av oss kan ha med sig det beteendet från barndomen, men andra har lärt sig att kolhydrater dövar klänslor och ger tröst, precis som det lilla barnet som får tröst av en napp. Nu rekommenderar jag inte att man ska suga på en napp när man är ledsen utan istället försöka förstå varför man vill äta dessa kolhydrater och försöka byta ut det mot något annat mindre onyttigt . Ju längre man håller sig ifrån kolhydrater desto lättare blir det men om jag äter kolhydrater efter kl. 18 på kvällen så triggar jag mitt kolhydratsbehov och åker lätt dit på mina tröstmackor. Att skriva ner sina tankar innan man stoppar i sig fel saker är ett tips.För det är ju inte hungrig man är.Att hitta något annat att göra, någon att prata med om hur man känner kan också hjälpa. Lycka till ! Det är alltid lika tråkigt när djur måste avlivas, de är ju som familjemedlemmar . men att se ägare ha kvar sina sjuka och skadade djur som plågas är också plågsamt att se. Kram Mymlan
tänkte bara flika in att man inte behöver vara överviktig för att tröstäta :/
Alltså, vissa saker måste man bara få göra. Sörja t ex. Så är det bara. Men man kan ju försöka välja på vilket sätt man låter sin sorg få utlopp. Mat dövar bara, det är aldrig någon bra idé nånstans. Gråt ut, sörj och låt förlusten värka ut. Prata med familjen, de förstår dig förhoppningsvis och kan lindra. Det kommer att göra mindre ont. Den där gamla klyschan om tiden läker alla sår är sann, även om den är klyschig så det förslår! En vän till mig använde motionen för att sörja förlusten av sin mor. Hon sprang, grinade, sprang och grinade tills hon var utmattad och det inte fanns någon gråt kvar. Sen började hon minnas tiden de fått ihop, och kunde gå vidare. Det tog inte bara en dag, utan en hel del tid - men hon hittade sitt sätt att få ut sorgen. Du måste hitta ditt sätt, annars blir den kvar som en värkande klump i magen. Och värkande klumpar i magen har vi en tendens att försöka linda in i mat för att de inte ska kännas så mycket... Lycka till!
Jag känner igen det - äta för att döva känslor - och lätt är det inte att ändra sig. Jag tror faktiskt inte att det hjälper att försök äta något annat som har mindre antal kalorier utan att sysselsätta sig i stället. Och jag provat även att tänka på saker som tar suget bort. Men alla som har problem med vikten har då och då sug till "fel" mat - viktigast är ju att du inte tappar helt kontroll och slutar att äta som man ska för att komma ner i vikten. Lycka till med kampen!