Anledningen att jag frågar är att jag kör ett hårt kostprogram med hjälp av LCD och tränar varannan dag. Det som hänt, på de 2.5 veckor jag hittills avklarat på det här, är att jag idag vid vägdag väger ungefär det samma men att jag har minskat i måtten på armar och ben, dock inte så mycket på midjan ännu. Jag utgick från att min hårda diet oundvikligt skulle börja bryta ner muskler samtidigt som fettet. Jag kan med ögat se att jag ser mer muskulös under fettet, men samtidigt strider det här mot det jag tidigare lärt mig.
Finns det någon här på forumet som varit med om samma?
Det är kanske lite fånigt, men när vågen inte samarbetar så är det betydligt svårare för mig att motivera det jag håller på med... Jag har nog ett behov att få ett tydligt system att mäta mig mot.
Jag ska operera mitt korsband i april och vill gå ner så myciket som möjligt innan dess. Efter att ha pratat med min sjukgymnast fick jag också den uppfattningen att någon muskeluppbyggnad knappast var på tapeten när det är så kort tid kvar till operation.
Lite deppig och fundersam...
Sjukgymnasten har, inte helt förvånande, rätt. Det är lite för kort tid kvar för att det ska gå att bygga några muskler nu. Tappa vikt kan du göra, men det är nog mer relevant att jobba för att behålla de muskler du har än att försöka hinna bygga nya. låt mig försöka förklara varför.
Det är väldigt svårt att bygga muskler, det vanligaste är att kroppen först lär sig avnända de muskler man redan har. Det kallas neuromuskulär anpassning och om man börjar med ny träning kan man räkna med att kroppen tar åtminstone 5-6 veckor på sig att lära sig använda de muskler vi redan har så effektivt som möjligt innan man kan börja prata om att man ökat i muskelvikt.
Det behövs flera pass i veckan för att få effekten nedan, om vilan mellan träningspassen är för lång hinner muskeln återanpassa sig och ökningarna uteblir. Å andra sidan, finns inte tillräckligt med vila mellan passen blir följden att muskulaturen inte hinner återhämta sig och man blir svagare av den anledningen. Så både för mycket och för lite skämmer allt.
Man kan säga att styrkeutvecklingen går igenom tre faser:
Fas 1: Stora styrkeökningar sker, eftersom muskel-nervsamarbetet blir bättre och kroppen lär sig använda de resurser som finns. Denna styrka är färskvara. Hyfsat hög skaderisk eftersom inte alla delar av musklerna har den rätta hållfastheten. Den här fasen är cirka en månad vid regelbunden träning.
Fas 2: Kapillärerna tätnar och ökar i antal, muskelns arbete med att trnasportera bort slaggprodukter blir bättre. Även den här fasen är ungefär en månad. ökningarna, måttliga jämfört med fas 1 men även nu är styrkeökningarna färskvara, dvs effekten försvinner snabbt om man slutar träna.
Fas 3: Musklerna börjar lagra in protein vilket gör att de växer, hållfastheten i muskelns alla delar har ökat och skaderisken har minskat. Styrkeökningarna i den här fasen är långsamma, men i gengäld behåller man dem längre om träningen upphör en tid.
Det de flesta upplever väldigt snabbt är att de blir smalare av styrketräning eftersom musklerna tajtar till sig, blir stramare och får mer tonus.
Man kan även gå upp i vikt, eftersom musklerna börjar lagra in mer glykogen (kroppens eget rakerbränsle) än tidigare. Kroppen är smart på det viset, motionerar man inte lagrar musklerna in väldigt lite glykogen eftersom det aldrig behövs. När man börjar motionera upptäcker kroppen att raketbränslet behövs och börjar lagra in mer av det vid måltiderna, och eftersom varje gram glykogen binder 2,7g vatten kan det hända ganska mycket på vågen helt plötsligt. Det bör vända när träningen blivit rutin, om man i övrigt har koll på kosten men som nästan allt annat med kroppen så kan det ta några veckor innan man stabiliserat sig i sitt nya tillstånd som tränande.
Den extra vätskan och glykogenet som lagras in kan också ge musklerna lite mer tonus, göra dem lite mer synliga än tidigare. Det är en bra sak, eftersom det betyder att kroppen förberett sig för nästa gång. Så bara för att träningen kanske inte hjälper kortsiktigt med det du önskar så finns det stora vinster att göra långsiktigt på andra områden.
Styrketräning skyddar muskelmassan under viktnedgång och minskar muskelnedbrytningen som annars kommer att ske. Dessutom är det bra för den basala förbränningen, muskler förbränner mer än fett även i vila. En tränad kropp återhämtad sig snabbare, oavsett om det är från skada, sjukdom eller planerade ingrepp. Så för hälsans och viktnedgångens skull bör du fortsätta med din träning, så du går ner i vikt av rätt anledningar!
Jag är ledsen om jag inte kunnat ge dig de svar du ville ha, jag anar att det kanske inte var det du ville höra nu. Men jag tror fullt och fast att du kommer att kunna hantera situationen bättre med korrekt information, även om det är en sur tablett att svälja inledningsvis.
Hej och tack!!
Och nej det är ingen sur tablett att svälja. Det du skriver stämmer ju också med det jag tidigare lärt mig. Jag har motionerat regelbundet även innan jag började aktivt försöka gå ner i vikt igen. Efter min skada i januari blev det visserligen dåligt med motion och träning och jag gick upp en del i vikt på kort tid. Enligt den info jag får så är det bra för mig att försöka tappa så mycket som möjligt i vikt. En svår balansgång dock att ha hård diet och försöka träna så bra som möjligt och nu när kroppen bråkar känns det motigt. Tråkigt också att inte kunna välja fritt hur jag ska motionera och träna.
Jag är också van vid att kroppen rensar av en massa första veckan när man väljer att gå på något viktprogram oavsett sort och den här gången reagerar kroppen i motsatt riktning. Nu när det gått några veckor blir jag än mer fundersam på om jag gör något fel. Bonus är att jag slutat vara sugen och hungrig men även det har tagit tid för kroppen att vänja sig vid.
Frågan är hur jag kommer ur det här. Borde jag ändra på dieten eller borde jag bara fortsätta hålla ut? Träningen behöver jag och där har jag hjälp en gång i veckan så den känner jag inte att jag kan förändra så jättemycket.
Skönt, jag var lite rädd att såra dig eller göra dig mer ledsen. Fast jag kanske bara är överbeskyddande :-)
Har du kollat sköldkörteln, så det inte är den som underfungerar? Be att de kollar både TSH och T4 för säkerhets skull.
Nej jag blir bara glad att få någon som ger mig lite att fundera på. Att fundera ensam är så ältande.
Det togs sköldkörtelprover för något år sedan tror jag. Jag har visserligen precis avslutat att äta gulkroppshormoner 10 dagar per månad och jag har haft mycket negativ stress i vinter. Svårt att veta hur mycket sådant påverkar också Jag ligger mitt på en vikt som jag tror kroppen brukar vilja ha. Jag har alltid haft en "trivselvikt" någonstans kring 71-72 kg och det är kämpigt att få kroppen att begripa att den kan bli mindre än så... ;-)
Då kan det ju vara en idé att följa upp de proverna för att se om något förändrats, en inflammation kan man få när som helst.
Dessutom kan det vara bra att undersöka dina kortisolnivåer, negativ stress kan rubba balansen i kroppen vilket får binjuren att börja producera för mycket kortisol. Pågår det länge kan man drabbas av uttröttad binjure, eller som de flesta andra kallar det: utmattningssyndrom
Förhöjda halter kortisol är definitivt inte bra:
"Symtom
Vid negativ stress kan variationerna i kortisolnivåerna rubbas, vilket kan leda till att kortisolhalten i blodet ständigt är förhöjt. Kortisol minskar insulinets effekter vilket kan leda till höjd blodsockerhalt. Även fettmetabolismen kan påverkas, med ökade nivåer av fria fettsyror i blodet som följd. Fettet i kroppen kan också omdistribueras och leda till ökad inlagring av fett i bukhålan, s.k äppelfetma. Detta kan i sig kan leda till övervikt/fetma och utveckling av det metabola syndromet (med högt blodtryck samt höga blodfetter och insulinnivåer) samt typ 2 diabetes. Förhöjda nivåer av kortisol kan t.o.m. leda till depression. Även risken koagulationsstörningar som blodproppar (som kan leda till hjärtinfarkt) liksom minskad motståndskraft vid infektioner kan ses vid negativ stress."
http://www.netdoktor.se/stress-utbrandhet/artiklar/stress-med-fokus-pa-kortisol/
Jag är sjukskriven och utmattad sedan länge tyvärr. ;-) Det är en lång väg att vandra för att komma tillbaka och bli "normal" igen och jag samlade på mig massor av övervikt tyvärr. Jag ser det som en del av mitt tillfrisknande att få ordning på vikt och träning men har haft en stressdipp i samband med att korsbandet gick av och jag samtidigt började jobba igen m.m. JAg visste faktiskt inte att man skulle kunna mäta kortisolnivåer. Vet inte om det är värt det på mig bara för jag har antagligen för höga värden periodvis och får även för höga adrenalinpåslag m.m
Frågan är alltså hur jag ska övervinna viktstilleståndet då... Så frustrerande när man har en kropp som vägrar samarbeta ;-)
Kortisolnivåerna ska vara olika över dygnet, det är det som är det naturliga. Den variationen kan man absolut mäta, och om det flukurerar som det ska är allt som det ska, kroniskt höga nivåer däremot är alarmerande. Det kan betyda att det finns ett sjukdomstillstånd i botten som kan behöva utredas. Ett sätt som de mäter om binjuren fungerar som den ska med är att mäta kortisolnivåerna, sen injecerar de ett ämne som den normalt reagerar på och därefter mäter de responsen efter 30 minuter. Eftersom de vet hur en frisk binjure ska reagera på ämnet de injecerar så vet de också om binjuren fungerar som den ska. Om den fungerar tillfredsställande men du ändå har mätbart höga nivåer kortisol i kroppen betyder det att du utsätts för yttre stress.
Tror absolut att din stress, vikt och utbrändheten hänger ihop. Det känns så sannolikt att jag nästan törs säga att jag är säker på det. Just utbrändhet och utmattningssyndrom är lömkst, åtminstone upplever jag det som att jag i perioder är som normal igen och kan leva fullt ut som jag vill och önskar och sen rätt vad det är så skramlar det till så är jag hur trött och ledsen som helst igen. Jag får ingen varning, ingen liten vink att "nu börjar du gasa på för mycket" eller något. Det bara smäller.
För mig har träningen varit min stressventil, utan den hade jag antagligen exploderat av stress. När vikten börjar strejka brukar jag tolka det som att min kropp försöker säga mig något, oftast vet jag inte riktigt vad bara. Sover jag för dåligt, stressar jag för mycket, tränar för mycket (för mycket och för lite skämmer allt) eller äter fel? Sådana saker försöker jag reda ut först, och hittar jag ingenting där får jag fundera vidare. Sjukdom, homonobalans, mediciner?
Vissa av de sakerna kan man inte kolla själv men vårdcentralen brukar kunna hjälpa till, om man berättar vad det är man lider av. Jag brukar trycka på att jag stressas av att inte veta, jag mår dålig av att hysa misstanken om att det skulle kunna vara fel. Det är ju i och för sig sant, men trycker man lite extra på det så är det mer sannolikt att man får hjälp än om man bara knatar dit och ber dem kolla TSH och T3 och T4 :-)
Mitt problem är nog att jag är så trött på att behöva vara sjuk att jag ogärna skulle vilja upptäcka något nytt. Dumt,, men jag har fått spader på att behöva ventilera min hälsa för nya läkare. Problemet är nog att det skiljs mellan psykisk hälsa och "vanlig hälsa" och det är ganska vattensäkra skott mellan dessa och prover på sköldkörtel osv tas på vanlig vårdcentral.
Tack för att du finns så man kan få lite vettig input på problemet. sitter man själv och grubblar och är hungrig med träningsvärk så är det ju lite svårare att tänka. ;-)
Jag förstår det, det brukar ju inte vara så att läkaren läst in sig på ens fall när man kommer. Man ska nästan vara frisk för att orka vara sjuk.
Det är inte lite irriterade att de gör så, delar på psykisk och fysisk ohälsa, för problem med sköldkörteln kan ge upphov till bl a depression. Det visste jag iofs inte förrän jag läste på lite igen, när jag letade efter bättre och nyare information apropå dina bekymmer så alltid lär man sig något.
Det låter inte som en rolig sits du hamnat i, jag förstår om du blir ledsen och bekymrad över att kroppen dessutom verkar gå i strejk. Det är bara att bolla idéer hur mycket du vill, förhoppningsvis kan dina tankar och frågor vara till hjälp för fler där ute. För varje en som skriver sitter det ofta minst en till med samma frågor, samma oro.
Idag vägde jag tre hg mer än måndag förra veckan. Så tråkigt. Jag ligger på ca 800-900 kalorier per dag så även om man skulle ha gjort någon felkalkylering någonstans så borde jag rent teoretiskt gå ner i vikt. Nu kör jag mer med riktig mat och mindre modifast och så lägger jag till vitaminer. JAg dricker lite mindre kaffe än normalt och lite mer te än tidigare, men båda borde ju motverka att man behåller all vätska ;-)
Att sköldkörteln ger alla möjliga symptom har jag sett på nära håll hos vänner, men jag har blivit testad flera gånger även om det nu är länge sedan. Jag tycker i ärlighetens namn att det är knepigt att vikten inte går ner. Visserligen är jag märkbart mindre kring armar och ben så något händer trots allt. JAg ska försöka hålla ut fram tills 7 april. Efter operation får jag ta och fundera på vad jag orkar med då och vad som funkar för träning osv.