Jag sitter här med en liten tår i ögonvrån.Går igenom en del frågor omvilka förväntningar/krav jag fick med mig av mina föräldrar, hur jag skulle vara för att duga, när jag känner mig stark i livet etc.Det är så mycket som faller på plats! Jag vill inte gå in på alltför personliga saker, men min upplevelse är att jag behövde prestera för att känna uppskattning samtidigt som det tystades ner en del eftersom min syster var/är dyslektiker.Min syster var söt, jag var duktig.Tyvärr kan jag inte ta upp detta med mina föräldrar eftersom bägge är borta. Men ni som fortfarande har era föräldrar i livet och har liknande upplevelser, prata med dem!Det skulle vara intressant att höra/se vad ni andra upplever. Jag tror nämligen att de flesta av oss som är inte tycker att vi duger som vi är. Kanske kan vi stötta varandra i att börja gilla oss själva lite mer?!
Veteran
7560 inlägg
Jag tycker det kan ligga lite för mycket fokus på att man duger som man är i den svenska kulturen. Visst duger man, men om det är ledorden vid barnuppfostran kan det leda till att ungarna tappar lite av den drivkraft och ambition som gör livet värt att leva. Det har i alla fall varit min erfarenhet.
Jag tycker det kan ligga lite för mycket fokus på att man duger som man är i den svenska kulturen. Visst duger man, men om det är ledorden vid barnuppfostran kan det leda till att ungarna tappar lite av den drivkraft och ambition som gör livet värt att leva. Det har i alla fall varit min erfarenhet.
Attans. Råkade dubbelposta och det går inte att radera. :)
Altså jag tycker att grunden i föräldrarnas budskap till barnen måste vara att barnen duger som de är, dvs föräldrarna måste visa sina barn att de älskar dem oavsett om barnen lyckas eller inte, är duktiga på det ena eller det andra, vad spelar mindre roll. Detta ger barnen kraft och mod att pröva och våga, och det är i sig grunden för att lyckas.
Jag försöker verkligen inpränta i mina barn att de kan göra precis vad de vill i livet och det de inte kan eller är bra på nu, beror enbart på att de inte övat tillräckligt på det....
Jag vet en tjej som fick MVG på ett prov i skolan (gymnasiet). Hon visade det för sin pappa men han var måttligt intresserad utan frågade: Hur många rätt hade du då?. -Ja det var 38/40. JAsså, vad var det du hade fel på??? Hur glad vad den tjejen efter det? Trots att hon högsta betyg? Tyckte hon att hon dög? (Nej, och helt i onödan!!! Hon var ju jätteduktig)
Drivkraft och ambition ska få växa fram inifrån och stödjas, och inte komma av press utifrån (föräldrarna), det är sånt som skapar ångest, sömnstörningar eller varför inte ätstörningar som kan visa sig långt upp i åldrarna! Tror jag.
Något som jag tror jag har tagit skada av från min barndom är att min mamma alltid var missnöjd med sin kropp. Hela min uppväxt har båda föräldrarna men främst min mamma kört olika dieter och de senaste 10 åren-ish har hon kört med viktväktarna till och från och hon har alltid klagat över hur hon ser ut.Jag lider av ett enormt självhat som jag inte har kunnat lista ut var det kommer ifrån förrän på senare år när personer som jag känner väl har pekat ut detta för mig...men sen vet jag ju inte om jag hade hatat mig själv ändå, även om min mamma inte hackat på sig själv hela tiden.Intressant tanke, att man kanske kan "ärva" såna här saker.
Klart att man duger som man är!Jag säger jämnt till mina töser att oavsett (och då får dom höra att det gäller allt!) vad dom gör så älskar jag dom av hela mitt hjärta (och kommer alltid att göra det), men jag kanske inte tycker om det dom gör. Försöker få dom att förstå att det är handlingen i sig och inte dom själva som jag inte tycker om.Dessutom så brukar jag osså säga att "alla kan inte vara bäst, men alla kan göra sitt bästa" , "inget är omöljligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."
Intressant att läsa om era tankar och erfarenheter.Yon, hur menar du? Jag menar inte att man inte ska uppmuntra och berömma saker som barnen gör bra, efter deras egna förutsättningar, men om det bara är det som gäller, t.ex. så som Flaxis skriver så finns risken att man på sikt ofta kommer att känna sig misslyckad.Jag är övertygad om att de flesta av oss som har övervikt och som har försökt gå ner i vikt i många år faktiskt söker "tröst" eller "belöning" i form av mat. För andra kan det var alkoholen som blir belöningen.
Om man tar efter mamma det vet jag inte men min mamma har aldrig klagat på sig själv och vi (syskon) har alltid fått höra hur bra vi är och hur stolt hon är över oss på olika sätt. Jag har alltid haft bra självförtroende och även om jag vägde mycket för drygt ett år sedan så tyckte jag ändå jag var het och snygg och var en fantastisk person. Det tycker jag fortfarande nu när jag gått ner massa. Inget har ju ändrats egentligen bara kroppen =)
Jag måste hålla med dig Gittan 52, om att de som har kvar sina föräldrar i livet och har nått "litet otalt" med dem att passa på att ta upp den fråga innan de dör. Det är jättesvårt...Men jag gjorde det, fick ett helt oväntat svar och hon bad om förlåtelse, 3 månader senare gick hon bort .... Jag tror att vi ibland, vilken ålder vi än är i, glömmer bort att våra föräldrar hade kanske också problem, fast "barnet" i oss kan inte se och inte förstå det i bland...