På gång
21 inlägg
Gått ner nästan 3kg och var glad för det... Plötsligt var det som jag gick in i ett berg... fick besked att min mamma drabbats av cancer och ev spridning (mamma är 60 år). Detta har ju naturligtvis rubbat hela min tillvaro! Nu har jag inte fyllt i matdagboken, och när jag fyllt i har jag slarvat ändå. Det är två veckor sedan jag fick beskedet och även om livet fortsätter utåt sätt, så är det fullständig storm inuti, för jag vet inte hur jag ska klara av detta. Har insett att jag inget kan göra, utan kör på med strutseffekten (huvudet i sanden, och sen kör man på). Har nu svårt för att ta tag i min viktnedgång, och hoppas att någon kanske har ett klokt ord på vägen, hur man tar tag i det igen osv...
Jag är inte så säker på att viktkampen är det bästa för dig just nu. Eller så är det precis det den är, något att fokusera på som gäller bara dig och ditt välbefinnande. Jag förstår om det är svårt just nu, man undrar varför inte alla ser hur dåligt man mår. Fattar de inte? Varför lever alla som vanligt. Så kände jag iaf när mamma blev sjuk (luncancer, spred sig till bl a hjärnan via lymfan) och gick bort. Hon blev 56 år. Men just då, när mamma blev sjuk hade jag ingen energi kvar att tänka på viktnedgången. Balans, det var allt. Vikten, tänkte jag, kan jag ta itu med sen. När inte alla behöver mig överallt. Det kändes så iaf, som att alla drog i mig, behövde saker från mig, ville ha och ha och ha. Hur du gör, vad du än väljer så finns vi kvar här och är redo att stötta, peppa och föröska muntra upp om det är det du vill. Eller skälla lite på dig, om du behöver ett sanningens ord ;) Sånt som vänner gör, för att vi finns och bryr oss. Sköt om dig, hur du än gör!
LadyG hann säga precis det jag tänkte. Fast som vanligt mer välformulerat :) Jag känner igen mig från när min pappa fick leukemi. All energi gick åt till att hålla ihop och att finnas till för honom. Som LG sa, hur du än väljer att göra så är det rätt just nu. Och om du lägger viktminskningskampen på hyllan ett tag så är det ett val. Inte ett misslyckande. Och vi finns här. Vilket som! Massor med kramar!
LadyG: det är just det, lungcancer och misstänkt spridning till lymfa. Känner att jag måste fokusera på annat, annars äler jag isönder mig själv, men jag har inte ork till att ta tag i det...
Sanpal, jag anade att det kanske var det du ville ha. I så fall tycker jag du ska börja med ett mål som du ganska enkelt kan nå, en lite förändring av kostvanorna som du skulle kunna upprätthålla en längre tid. Det skulle kunna vara att alltid äta en grönsak till lunchen/middagen, eller byta sötad dricka mot vatten, byta fikabullen mot en fika-morot eller ... ja du förstår principen, det var bara exempel - jag vet inte om du egentligen äter bullar. Poängen är att välja ut en livsstilsförändring och koncentrera dig på den. Det kan lika gärna vara att försöka komma ut och promenera minst 30 minuter varje dag, eller göra 10 knäböj, 10 armhävningar och 10 situps tre gånger i veckan. När du känner att `jamen det där kan jag` kanske det är läge att lägga till en sak till, fortfarande inga stora saker. Idén är att hitta de enkla sakerna som gör stor förändring, göra små förändringar som tillsammans blir en stor. Sätt upp ett delmål, t ex att klara av att bibehålla din nya vana i en vecka och planera in en belöning där. Likadant efter två veckor, tre veckor osv. Vid 1 månad kan man gott ta sig en större belöning, som en massage eller något för 4 veckors förändring i sträck är en stor bedrift. Men det viktiga är att du väljer att ta små steg, fast många. Och lyssna på dig själv, lyssna inåt. Vill du inte, orkar du inte så är det okej också. Sorg är utmattande. Ingen kräver att du ska vara stark jämt, palla jämt. Det är orimligt att förvänta sig, att man ska bära en sån sak själv. Har du någon att gråta ut hos, som kan finnas där när det blir jobbigast?
Vilken tragedi, förstår att du har det riktigt tufft nu! Jag er att du fått kloka svar av både LadyG och Bummlan så jag tänkte bara vrida lite på detta med viktnedgång. Istället för att tänka på att du vill gå ner i vikt kanske, kanske, du kan försöka motivera dig till att må så bra du bara kan för att kunna stötta din mamma, och även dig själv. Motion i alla former kan hjälpa till att rensa hjärnan och fylla på med energi. Skickar tröstekramar till dig!
Hej! Håller med om att du redan fått många kloka svar, men tänkte ändå försöka bidra med mina erfarenheter. Är/var i en liknade situation, min lillasyster drabbades av cancer i höstas när jag precis kommit igång med träning och matdagboken och börjat gå ner några kg. Min värld rasade samman och jag mådde så dåligt att jag själv blev sjukskriven en period pga sömsvårigheter, panikångest, ständig magkatarr mm. Tyvärr (kan jag säga nu i efterhand) så glömde jag det som gittan52 så klokt säger att man måste ta hand om sig själv för att orka ta hand om andra. Jag släppte allt, träning, goda matvanor och levde på sötsaker/snabba kolhydrater, kaffe och lightcola nästan hela hösten utan att röra mig mer än nödvändigt. Det gjorde såklart bara allting värre... Efter ett tag fick jag komma till en psykolog som försökte uppmuntra mig till att röra på mig, hitta sätt att slappna av och att ta bättre hand om mig själv. Annars orkar du inte ta hand om din syster i längden utan kommer själv bli sjuk menade hon. Jag hade svårt att ta till mig det då, att orka träna kändes helt omöjligt, men hon hade ju tyvärr rätt. Jag tror inte viktminskning är något du ska fokusera på just nu utan mer på att ta hand om dig själv. Viktminskningen kanske kommer på köpet, men lägg inte för mycket energi på vad vågen visar. Hör med din läkare eller på sjukhuset om det finns någon kurator eller psykolog du kan få prata med om detta. Ofta har sjukhus samtalsgrupper för anhöriga och man har möjlighet att som anhörig få enskilda samtal med kurator också. Enligt kuratorn där min syster får behandling så mår ofta anhöriga till personer med cancer sämre och har mer ångest en den som har fått cancer. Därför behöver dem minst lika mycket stöd. Själv har jag nu börjat med yoga och försöker äta bra näringsrik mat (luddigt jag vet), men räknar inte kalorier. Kan verkligen rekommendera kundulini yoga där man fokuserar mycket på avslappning och andningsövningar, särskilt om du har sömnproblem men även mot stress. Både jag och min syster mår bättre nu, hon är snart klar med sina cellgiftsbehandlingar och jag har börjat jobba heltid igen. Vi vet ju inte säkert att det hjälpt, men det känns hoppfullt. Även om det gått bra hade jag definitivt varit ett bättre stöd för henne om jag inte helt struntat i att ta hand om mig själv, vilket jag ångrar nu.. Ta hand om både din mamma och dig själv nu! Stor kram!
Tack alla för era omtänksamma svar, det värmer. Ska fundera på allt ni sagt, och se om jag klarar att ta tag i allt detta... Har inte så många att prata med det om då mamma valt att inte offentliggöra det ännu, så då återstår min pappa och min man bara. Stor kram till er alla, och tack för era svar.
Så hemskt för dig, du har fått många goda råd, vet inte om du behöver fler, ibland kanske man inte ens orkar tänka på goda råd än mindre följa dem. Jag tänkte mest på att du inte tröstäter, vilket är såååå lätt att ta till när man har det jobbigt, det löser ju inget heller, försök gå ut och promenera, få frisk luft, träffa andra människor prata av dig med de närmaste, och naturligtvis var med din mamma så mycket som möjligt. Kram