Min träningshistoria.

Jag skrev det här blogginlägget nyss och tänkte dela med mig av det även här. :) Men jag varnar er, det är långt. ;) *** De glada tillropen har varit många efter Blodomloppet, och för all del även innan, rörande min utveckling inom området "träning". Jag har kallats alla möjliga fina saker, vissa har sagt "Det där skulle jag aldrig klara" eller "Jag önskar att jag kunde göra så". Alla vet inte om den resa jag gjort, inte ens de som läser min blogg här eller på Viktklubben, för inte fasen orkar man läsa ikapp ett år av blogginlägg om man kommer in lite på slutet, liksom. Jag skulle då inte orka det. Men jag känner att det behövs en liten resumé, för att bara säga "Jag har vägt över 100 kg och tränade aldrig" säger inte så mycket om vad jag faktiskt gjort. Först litegrann om min träningsbakgrund. Jag var den där tjejen som alltid var sist med alla fysiska aktiviteter; lärde mig cykla sist av alla, tog längst tid på mig att lära mig åka skidor, lärde mig aldrig åka skridskor, var värdelös med bollar och så vidare. Skolidrotten blev snabbt en plåga, speciellt i takt med att jag blev större. Började med hästar i tidig ålder, men även om jag hävdar att ridning är en idrott så går det inte att jämföra med t.ex. fotboll eller löpning, det har helt enkelt inte den effekten på kroppen. Stallarbetet gjorde litegrann för styrkan i överkroppen, men inte särskilt mycket egentligen. Som tonåring fick jag problem med värk i kroppen, blev diagnosticerad med fibromyalgi och den fysiska aktiviteten blev ännu mindre. Höll fortfarande på med hästar men det kunde på intet sätt uppväga att all övrig tid spenderades stillasittande. Jag drog mig för att ens gå i onödan, om det så bara handlade om 500 meter försökte jag rent av få skjuts om det var möjligt. När jag var 18 år dog min mamma hastigt, jag gick ner mig fruktansvärt djupt och blev om möjligt än mer inaktiv. Häst hade jag, men när jag mådde som sämst skötte jag bara det viktigaste och red knappt. Strax efter nyår 2004 blev jag hästlös och i och med det var min fysiska aktivitet nere på absolut noll. Jag gick då på folkhögskola och trots att jag inte hade mer än 20-25 minuters promenad till skolan tog jag alltid bussen. När jag sedan bodde på skolan tog jag alltid bussen för att handla istället för att gå till en affär som bara låg en kvart bort (kunde inte åka buss dit, nämligen). Ungefär så här fortsatte det under några år. Det var oerhört ovanligt att jag t.ex. gick en promenad utan jag skydde verkligen all form av rörelse. En liten ändring kom sent 2006 eller om det var tidigt 2007, då jag snubblade över yogan. Yogade regelbundet, 3-4 gånger i veckan, under ganska lång tid och jag märkte att kroppen blev bättre. Det kunde dock inte rå på vikten utan jag gick stadigt uppåt. Konditionsträning eller ens promenader var det fortfarande knappt tal om, förutom någon vecka då och då när jag fick ett "ryck" och gick nån promenad, men det slutade alltid med ett skavsår och så gav jag upp. Jag började viktnedgången i december 2009. En kort tid innan det hade jag slutat med min älskade yoga, mycket för att jag kände att det bara gick åt fel håll (vilket det gjorde eftersom jag bara blev tyngre och tyngre). Det var inte förrän i mars 2010 som jag ställde mig på mattan igen och jag började med två eller tre lätta yogapass per vecka. Det var knappt tal om någon pulshöjning, för jag fixade inte det. Antingen var det någorlunda normal puls eller så kändes det som att hjärtat skulle hoppa ur bröstet. Det är så mysigt att ha dålig kondition. Den snälla yogan var vad jag sysslade med till sommaren och någon gång i juni började jag gå ut och gå litegrann. Jag vägde då, i juni, runt 90 kg och hade usel kondition, men visst hade yogan gjort lite skillnad. Kunde dock inte gå långa sträckor utan att få ont i både fötter och höfter och även när det var rätt svalt ute dröp jag av svett. Jag började med tjugominuterspromenader i makligt tempo, vill jag minnas, som sakta utökades under ungefär en och en halv månad. Som mest var jag ute och gick kanske en timme eller en och en halv, alltid i ganska makligt tempo. För mig var det viktigast att vara ute en viss tid och att utöka denna tid, än att det skulle vara särskilt intensivt. I juli kunde jag gå ganska långa sträckor och jag började längta efter att komma ut. Jag märkte att kroppen svarade bra på yogan och promenaderna vilket kändes oerhört skönt. Jag vet inte riktigt vad som hände där, men jag fick för mig att jag skulle börja springa. Då ska det sägas att jag har aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, sprungit mer än kanske 100 meter i sträck. Jag skämtar verkligen inte. Jag har alltid sagt och alltid trott att jag inte kan springa och tro fan det när jag vägt som jag gjort och haft sjukt dålig kondition. Jag befann mig dock i ett stadium av förändring, så jag tänkte "Varför inte?". Hade läst om människor som vägt massor, gått ner och även börjat springa. Det fanns faktiskt inget som talade emot mig, förutom mina egna föreställningar om saker och ting. Om jag inte minns helt fel skedde första löpsteget den 16:e juli, eller därikring i alla fall. Då handlade det om 5 minuter promenad som uppvärmning som följdes av 45 sekunder jogg. Fyra gånger upprepades dessa 45 sekunder jogg med två minuter promenad mellan varje etapp och tro mig när jag säger att de två minuterna behövdes. Det var rent av så att när jag skulle springa sista 45 sekunderna så var det knappt att jag hade återhämtat mig. Så dålig kondition hade jag och i så dåligt skick var min kropp. Programmet jag använde för att komma igång med löpning skulle leda till 10 minuter jogg på fyra veckor och på dessa 10 minuter tyckte de att man skulle hinna en engelsk mil, dvs 1600 meter. Inget av det verkade rimligt, för 10 minuter kändes som en evighet och 1600 meter var vansinnigt långt. Jag gav mig dock den på att följa programmet och helt enkelt upprepa en vecka om det blev för tufft. Jag genomförde programmet på utsatt tid, efter fyra veckor sprang jag faktiskt 10 minuter i sträck. Det gick inte fort, men jag fixade det. Jag mätte även uppe en sträcka som var 1600 meter som fick ta hur lång tid den ville, men jag ville klara sträckan också, och det gjorde jag! Min kropp fixade det, för den fick bygga upp till det sakta och i lugn och ro. Vid den här tiden vägde jag precis under 90 kg, så det var inte lite jag begärde av min kropp. Under tiden jag körde det här programmet fortsatte jag att gå (längre och längre) och yoga, skall sägas. Jag fortsatte med min filosofi om att det var tiden som räknades, det handlade om att investera tid och tanke, intensiteten var av underordnad betydelse. Under juli månad lade jag ungefär 5-6 timmar per vecka på att röra mig, hela tiden på låg intensitet (förutom joggningen, som ju var riktigt jobbig för mig). Efter fyraveckorsprogrammet så valde jag att direkt gå vidare till ett program som skulle leda till 30 minuter (!!) löpning som skulle ta mig 5 kilometer. Jag visste att jag inte klarar den distansen på den tiden, men jag kände att jag nog faktiskt skulle klara distansen och tiden. Hoppade direkt in på vecka två, modig som jag var, och sju veckor senare sprang jag mina 30 minuter och jag kunde också springa en sträcka på 5 kilometer. Under hela augusti och september fortsatte jag att fokusera på tid, tid, tid. Noterade sällan sträckor eller brydde mig om hur hårt jag körde och jag lade totalt över 100 timmar på att vara fysiskt aktiv under augusti och september. Min teori var att om jag ser till att alltid ha tid för träning så gör det inget om jag inte orkar köra så hårt, men med tiden kommer jag kunna köra hårdare - och därmed kortare tid - när kroppen är med på det. Oktober var första månaden jag började bokföra hur mycket jag sprang och det har jag gjort sedan dess. I januari sprang jag min första mil, i april var jag för första gången under halvtimmen på halvmilen och nu i maj var jag nära att ta mig under timmen på milen. Fortsatte att gå väldigt mycket och jag använde, och använder fortfarande, promenaderna som medel för att vänja min kropp vid långa tider i rörelse och långa distanser. Har på senare tid också börjat bokföra hur många kilometer jag går, för jag tycker det börjar bli roligare att jaga kilometrar än tid. Tiden är dock fortfarande det viktigaste och det krav jag har på mig själv är att jag ska ha i snitt en timme om dagen - sett över månaden - dedikerad till att röra mig. Ibland blir det tre timmar en dag och inget en annan dag, men har månaden 31 dagar ska jag röra på mig 31 timmar. Har under 2011 legat mellan 35 och 40 timmar per vecka, vilket jag är supernöjd med. Det spelar fortfarande egentligen ingen roll om jag springer alla timmar eller går i lufstempo, men tiden ska investeras. Sen har jag förstås mål även på löpningen numer. Jag vill springa minst tre gånger i veckan, jag vill ha minst ett långpass och ett kvalitetspass och jag vill nå upp över 25 kilometer varje vecka. Yogan ligger jag just nu lite lågt med, det blir så ibland, men jag är på mattan regelbundet om än inte lika intensivt som förr. Vad som också hänt senaste tiden är att jag börjat lyckas ta död på en hemsk demon som varit med mig varenda minut som jag varit ute och rört på mig sen jag började. Den lilla demonen bombar mig med saker som "Du kommer aldrig orka det här", "Tror du att du ska kunna springa så där långt? Jo, tjena! Lägg ner nu innan du gör bort dig.", "Du kommer inte orka öka för den där sista intervallen för du är vek." och liknande. Det har varit många, många träningspass då jag brutit ihop och gråtit, oftast efteråt, för att jag fått kämpa så hårt mot den där jäkla demonen som säger att jag inte kommer lyckas med det jag företar mig. Den där demonen fick massor med mat under hela min skolgång då jag inte fixade skolidrotten, under åren efteråt då jag försökte gå ut och gå men inte orkade mer än en kilometer, under den tid som jag hela tiden gick upp i vikt och blev tyngre och tyngre. Yogan var det som fick hål på demonen första gången, men han blev inte så provocerad av det, av någon anledning. När jag började springa däremot, då röt han i av full kraft och att inte lyssna på honom har varit jättekämpigt. Jag vet att ni är fler som har ett av hans syskon i huvudet och jag vill bara säga det; det går att få tyst på kräken! Det tog mig nästan ett år, men det gick. Det enda jag gjorde var att bara upprepa "Jag kan, jag kan, jag kan.". Så svårt i all sin enkelhet, men samtidigt det enda jag kunde göra, och det fungerade. Jag har alltså gjort hela den här träningsresan på mindre än ett år. Jag började när jag vägde runt 96 kg, det var när jag började yoga, och jag började gå när jag vägde runt 92 kg och började springa när jag vägde runt 89 kg. Jag har tagit det väldigt lugnt men samtidigt inte fegat och jag har varit noga med att lyssna när kroppen - inte knoppen - vill ta det lite lugnare. Numer kör jag i regel med att köra lite hårdare i tre eller fyra veckor, sen har jag en vecka där jag kanske kör hälften så mycket träning, går mer och joggar mindre eller liknande. Det är så jäkla viktigt att ni som läser detta och kanske söker lite inspiration förstår en sak, och det är att jag har gjort detta utan att dra på mig en endaste skada. Jag har haft skavsår, förstås, jag vrickade foten en gång som gjorde att jag fick vila tre dagar och jag drog till en muskel i låret som orsakade en veckas vila, men i övrigt har jag inte känt av någonting. Inga trasiga muskler, inga ömma leder, inga benhinneinflammationer osv. Jag var kraftigt överviktig när jag började träna, jag hade en extremt dålig fysisk status, ingen kondition, inga muskler, diagnosticerad fibromyalgi och med noll träningsbakgrund. Ändå fixade jag det utan att orsaka skador eller smärta, utan att behöva ta ihjäl mig. Jag har gjort det med tid, tålamod och mer tid. Numer kan jag gå raskt i tre timmar (>6 km/h), springa över 1,5 mil eller köra fyra träningspass på två dagar om jag vill. Jag kan göra precis vad fan jag vill och kroppen svarar och återhämtar sig. Detta från en fysisk status som var så dålig som den kan bli, som är långt sämre än den status som många av er som läser detta befinner sig i, det vågar jag lova. Nu kanske ni tänker "Men hon tycker ju att det är roligt, då är det lätt". Det är inte alls roligt jämt, det är ganska sällan vad jag skulle kalla roligt. Jag är inte heller beroende av träningen, men jag är beroende och jag vill ha effekten av träningen. Jag står ganska ofta och tjurar i hallen och vill inte alls gå ut, men det är känslorna som bedrar mig. Jag vet vad jag egentligen vill, jag vill ha en kropp som mår bra och därmed också ett psyka som mår bättre. Att jag känner att jag inte vill ut och röra på mig, det är min hjärna som försöker lura mig. Jag vill göra den här investeringen i mitt eget liv och då får min hjärna baskemig ta och hålla tyst och låta kroppen göra det som kroppen är så bra på att göra, nämligen röra på sig. Dock, även om jag inte skulle klassa träningen som per default "rolig", så är jag noga med att bara koppla positiva tankar till den. Jag försöker alltid mota bort tankar som handlar om att jag inte är nog bra som inte sprang den där milen utan det blev bara åtta kilometer, jag har ändå gjort en insats och en investering värd en klapp på axeln. Jag använder aldrig heller träningen som straff för att jag ätit för mycket eller liknande, jag vill inte koppla såna känslor till träningen. Träning för mig är att investera i min framtida hälsa, att utvecklas som person och att testa mina gränser. Det är inte alltid kul men det är alltid givande, även när det känns skit. Det som jag kallar "grispass", där det känns som att man går eller springer baklänges, de bygger disciplin och pannben och de är jäkligt bra för att ta död på den där demonen. Låt aldrig känslan av att det gick dåligt eller kändes trögt ta ifrån dig känslan av att du gjort något jäkligt bra för dig själv, för det har du. Du kan aldrig hamna på minus genom att investera en minut i träning, oavsett vad du gör med den minuten. Klockan börjar bli mycket och det här är jättelångt. Det känns som att jag glömt en massa saker, men då får jag helt enkelt skriva en del två. Grattis till er som tagit er igenom detta, hoppas att det gav er något! Namaste. //Jenny