Kände mest för att dela med mig av en text jag skrev nyss. hoppas någon orkar läsa. "Michaela. - Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) - 176 cm - Mellan 67-70 kg. Det går bara runt, runt, runt. Börjar om från början, hela tiden. Det finns ingenting jag kan göra åt det. Vad jag än gör så blir det alltid fel. Ju fler gånger det händer, ju värre blir det. Jag vet inte varför jag gör det längre. Det är som om allt jag gör är en del i något sjukt jävla destruktivt självskadebeteende jag har. Varför hetsäter jag? Varför hårdbantar jag? Varför kan jag inte sluta skriva matdagbok? Varför förbjuder jag mig själv att äta viss sorts mat? Varför är jag besatt av att bli smal? Det är egentligen den allra viktigaste frågan. Varför vill jag så gärna vara smal? Jag är beredd att dö för att bli smal. Därför är det ännu mer paradoxalt att jag hetsäter såhär. Jag hetsäter tills jag inte kan andas. Jag trycker i mig mat för att straffa mig själv, äter tills jag mår så illa att jag spyr. Tillslut äter jag bara för att jag lättare ska kunna spy upp skiten. Sen står jag böjd över toan och hulkar, kräks slem och blod. Sen har jag fina rivmärken i halsen. Sen gråter jag. Förbannar mig själv för att jag gör såhär mot mig själv. IGEN. Sen lovar jag mig själv att idag var sista gången. Så är det alltid, varje gång. Men ibland bestämmer jag mig för att bli frisk. Äta över 1000 kcal per dag för att undvika att hetsäta, och ibland bestämmer jag mig för att kompensera hetsätningen i några veckor, med svält. Då svälter jag mig själv. Oavsett vad jag gör, blir jag aldrig smal. Jag kommer aldrig bli smal, för jag har inte pannben nog att låta bli att hetsäta. Det känns som om jag är föralltid dömd att g å runt och klämma mig själv i fettet, och hålla armarna över magen när jag sitter ner. Jag hatar att jag är så jävla tjock, och jag hatar att jag bryr mig så jävla mycket. Jag hatar att mitt liv handlar om mat och vikt. Jag hatar att jag tillåtit mig själv att hamna här. Jag hatar den här vidriga äckliga, tärande, frätande sjukdomen. Den äcklar mig. Det är inte fräscht att stå med fingrarna i halsen och hulka, med slem och snor och tårar rinnandes från hela ansiktet. Det är inte fräscht att i sin ensamhet sitta och trycka i sig obscena mängder mat, utan att ens känna smaken. Det är inte fräscht att göra så mot sig själv, och sen hata sig själv för att man gjorde det. Om och om och om och om igen. Det är inte fräscht att jag aldrig lär mig. Det är inte fräscht att jag inte har pannben nog att GE FAN i maten. Jag vill bara vara smal. Det är vad allt det här handlar om, och det är så allt det här började. Jag vill bara gå ner 10 kg till, och sluta hetsäta. Jag skäms för att säga det, för jag hör hur illa det låter. Men jag önskar att jag var en fullblodig sondmatad 35kilos anorektiker. Då hade folk åtminstonde tagit mig på allvar. Jag hade säkert dött, men jag hade i alla fall varit smal när jag gjorde det. Och alla hade mints mig som ”hon som dog i anorexi”. Det hade iaf visat på lite jävla mental styrka. - Mitt liv är ett fängelse jag aldrig tar mig ur. Det handlar inte längre om vad jag äter, det handlar om vad som äter mig. /m."
På gång
39 inlägg
Tycker så synd om dig. Jag har haft det som du... för många år sedan. Det finns en väg ut ur helvetet. Har du pratat med någon om din sjukdom, sökt vård? Har du varit i kontakt med föreningen SHEDO och Zebraforum där du kan få stöd från personer som har blivit friska från ätstörning? Du kommer inte alltid att må så här, du kan vända ditt liv. Be om hjälp, sök vård.
Hej Michaa. Jag är också en före detta hetsätare. Jag har också tyckt att jag var en värdelöst existens som inte förtjänade att leva för att jag var så satans svag att jag hetsåt. jag har också skämts för att jag inte slutade med detta-om jag nu tyckte att jag var tjock, så varför hetsåt jag?? Jag var också, precis som du, normalviktig. Det fanns ingen som helst anledning för mig att gå ner i vikt egentligen. Inge överrisker för diabetes, hjärt-kärlsjukdom, eller risk att killar yckte jag var tjock (och därför inte vilja bli tillsammans med mig). Tänk om jag då hade vetat att män oftast gillar lite kurvor... jag tor att det egentligen för mig inte handlade om vikten. Att jag egentligen var missnöjd med min inre självbild, med mitt inre "jag". Men det var inget jag förstod då, eller överhuvudtaget insåg förrän ungefär tio år efteråt. Jag sökte hjälp, och fick vara med i ett forskningsprojekt, psykologledd KBT. Det var väldigt bra. Metoder därifrån använder jag mig av fortfarande. Struktur är tex otroligt viktigt för mig. Äta fem gånger varje dag. Minst 1600 kcal. Det låter väldigt lite med 1000 kcal för dig. Och nu hetsäter jag inte varje dag, som jag gjorde då. Visst händer det ibland-nån gång i månaden kanske. Men inte så stora mängder som då. och ingen ångest, hör du det, ingen ångest! jag ser det bara som ett litet snedsprång, och fortsätter med mina 1600 kcal dagen efter. Jag bokför inte ens allt jag äter jämt. Utan jag tillåter mig lite friheter. Och visst, jag väger fasktiskt lite för mycket nu (har fått två barn), men jag mår som en prinsessa. Och eftersom jag mår så här bra, kommer du också kunna det i framtiden. Men sök hjälp!!