En sak har jag lärt mig när det gäller löpning och det är att det inte är någon idé att stressa, kroppen kan bara anpassa sig visst mycket i taget. Därför är det ingen idé att gå ut stenhårt 4 gånger i veckan och trötta ut sig fullständigt, det kommer bara att sluta på ett av två sätt: antingen blir du skadad eller så blir du less på det.
När jag började springa hade jag en ovana att springa för fort, vilket ganska snabbt ledde till att jag blev trött. Det gav mig inte så mycket heller, jag kände mig alltid som snigeln och var aldrig riktigt nöjd. Jag tog helt enkelt med mig den trötta känslan från avslutningen på löpningen.
Hade jag varit klyftig hade jag lärt mig snabbare att fort och hårt inte alltid är det bästa. Faktiskt brukar de erfarna löparna bara springa hårt något enstaka pass i veckan, de allra flesta passen går i lugn fart. Prattempo.
Det tog tid för mig att inse att kroppen inte gillar full rulle varenda gång, några år till och med. Men nu när jag äntligen börjat variera mina träningspass på rätt sätt börjar det hända grejer. Det var den första lärdomen, att fart dödar.
Det här är mina observationer, det fungerar för mig och jag hoppas det kanske kan fungera för andra. Proffs är jag inte, men jag har hunnit lära mig lite som jag tänkte någon mer kanske är intresserad av.
Det andra jag lärt mig är att inte tricksa allt för mycket med löpsteget om man inte har ont. Men om man har knäproblem t ex kan det vara bra att fundera på löpsteget på en gång, titta på den här bilden så förstår ni vad jag menar:
http://www.ethiopianreview.com/album/albums/userpics/10001/kenenisa_bekele23568.jpg
Kenenisa Bekele är en av världens bästa löpare, obesegrad på sina distanser mig veterligen. Nu säger jag inte att alla kan springa så fort som han, men jag är övertygad om att fler skulle kunna springa alls om de satte i foten under knäet som han gör på bilden.
På det viset tar inte knäet värsta smällen under musklerna i benen absoberar kraften istället. Musklerna kan man träna, det är svårare att göra något åt knälederna.
En annan detalj som kan vara värd att tänka på är att inte springa så fort (nu är jag tillbaka till farten igen). Alla som börjar med löpning springer för fort, det gjorde alla jag känner som springer och det gjorde jag med. Det beror uteslutande på oerfarenhet, man känner inte riktigt sina begränsningar och man kanske skäms lite för att det går sakta. Stunt i det, du springer snabbare än alla slöfockar som eventuellt kan ha en åsikt så sträck på dig och var stolt (en stolt och rak hållning förbättrar andningen). Sänk farten också, så blir löpningen mer njutbar och du kan behålla ditt snygga löpsteg längre.
Ryttare får ofta hära att de ska tänka sig att de har ett snöre i huvudet som drar dem uppåt och håller dem raka i ryggen. Samma gäller för löpare. Huvudet hålls högt, avslappnade axlar, rak rygg och låt magen vara med i andetagen (bukandas), det är de mest grundläggande sakerna man ska tänka på när man springer.
En annan fördel med att sänka farten är att du hinner se och njuta av omgivningarna, ditt hjärta behöver inte jobba övertid för att hinna med och din kropp får jobba under längre tid vilket i sin tur förbränner mer energi.
Så småningom kommer farten att öka, nästan som av sig själv. Det du ska söka är känslan av att du hittat balansen, du orkar springa och det ska kännas som om du orkar jättelänge. Då ligger du i rätt tempo. Det tempot är oftast lättare att hitta om man är två som pratar medan man springer eftersom det är mer eller mindre möjligt att prata när man springer för fort.
När du hittat den känslan i löpningen kan du gott ägna flera pass i rad åt att springa på det viset. Lär dig och lär kroppen hur det ska kännas när det flyter, ju fler gånger du hittar känslan ju lättare blir det att hitta tempot att trivsellöpa i. I bröjan bör du inte springa längre eller fortare än att du skulle vilja göra om det imorgon igen, behåll den starka och positiva känslan genom hela passet och sluta medan det är roligt. Då är det den känslan du kommer att minnas från passet i efterhand.
Tids nog kommer inte den här typen av löpning att ge dig förbättringar, kroppen har vant sig vid löpningen och du kanske börjar längta efter något mer. Det tar någon vecka för somliga naturbegåvningar, för andra som mig kan det ta mycket längre tid och ytterligare några kommer aldrig dit alls. Det är det ingen annan som kan bestämma åt dig, om eller när det är dags att lägga in något nytt.
Somliga fortsätter hela livet med sin runda i trivseltempo tre dagar i veckan, inte för att bli bättre löpare utan för att de blir lyckliga av det - och det är nog det bästa av allt. Hittar du dit har du hittat löpningens innersta väsen, det alltihop går ut på.
Kul att läsa. Körde lite backlöpning idag med sambon. Kände mig sjukt opepp innan, varit sjuk ett par veckor och har väl tappat formen lite. Men det är alltid skönt efteråt, och i skogen är det alltid mysigt. Nu måste jag bröja ladda inför loppen jag anmält mig till i sommar.En sak som gäller för mig var att jag liksom med spinning var tvungen att ge löpning ca 5 ggr innan jag började tycka om det. I början när man testar konditionssporter tar man alltid i för mycket i början vilket mest resulterar med att man känner sig kass och man vågar inte prova igen. Gäller att inte ge upp och komma över tröskeln och inte racka ner på sig själv.Keep on running girls!
Jätte intressant! Har också sprungit för snabbt vilket resulterat i att jag inte orkat så länge som jag velat. Har minskat på takten och nu är 40 min. inte så jätte jobbigt. Blir till att öka på snart så att jag klara 1 timme!
Väldig kul att läsa att jag har gjort "rätt" när jag har börjat springa. Jag har från början fokuserat på stegen och hållningen pga mina klena knän och än så länge håller dom, inte bara håller förresten för det verkar som om dom mår riktigt bra av det! :-)Ja, jag känner att jag många gånger springer löjligt sakta, ibland tror jag nog att man skulle kunna gå om mig, men det struntar jag i för jag kan springa! Något som tidigare har varit helt omöjligt.
Åh vilken bra text. Har länge tänkt börja springa, men aldrig känt att det är min grej. Tidigare har dålig kondis varit problemet, men nu är jag nog mer vältränad än någonsin (med undantag för mig basketperiod) och borde orka. Men ändå gör jag det inte! Har nog sprungit för fort, tror jag. Tack för alla tips, jag får ut och testa imorgon!
Jag förstår vad du menar. Dock är mitt mål med löpningen alltid att vara så slutkörd som möjligt efteråt och det åstadkommer jag bara om jag springer nära mitt max. Jag vill förbättra min kondition och bli mer explosiv så jag måste utmana mig själv.Jag kan ju inte springa så långa distanser pga mina knän så jag får hålla det kort och effektivt istället ;)Det där med löpsteget och hållningen ska jag dock tänka på när jag ger mig ut nästa gång :)
Kul att ni gillade mina tankar, jag har tänkt skriva ner lite om det ganska länge och äntligen blev det av. Jag tror nämligen att alla kan springa - olika fort och olika långt - men alla kan. Lite jobbigt kan det få vara ibland, det är ju ganska kul att klara av en utmaning ibland också, men om alla pass blir utmaningar tror jag man ger upp tillsist.
Suzieq, visst har du en poäng i att det kan ta ett tag innan man upptäcker att det går, det tror jag man ska ha i åtanke i början och tillåta sig själv att gå när det behövs utan att tänka att det är ett misslyckande. för det är det inte, redan att man tar sig ut är lyckat, och om man växlar mellan gång och löpning ger man kroppen en chans att anpassa sig till det nya. tids nog kommer joggen att öka på bekostnad av gången, men låt det komma naturligt.
kaffe100, kul! hoppas det går bra för dig, jag ska leta upp din blogg och peppa om du vill!
hollunge, det är få av oss som är biomekaniskt perfekta, du är smart som tänker på knäna redan från början! Många får ont av löpningen, och ger upp i tron att de inte är gjorda för löpning, men det stämmer inte. Några få har oturen att vara helt olämpade för löpning, men om man anpassar fart och teknik kan nästan alla springa.
Malinni, hoppas du hittar flytet!
jenna77, då har du ju kommit förbi det inledande stadiet och hittat det du gillar med din löpning redan :-)
Intressant läsning och jävligt skönt att höra detta från fler håll. Har väl själv hört det tidigare och "vetat" om att resultaten egentligen inte förbättras optimalt när du ligger på maxpuls( resultatet på konditionen alltså), men jag har ändå inte kunnat få mig själv att "chilla" ute i spårtet. Har nu för några veckor sedan dock börjat ta det lugnt och när man väl klarar av att ta det lugnt utan att döda sig själv, jävlar vad mycket härligare det är :). En anledning till att jag alltid pressat mig själv tidigare kan väl mycket väl vara att mycket av min löpträning tidigare varit i grupp ( i form av sommarträring med hockeylaget och dylik).Åt precis middag, men om cirka en timme eller nåt tänkte jag ge mig ut på en liten runda :).
Har själv börjat träna för att kunna springa framöver och har satt mig som mål att ta mig runt en halvmara under 2011.Jag tillhör väl dock gruppen prylbögar så jag har skaffat mig en pulsklocka med träningsprogram för att hjälpa mig med att inte pusha mig för hårt och avancera i lagom takt.Lite gåjogg och mycket raska promenader för att få in kilometer i benen och bränna fett!
Nu har jag varit ute. Blev tidigare än beräknat. Upplevde att jag hade bra mycket mer krut i benen än vad jag haft senaste tiden och la givetvis därför på lite högre tempo, men ändock utan att känna att jag körde slut på mig själv, det kändes väldigt positivt. Brukar inte käka innan löpningen men gjorde detta idag och jag vet inte men det kanske påverkade så jag fick lite mer "kraft" i benen för det är ofta benen som vikt ner sig annars...
Jadu LadyG om man har längtat i över 20år på att kunna springa utan att få ont i knäna och sen plötsligt kan det, då tar man det lugnt för man vill ju inte fördärva allt. Har alltid älskat att springa, så jag gör allt för att det ska hålla.