Jag har sedan min viktnedgångs start gått ner sammanlagt 40 kg (från 95 till 55) vilket jag gjort helt på egen hand. Känner mig jättestolt. Mina närmsta vänner och min familj blir dock arga på mig när de ser mig nu för tiden och säger att jag borde äta mer. Mamma kallar mig benrangel och frågar lite skämtsamt om jag gått och fått anorexia. Jag har sagt till på skarpen, sagt att det inte är roligt. Jag har skrikit, blivit förbannad, ledsen. Allt. Bett dom respektera mitt val att gå ner i vikt. När jag vägde som mest (95, uhh ryser av att bara tänka på det) så klagade mamma och pappa på mig att jag åt för mycket, att jag "kanske borde tänka på vad jag stoppar i mig och börja träna", nu när jag väl gör det - då klagar dem på det. Jag orkar inte riktigt. Mina vänner försöker stoppa i mig godsaker, de säger att de gärna bjuder på fika/donken m.m. och trots att jag vänligt tackar nej brukar de köpa ändå. När jag väljer att inte äta det dem har köpt så blir de arga. "Du måste äta. Vi är oroliga." säger dem. Över vadå, undrar jag? Över att jag inte längre rullar fram? Jag BER FOLK hela tiden att respektera MITT val. Men ingen verkar lyssna. Varför? Är de avundsjuka för att inte de kan klara det? Jag förstår verkligen inte. Någon med samma problem? Vad fan gör man?
Engagerad
58 inlägg
Hejsan! det låter verkligen som om dina föräldrar och vänner inte kan glädjas åt din viktnedgång. Och om dom själva är överviktiga så är det lätt att klakna ner på någon som lyckats gå ner. För det är ju lite så människor funkar. Man trycker ner andra för att känna sig bättre själv. Själv har jag erfarenhet av att så fort man säger ordet diet, så ska vänner komma med föroläsningar om deras mirakel dieter och tro att deras sätt är det ända rätta. trotts att det är personligt vilken diet som passar bäst. Detta stör mig speciellt när det är folk som är festar en mig som säger att min diet är fel. Men det är bara att inte bry sig, det viktigaste är ju att du mår bra och är hälsosam. Samtidigt tycker jag att du får vara försiktig och försöka hålla din vikt du har nu, för 55kg är lite. Så jag tycker du ska kämpa för att stanna där, och inte försöka gå ner ytteligare. För går du ner förmycket, förstår jag om vänner och familj oroar sig. räkna ut ditt BMI så vet du att du inte blir undernärd.
Jo, min mamma har kämpat med övervikt i flera år, så jag kan väl tänka mig att det är därför. Mina vänner är dock normalviktiga, men enligt de själva lite pluffsiga (som nog de flesta tycker om sig själva). Hm, konstigt det där egentligen. Tar inte åt mig alls egentligen, tycker bara det är tråkigt att man nu för tiden inte kan ses i princip utan att min vikt el. mina matvanor ska tas upp. Jag har kontroll och jag har ett BMI som är inom skaran "normal", tycker dock att BMI är ett idiotiskt sätt att räkna ut hurvida man är under/normal/överviktig eftersom det beror på mycket mer än så... Alla är vi olika.
ja, det är säkert det som är problemet att din mamma och dina vänner inte är nöjda med sina egna kroppar. Men att klaga på dig kommer ju inte få dem att bli smalare, så det är ju bara idiotiskt. Du får försöka leda dom in på andra samtalsämnen eller säga till på skarpen, så dom slutar. Men förstår att det är irriterande. Själv exploderar jag nästan när folk vill erbjuda mig kakor, när dom vet att jag kämpar så hårt med att gå ner, och att jag inte vill fuska. känns som m dom inte förstår.
Nu vet jag att jag är en ganska hård människa när det gäller vissa saker, men såna där vänner skulle jag rakt av och utan att tveka säga till att "Antingen skärper ni er eller så är den här vänskapen slut". Familjen kan man ju inte välja på samma sätt, men de hade fått välja att antingen skärpa sig eller se betydligt, betydligt mindre - om något alls - av mig. När man går ner i vikt så förändrar man inte bara sitt eget liv utan även andras. Du har fyllt en specifik roll i dina vänners liv och när du förändrar dig själv så mycket så måste de hitta en ny roll för dig och kanske är det en som de inte tycker känns lika bra. Kanske konkurrerar du med dem på något sätt, kanske belyser din förändring saker de själva vill förändra osv. Oftast ligger det INGET elakt bakom detta överhuvudtaget, det är nog inte ens medvetet i de flesta fall, men någon anledning finns det alltid och om vänskapen ska överleva eller ej hänger på vännernas förmåga att acceptera de förändringar du genomgått. När allt kommer kring så finns det problem med grundläggande respekt när de inte respekterar ett direkt önskemål från din sida.
Jag som förälder skulle nog också bli orolig, det bästa är att tala om för dom att du vill väga 55 kg och att du tänker stoppa där. Även 55 kg är väldigt lite till din längd. Så jag skulle också bli orolig om jag var din mamma
Be dem respektera ditt val att inte fylla din kropp med skräpmat och godis och förklara att du nått en vikt där du mår bra. Försök prata med dem så de förstår, för jag tror de är lite oroliga att du tänker gå ner mer eller att du drabbats av ätstörning. Försök se det ur deras synvinkel, de har förlorat nästan 50% av en kär släkting/vän. Ur deras synvinkel är det skrämmande, en del blir nog lite rädda när en närstående gör så drastiska förändringar med sig själv. Ge dem tid, och massor av kärlek och tålamod så de hinner vänja sig. Och prata med dem!!!
Visst så förstår jag att du tröttnar och blir besviken att de inte kan glädjas med dig, men samtidigt kan jag förstå deras oro. Du har gått ned 40 kg (wow...BRA jobbat) och det är mycket och anorexia är tyvärr en ganska vanlig och livsfarlig sjukdom. Jag har gått ned 23 kg än så länge och jag har MYCKET kvar att gå ned (ligger fortfarande på fetma enligt bmi) men även jag har fått höra oroliga kommentarer om just anorexia. Visst så suckar jag inombords, men samtidigt uppskattar jag det. Deras oro är ju bara ett tecken på omtanke och kärlek, vore värre om ingen brydde sig alls. Sedan beror det på vad de ser, hur lever du i deras ögon? Tränar du på en sund nivå och äter bra och nyttig mat? Eller ser de bara att du tränar väldigt mycket och knappt inte äter något alls när de ser dig? För om det är det sistnämnda så blir det ännu mer förståerligt att de uttrycker sin oro.
Nu kommer jag skriva något du inte vill läsa, men efter att ha tittat på din profil så förstår jag ännu mer var kommentarerna kommer från. Ditt bmi har gått från fetma till på gränsen för undervikt. Enligt din matdagbok ligger du ofta på ett dagligt intag på mellan 500-600 kalorier och det är alldeles för lite när man redan väger så lite som du gör. Du kanske ska ta ett kliv bakåt och se på situationen från din familj och dina vänners sida och kanske även ta en funderare på om det kan ligga något i deras oro.
Klokt Kimsi! Så borde jag göra oftare innan jag ger mig på att svara och vräka ur mig snusförnuftiga råd och åsikter.
Otroigt Wwao, precis så är min familj också. Jag hade kunnat skriva ditt inlägg och då har jag ändå kg:n kvar att gå ner. Jag tror att det beror på att min mamma och systrar är mulliga och när jag var kraftigt överviktig så fick det dem att känna sig smala och nu när jag också är mullig så har de ingen som är "värre" än dem. Har inget råd men du är iallafall inte ensam!