Nybörjarjoggare

Vilken konstig attityd? Nej, det är ingen självklarhet att kunna springa si eller så långt. Så säger bara de som inte springer så mycket själva men har sett sport på TV och andra soffexperter. Wissman springer bara 400 meter. Bolt inte ens det. Skämt å sido, jag blir så trött på sådan tyken attityd. Riktiga löpare respekterar varandra oavsett vilken distans man satsar på eller hur långt man hunnit i sin utveckling.

Glömde förresten gratulera dig till ett bra jobb! Bra sprunget!

Tack! :) Nä, allt kräver ju liksom träning egentligen för att man ska bli bra. Men sakta går det och jobbigt kan det vara. Men efteråt känns det ju så bra och jag försöker att tänka att den bästa träningen är minsann den som blir av som nån klok människa sa.

Det verkar vara lätt att döma och tala om att andra inte är "nog bra" speciellt om man inte springer själv. Jag har ju fått höra att jag inte springer då det händer att folk som går snabbt går om mig. Men det är ju från folk som sitter i soffan eller åker bil. Jag har aldrig fått höra det från folk som springer snabbare, de hejar på och tycker det är bra att man kämpar. Jag är nöjd med det jag klarar av att springa ibland blir det snabbare och i bland långsammare, ibland kortare och ibland längre. Att kämpa järnet i 3 km är bra gjort :)

För egen del känner jag att jag behöver ha mål även för träningen precis som jag har för min vikt. Och om jag hade någon person i min omgivning som hade den inställningen du beskriver så skulle jag nog fundera på hur den människan mådde. Jag har ett mål med min jogging och det är att ta mig runt Tjejmilen på max 80 minuter. Men vem kan tro det när jag nu ska ut på min lilla runda som innehåller 6 ggr 1,5 min jobb med 2 min gång emellan?! Och sakta joggar jag dessutom ;) Har man inga mål i form av framtida lopp etc så är ju målet att må bättre och få bättre kondition så gott som något annat.

Bra jobbat säger jag också! Jag kämpar själv och har lyckats klara 5 km, men fort går det inte. Men vad gör det, man kommer ut och får motion och jag tror att om man kämpar på så kommer det att bli både längre och snabbare sträckor så småningom.

Håller med dig till 100%! Det ÄR jobbigt som nybörjare. Sen vet jag inte om en del har fysik som bättre lämpar sig för just löpning. Jag har vänner som helt otränade ger sig ut och joggar 5-10 km en gång i kvartalet. Själv klarar jag inte att springa mer än 5 minuter. Benhinnor och vader protesterar högt om jag springer mer till priset av att jag haltar i en vecka. Jag har en dröm att kunna springa 5 km utan att halta i en vecka efteråt och försöker bygga upp kroppen för att klara det. Det är för mig en lååång väg men jag hoppas att jag till sommaren ska kunna bege mig ut i skogen och jogga. :)

Alla har väl varit nybörjare. ...och borde därmed veta hur det är. Det är jobbigt i början för man har mer ambitioner. Ta det bara lugnt. Så lungt att du tycker det känns löjligt. Varva gång och jogg om det känns bra och ha inte så höga krav. Jag kom i gång med hjälp av en löpgrupp där de fick lova att ta det lugnt i början om jag alls skulle följa med fler gånger. Och det gjorde de! En underbar instruktör som sa just det att många börjar för fort. Det ska vara jogging i nästan gångtakt de första 5-10 minuterna tills man är uppvärmd och sen måste man ta det i sin egen takt. Och det är inte bara längden som avgör. En del väljer att utmana sig själv genom att springa längre än de gjort tidigare, andra genom att mäta tiden och bli snabbare på samma sträcka. Men att ha ett mål och tävla lite med sig själv är ju ett mått på framgång, vilket sporrar och gör det roligt att fortsätta. Så skynda långsamt. Tids nog når du dina mål.