Mycket engagerad
129 inlägg
Om ens partner inte tränar, tycker ni det är ok att ha en träningskompis av motsatt kön då? Har ni det? Har er partner det eller vore det ok för er?
Den där var svårare. Det är så mycket om och men och kanske och faktorer runt omkring. Spontant skulle jag vilja svara "Självklart" på alla frågorna. Men då tror jag inte att jag är riktigt sanningsenlig. Det beror på.... Och det handlar om subtila saker och subtila känslor. Jag tror att generellt skulle jag tycka att det var okej, och jag vet att maken skulle tycka att det var helt okej om jag hade en manlig träningskompis. Men mitt självförtroende är inte det bästa, så om han tränade ihop med en sprudlande glad katolsk kvinna så skulle jag nog känna mig lite utanför. Och få dumma tankar i huvudet. Men jag HOPPAS att vi skulle kunna reda ut det och att det inte skulle behöva leda till att han var tvungen att bryta träningsrelationen. Nu när jag skrivit om det så vet jag att vi skulle göra det. Men helt enkelt är det inte :)
Jag tycker det är precis så enkelt som Bummlan vill att det ska vara. De få gånger jag tränar med nån vän är det uteslutande karlar och jag kunde inte bry mig mindre om vem en eventuell partner tränar med. Å andra sidan är jag, och många jag känner, bi vilket gör att det med "motsatt kön" plötsligt blir en icke-fråga.
Självklart?
När jag tränade kampsport gjorde jag det tillsammans med min sambo, och då hände det allt som oftast att vi tränade ihop med andra (vi hade olika grader så redan det var en anlending att dela på oss). Men det var ju en annan grej, det gick ju ut på att man skulle försöka ta kontrollen över den andre (strypgrepp, låsning etc), ganska aggressiv träning. Jag skulle nog reagera däremot om träningen vore mer... hm... sensuell (yoga?) och inte så våldsam. Jag vet inte, men kampsport och klättring, de få sporter som min sambo utövar, är inte direkt upplagda för romantik. Jag tränar helst själv, det är skönt att bestämma själv och inte behöva anpassa sig. Löpträningen är min egentid, och den ende som har rätt att inkräkta på den är min sambo (fast han springer inte). :-) Jag vet med mig att jag har lite väl utpräglad äganderättskänsla i det fallet, men min sambos intima sfär (apropå distans till andra och de olika zonerna som finns runt en människa) anser jag mig ha ensamrätt till. Så jag tycker nog att det är minst lika mycket vad de pysslar med som med vem som kan bli besvärande. Vill han sparras? Köra lite ju-justu och stå och slå på en tjej, fine. Klappa till kärringen så hon snurrar :-)
Jag hänger lite på Bummlan men mest på Järnlady,, min skulle nog tycka det blev för mycke, för hur man än ser det så är det inte bara träningen som det kommer bero på Alltså först ska vi ju träna o planlägga träningen, o sen kanske jag vill pratat om det då blir det me honom eller om honom i träningsamanhanget,, O sätta sig in i det själv så vet jag att det skulle bli för mycke för mig om det var tvärtom,, han pratar ju om tjejer som är o tränar o så men inte skulle jag vilja ha en i räva på mannen min 1,5 tim 4-5 dagar i veckan o säkert mer på grund av prat o div
Jamen precis, där kom alla nyanserna jag var ute efter! Det var väl ungefär det jag menade när jag sa att det inte var så enkelt. Det är inte svart eller vitt. Och frågan blir så hypotetisk, eftersom jag också är en ensamtränare som gillar att höra mitt eget flås och ingen annans och att inte nån annan hör mitt. Och maken tränar inte ens, men fiskar som en galning. Och är ensamfiskare. Vi är två eremiter som lever ihop :) Och lyckas bra med att ge varandra både spejs, stöttning i våra olika aktiviteter och närhet i att ta del av varandras erfarenheter.
Jag tränar inte med någon manlig kompis just nu men jag har gjort det några ggr och min man accepterade det men han var väl inte jätteförtjust. Nu kan jag välja att göra det igen och ville höra hur andra resonerade. Eftersom jag själv kan tänka mig manliga träningskompisar så får jag också acceptera att min man "får" umgås med kvinnor över ett gemensamt intresse. I teorin accepterar jag det men eftersom det inte har hänt så vet jag inte hur jag skulle reagera egentligen.
Testa :)
Jomen det är väl bara att testa? Antingen är det kanon eller kalkon, men vilket lär du ju inte få veta förrän du testat :-)
Hade du frågat mig för sex månader sen hade jag sagt SJÄLVKLART träna med vem du vill... det är ju "bara träning liksom"........ Men i dag.. efter att ha blivit sviken av min sambo och återupptäckt min svartsjuka gen så säger jag nej till det... jag har själv tränat med män på gym, främst vid styrketräning där vi har "Passat" åt varandra men även hjälpts åt med stretching och sånt och det BLIR nära.. man är svettig, man peppar varandra och med mitt dåliga självförtroende så suger man åt sig av beröm...min man tränar inte alls mer än rullstolskörning och det blir inte samma sak..sen vet jag att han är totalt ointresserad av andra funktionshindrade men han är av naturen flirtig och jag skulle ogilla om han tränade rullstol i en mörk korridor ensam med en tjej......han är liksom lätt att falla för. Jag har dåligt självförtroende och efter vår kris (även om vi har det superbra nu) är jag helt enkelt rädd för att jag skulle kunna falla för någon som är så intim och dessutom peppar mig i min träning........ Å andra sidan ser jag mig själv som bisexuell vilket gör det hela än mer krångligt för då skulle jag inte kunna ha en kvinnlig träningskompis heller *S* Men av någon orsak blir det inte lika mycket spänning med en kvinnlig träningskompis trots att man duschar sida vid sida på gymet...HUR kommer det sig????