Mycket engagerad
496 inlägg
Hej!
Finns det några flera här inne som kämpar vikten med PCO(S)? Kanske är slutmålet en plus i stickan, eller bara att må bättre?
Själv blev jag diagnotiserade i september, och under månaden som har gått har jag läst på massor. Läkaren beordnade mig på lågkolhydratskost (eller att så gott som nolla kolhydrater under första 3 mån före återbesöket).
Jag fick även börja med Metformin, diabetesmedicin som ofta används vid behandling av PCO.
Även om diagnosen isig inte är så kul, så är det skönt att se hur alla bitarna faller på sin plats. Varför trötthetsdippar jag på eftermiddagarna, varför mår jag inte bra av kolhydraterna, varför har jag svårt att gå ner i vikt.
Någon annan som kämpar med detta?
Ja, du är inte ensam. Hormonerna ställer till det, och kroppen blir extra känslig för bl.a. mat med högt GI, framförallt vetemjöl.
Jag har också PCOs, och fick diagnosen för ett par år sen. Metformin hjälpte mig att gå ner 8 kg och sen tappade de sin verkan (hade dock en väldigt stökig mage under denna period = ca 4 månader). Det som funkar för mig är kolhydratsreducerad kost (dock inte utesluten-jag älskar bröd & frukt för mkt) och styrketräning. Har läst ganska mycket just om vilken träning som är bäst, och det verkar som att tung styrekträning är det som är mest effektivt på de med PCOs. Leta efter amerikanska forum, de har kommit mycket längre, där kan man få mycket tips och stöd. Men visst är det kämpigt, man får slita 5 ggr mer för ett halvkilo...
Det drygaste är att en inte kan bli frisk. När jag var som fetast hade jag mens typ var 4e-6e månad, men som normalviktig är jag regelbunden som en klocka. Eller nej, det allra drygaste är kroppsbehåringen. Det ständiga plockandet av små hårda strån på haka och hals, samt getaväxten på innersida lår och arsle. Orka raka lår och röv, det växer tillbaka snabbt och blir stickigt.
Hm. Ja eftersom det inte är en sjukdom kan man heller inte bli frisk, per definition.
Det är ett tillstånd som blir värre eller bättre beroende på hur nära "idealet" man ligger i hormonbalans. Man kan alltså bli "normal" (i vikt, behåring, acne, menscykel mm) om man lyckas pricka in rätt hormonbalans. Det gör man lättast genom att gå ner i vikt så att östrogenet inte ställer till det (frodas i fettvävnaden), och håller en låg GI-kost så att insulinet inte ställer till det. Mm
Ja, vilken circus detta verkar vara. Jag lovar, skulle detta vara en manssjukdom skulle det räknas som just sjukdom. Jag menar, egentligen ganska underligt att pco-äggstockar t.ex räknas som normala äggstockar (en av den fjärde typen av äggstockar)
Hur som haver, kalla man det vad man vill, det är ändå ganska så jobbigt. Jag har ju en ganska färsk diagnos men nu facit i handen kan jag se bakåt och förstå varför kroppen har reagerat som den har gjord under alla åren. Varför jag t.ex trodde att när jag slutar med P-piller, jag skulle bli huuuur pigg och energisk som helst och det skulle ge mig skjuts med viktnergången, men det blev bara värre! (P-piller verkade hålla ordning på några hormoner iaf).
Jag medicineras med Metformin för att hålla ordning på blodsockret/insulin, med Provera för att framkalla mensblödningar och som tillskott äter jag D-vitamin. Jag har tagit blodprover och enligt min kortfattad läkare såg både resten av hormonerna och sköldkörteln bra ut. Jag har återbesök i december så jag får snoka lite mera vad ”bra” faktiskt betyder.
Jag har haft lite startproblem med medicinering när det gäller magen, så att träna och då stimulera magen ännu mera har inte kommit i fråga. Men nu äntligen vågar jag nog säga att det har vänt. Jag har läst massa undersökningar/bloggar nu, och det ser ut som Maria28 säger, styrketräning verkar vara den bästa formen. Tråkigt nog, då det tycker jag är det absolut mest tråkigast. Samtidigt också förstår jag, varför jag inte har fått så bra resultat fast jag tränade kondition i form av gruppass/jogging/hundpromenader nästan varje dag i veckan under en längre period….
När det gäller man så kör jag så lite kolhydrater som möjligt, vilket jag har lyckats ganska bra (förutom igår då jag fick äta godis, för första gången på 1,5 månad). Jag har även rensat bort de flesta mejerieprodukter och försöker äta det så lite som möjligt. (t.ex jag kan ha skvätt mjölk i äggröra, men inte äta kvarg som mellis). Och det har verkligen gjort skillnad, både med viktnedgång & balansen i magen. Jag går ned ca 0,5 kg i veckan, vilket är väl bra, men det känns att det går såååååå låååångsamt!
Och ja, mustasch är nog en av de mest irriterande biverkningar utöver att man inte verkar gå ner en gram och såklart problem när det gäller bebisplanerna. Nja, man får väl vara tacksam att man inte ha råkat ut för akne iaf, jag fick bara 3 av 4 vanligaste biverkningar….
Jag har inte läst att just styrketräning ska passa PCO(S) bäst, men med tanke på hormonbilden så kan jag förstå att det rekommenderas. PCO-patienter har mer testosteron än snittet och det gör det lättare att bygga muskler. Att utvecklas i sin träning gör det ju roligare även om man inte attraheras av just styrketräning. Det finns ju varianter, att använda sina muskler på.
Många nämner en krånglande mage i samband med Metformin. Det är väl en av de huvudsakliga "biverkningarna" med just den medicineringen.
Har ni läst/hört (finns som ljudbok) "Blodsockerblues" där det talas om fördelar med GI-kost för just de med PCOS? Ett annat boktips är "Brödberoende". Finns på biblioteket (=gratis).
Hej, jag har också PCO. Jag fick diagnosen när jag var 22 och idag är jag 35 och har lyckats få tre barn
min gynekolog skrev ut p-piller till mej med mycket östrogen i (yasmine) och de har funkat bra för mej. Hon förklarade det för mej som att min kropp har för lite östrogen men att p-pillrena stabiliserar den balansen i kroppen så när jag skulle vilja bli gravid så gällde det att bli det så fort som möjligt efter att jag slutat med pillrena för östrogen nivåerna sjunker mer och mer hela tiden ju längre man håller upp med p-piller. För mej har detta funkat väldigt bra, jag har blivit gravid tre gånger på naturlig väg så det är inte omöjligt Jonnax! Jag vill även minnas att Victoria Beckham har samma diagnos och att fördelen är att man kan bli mamma sent om man vill (återigen enligt min läkare) då man fortfarande har så många oförbrukade ägg kvar högt upp i åren.
Efter vårt tredje barn frågade jag min läkare om jag kunde sluta med p-pillrena eftersom vi inte planerar fler barn men hon rekommenderade inte att jag skulle det då de skulle hjälpa mej att hålla vikten. Så p-piller verkar alltså vara min medicinering. Jag har aldig hört talas om metformin - vad är det för nåt?
Jonnax: jag är också supter trött på eftermiddagarna, vad kan det bero på?
Hej!
Jag har också PCO och fick diagnos av en tillfällighet när jag var runt 20. (37 nu) Har aldrig haft några direkta sympton utöver övervikt och konstig menscykel. Äter minipiller så jag har ingen mens sedan länge. Barnen fick jag efter Pergotimebehandling.
Jag kan faktiskt uppleva att PCOn delvis hjälper min viktminskning eftersom man har lättare att skaffa muskler än andra. Dock har jag alltid haft ett större sockersug än andra vilket lett till att jag inte lyckats gå ner i vikt mer än tillfälligt. Har nu slutat med dieter, det håller inte i längden. Håller mig nu till en mat som består av mycket fett, ca 60%, 20% kolhydrater och 20% protein. Håller vikten eller går neråt, just nu neråt, eftersom kaloriintaget är mindre än vad jag gör av med.
Metformin är väl en medicin som används i vissa delar av landet som delbehandling av PCO vid övervikt eftersom vi PCOáre har svårare med blodsockret? Men, det används inte överallt. Tror att det är (i längden) viktigare att hålla ner på sockertopparna än att medicinera mot dem. Men, jag är inte insatt i Metformin, det kan ha andra effekter som jag inte känner till eftersom det inte är en behandling som man använder i vårt landsting. Berätta gärna mer ni som vet!
Har alltid varit trött på eftermiddagarna tills jag började med extra D-vitamin. Vet inte om det är placebo, men det funkar. Äter oktober till april och det funkar kanon. Testa!
Hej!
Jag är så dålig på att förklara saker på ”medicinska”, men jag ska försöka förklara lite kort. Metformin är som sagt egentligen en diabetesmedicin, men används numera mer och mer för just behandla biverkningar av PCOS – insulinet! Jag kör ju det tillsammans med lågkolhydratskost, och jag tycker att det har fungerat ganska bra. Jag känner mig piggare och är inte uppsvullen på samma sätt. Dock tror jag inte heller att Metforminet är en långtidslösning, men en bra startskott då den också ska stöda just viktnedgången. Och nej, jag har inte varit sockersugen sen jag började Metforminet, så nån nytta har man haft av det.
Jag har också haft jätte problem med att bli helt slut på eftermiddagarna, och jag tror att det beror på blodsocket. Nu när jag skippar alla ”riktigt socker” samt en stor del av kolhydraterna (knappt inget, dock är det inte på liv & död om det råkar bli t.ex en potatis någon gång eller lite ris en annan, däremot vete försöker jag undvika som pesten J ) Numera dippar jag aldrig på samma sätt som förut på eftermiddagarna, och jag tror att jag har aldrig ”sugar highs” på samma sätt som förut då blodsocket åkte berg-och-dalbana.
Eftersom jag inte fick mens alls efter P-piller/minipiller (ätit båda, totalt under 9 år), så äter jag just nu även Provera, som är gullkroppshormon/progestogen för att framkalla ”mens”, och därmed få igång nån sorts cykel. Dock hjälper Provera inte aktivt med just ägglosning, men det kan hända att när Metformin reglerar hormoner = minskar blåsor i äggstockar och Provera framkallar mensblödningar, så fattar äggstockarna galoppet och släpper ett ägg. Dock ingenting jag räknar med, nästa steg väntas att bli just Pergotime.
Sedan äter jag D-vitamin som sagt. Det verkar vara rekommendationen när man läser olika sidor om just PCO eftersom av någon anledning hade man också svårare ta upp just D-vitamin. Och just D-vitamin hjälper till att reglera hormoner, vilket också förhoppningsviss minskar blåsorna i äggstockarna.
Maja77: Vad har du för erfarenhet om just Pergotime, några biverkningar?
Jonnax, det skulle kunna vara så att jag inte minns helt klart, (10 år sen) men jag har för mig att jag inte hade några biverkningar alls...Min behandling sartade med en omgång Provera för att få en blödning att starta behandlingen från. Jag hade rejäla smärtor vid ägglossning när jag tog Pergotime, vilket kanske inte gjorde att lusten var på topp när den skulle vara det,men inte så illa att det inte fanns chans varje ägglossning. För min del började jag med en tablett om dagen, men det visade sig att jag behövde två för att få ägglossning. Men, med två tabletter om dagen blev jag gravid inom 3 månader alla 3 gånger. Fjärde gången jag blev gravid hade jag faktiskt ägglossning spontant. Jag åkte på ämnesomsättningsproblem efter min tredje förlossning och i samband med att jag började medicinera med Levaxin fick jag en spontan ägglossning och därmed kom nummer 4. (Hade inte börjat med p-piller efter tredje graviditeten, hade inte bråttom eftersom jag var "i princip steril`" av PCO´n) Tur var väl det, för nummer 4 hade kommmit ändå så det var lika bra att köra på med ett blöjbarn till,
Kan bara upprepa mig, och hålla med dig, D-vitamin har verkligen förändrat mitt liv!
Lycka till med Pergotime!!!