Engagerad
51 inlägg
Lite specifikt kanske, men jag tänker att det är mycket som handlar om barnen under förakoleåren, och jag vill verkligen lyckas att bli av med alla mina överflödskilon nu, men det är samtidigt viktigt att jag inte gör mina barn ätstörda i processen. Häng gärna på eller bara skriv vad som helst när helst ni känner för det.
Att äta bra mat har alla nytta av, hela familjen. Jag har en tonårsdotter som jag pratar mycket mat med. Rätt mängd och näring o.s.v. Man behöver ju inte ta till några extrema dieter utan att äta rätt mängd och nyttigt, t.ex. mycket grönsaker som mättar och samtidigt innehåller mycket näring och få kcal. På vilket sätt är du rädd för att ditt/dina barn ska bi ätstörda?
För att jag hela tiden håller koll på maten, och undviker socker. Jag väger mig alldeles för ofta (försöker göra det i smyg, men de märker väl ändå), och sen säger alla människor runt omkring "åh, vad smal du blivit!" på ett väldigt bekräftande och positivt sätt, och om det är bra att vara smal lär de sig ju samtidigt att det är dåligt att vara tjock. Jag vill kunna äta normalt, så att barnen lär sig äta normalt. Men jag kan ju inte riktigt det, eftersom jag är självdiagnosticerat sockerberoende.
Jag håller med om att omgivningen kan ge fel signaler och då handlar det ju om vad man kan svara, både verbalt och kroppsligt, så att barn fattar att man är bra oavsett hur man ser ut men att man mår bra är det viktigaste (så att svara något om hälsan, att man mår bra, är viktigare än kommentarer kring utseendet). Att undvika socker i mat är att äta normalt. Så det behöver inte vara svårare än så. Vill man undvika att äta för mycket kolhydrater, t.ex. bröd, pasta, ris, potatis så gör man det och då kan det kanske finnas flera alternativ kring middagsbordet så att du kan välja mer utav grönsaker t.ex. blomkål, broccoli eller någon typ av sallad medan de andra kan välja att ta mer av t.ex. pasta eller potatis. Så har jag gjort. Det har fungerat utmärkt. Jag har tagit av allt som ett föredöme men tagit bara LITE av det jag inte kan äta så mycket av, t.ex. tagit en halv potatis men desto mer grönsaker. Väga sig kan man som sagt göra i smyg. Det behöver man inte göra på morgonen då trafiken är som tätast i badrummet, det går bra att göra på kvällen när barnen somnat. Och man behöver inte väga sig så ofta. Man märker oftast ändå hur det ligger till, när jeansen känns stora eller lite tighta :-)
Däremot är det ju svårt att smyga med att väga maten man lägger upp på tallriken, om man är mån om att det ska bli rätt mängder till att fylla i matdagboken, vilket jag varit noga med tidvis. Men man kan försöka lära sig ögonmåttet och kontrollväga ibland. Barnen har ofta inte tänkt så mycket på det, men de gånger jag har använt vågen mycket har det blivit som en utmanande gissningslek och lite matematik emellanåt. T.ex. hur mycket tror ni den här kycklingbiten väger? Om jag vill ha 100 g hur mycket ska jag lägga till /ta bort då? Men det är som sagt undantag. Det ska inte bli sån matfixering utan en rolig grej. Och pratar man om det så blir det inte så stor grej och "ätstörning" av det. Mina barn har snarare blivit ätstörda över att det ALLTID finns någon form av grönsaker till måltiderna. Jag reagerar själv när jag är ute och äter och det serveras tre potatisar till laxen men däremot endast en liten ynka sparris delad i tre bitar och en dillkvist som enda grönsak, UTAN något salladsbord. Hur tänker den restaurangen?