Hej igen.....Det är knappt man vågar "visa sig" på denna sidan igen efter alla dessa misslyckanden, men jag vet att det endast är ajg själv som förlorar om jag inte vågar komma tillbaka. Jag är i princip tillbaka på den vikt jag var när jag första gången hittade MD 2011-01-01. Jag vet exakt varför jag är där jag är idag, tänker inte komma med ursäkter eller förklaringar, räcker jag vet det själv... Vill med denn "tråd" hitta andra som också misslyckats många ggr men trots detta, reser sig och tar nya tag. Hur gör Ni för att hitta motivationen, glöden och inspirationen. Vad är det som ger Er känslan att NU skall detta gå? Hur kommer Ni igång med motion igen trots ett för övrigt späckat schema och ett liv fullt med en massa "måsten? Vilken kost föredrar Ni, om Ni har provat många olika, som jag har gjort.....? Min planering för att komma igång är att till en början äta "vanligt" men räkna kalorier, kolla vikt och mängd på allt jag stoppar i mig. Motionen MÅSTE också igång, till en början promenader och cykelturer. Kanske min Zumba-dvd kan dammas av och användas.....Hoppas Ni finns och att vi kan hjälpas åt, jag behöver verkligen denna hjälp!
Utmärkt medlem
933 inlägg
Välkommen tillbaka! Jag tror de flesta av oss har en bunt misslyckanden i ryggsäcken. Fördelen med det är att man faktiskt lär sig med tiden hur man själv fungerar. Vad var det som gjorde att man misslyckades? Vad kan man göra annorlunda denna gång? Jag har misslyckats så många ggr att det knappt går att räkna. Har tex. varit med i viktväktarna 16 ggr, opererat mig och gått ner 82kg och sen gått upp nästan 50... mm. mm. Nu har jag hittat mitt sätt och mitt tänk. Har gått ner 31,5kg sen i mitten av februari. Ser mig själv som en kolhydratsknarkare och har fått utesluta ganska mycket ur min kost eftersom det bara ger mer sug, inte mättnad. Började med LCHF, fortsatte med en hemsnickrad GI-variant och kör nu LCHF igen för att få bort suget som smugit sig på igen. Har motionerat som en galning, men nu trappat ner ganska häftigt på det då mina knän och höfter börjat protestera. Mitt råd är att du kollar igenom dina tidigare misslyckanden och luskar ut vad det var som gjorde att det gick åt pipsvängen. Gör upp en realistisk plan, ändringar som du kan leva med livet ut. Och så BESTÄMMER du dig. Har man verkligen bestämt sig så är det ingen kamp längre. Man kan se på sånt man tidigare frossat i och bara konstatera att sånt visst är supersmaskigt, men man äter inte sånt längre. Punkt. Lycka till!
Tack AnnikaE, superkloka ord och erfarenheter:-) Troligtvis inget direkt nytt för mig men ack så viktigt att få återupprepat och gärna från någon annan med liknande erfarenheter. Grattis till ditt superfina resultat, hoppas verkligen du kan trivas med ditt sätt att hålla ordning på vikten. Kolhydrater är också min hemska "drog". Vid motgångar och personliga problem och svårigheter tar jag till kolhydrat-missbruket som vilken "drogare" som helst. Jobbar just nu på det så viktiga: att verklign BESTÄMMA mig! Läste någonstans här på sidan för länge sedan: Mitt så fantastiska inre har rätt till ett bättre fungerande yttre:-) Ge dessa rader även till Dig AnnikaE och alla andra som så väl behöver dem!
Så länge man inte ger upp så är det toppen. Det är när man börjar bli lite likgiltig över sin vikt som man ska se upp. Vikten är en ständig kamp. Iaf för mig. Misslyckas gång på gång. Dels pga lånvariga fökylning, dels pga lathet eller annat som lockar mer än att sitta hemma med vågen och väga all mat. Jag har återigen funnit lite motivation till att ta tag i vikten. Började för en vecka sedan och so far so good. Jag kör på att räkna kalorier då jag är alldeles för kräsen för att kunna följa någon särskild diet eller så. Fast denna veckan har jag haft svårt att väga och mäta min mat då jag ätit borta mycket, är ju inte direkt så att man tar vågen med sig i handväskan ;P Så då har jag fått försöka tänka lite med sunt förnuft. Ska försöka lägga in lite mer motion här framöver när allt lugnat sig med besök, sommarvik och allt som händer just nu. Och jag tycker inte att man ska se sina tidigare försök till att gå ner i vikt som misslyckanden. Man ska fundera på varför man inte nådde sina mål tidigare. Fundera på vad man kan ändra. För min del är det mycket motivationen. Tröttnar dessutom snabbt, måste se resultat ganska snabbt.. Så kämpa på, ge inte upp! Blick framåt! :) För det gör jag!
Jag är i samma sits, väger exakt lika mycket som för 1 år sen nu - men nu har jag kommit igång igen, denna gången ska jag lyckas. Jag kör LCHF, mest av hälsoskäl för magen och så - men det kvittar ju metod egentligen, ner i vikt ska jag. Behöver se resultat rätt snabbt annars blir jag omotiverad... Men ska ner.
Det viktigaste för mig har varit att inse att det inte finns några kortsiktiga lösningar på att gå ner i vikt. Jag var i och för sig inte överviktig från början utan ville bara bli av med några "trivselkilon", men tror det är viktigt att inse att vikten är något man lagt på sig under en ganska lång tid och det finns inga hållbara snabba lösningar för att bli av med dem. Vad som har fungerat för mig är att ligga på ett relativt litet kaloriunderskott, vissa dagar mer och ibland mindre beroende på hur det känts. Går man konstant hungrig dröjer det inte lång tid innan man börjar överäta eller ger upp.
Man måste helt enkelt släppa tron på snabba fixar och inse att kampen mot övervikt och överätande måste tas varje dag i resten av livet. Man är inte färdig när man gått ned i vikt - det är då det börjar. Vissa saker som man tycker om får man helt enkelt lägga av med - i mitt fall mackor, som jag älskar men som lätt triggar mig att äta för mycket. Kolla gärna in den här tråden http://www.matdagboken.se/?p=forum&visa=trad&TradID=7025&Sida=1 eller om du är plusmedlem, den här gruppen. http://www.matdagboken.se/?p=grupper&GruppID=147
Hej ireneq! Jag är också en "återfallsförbrytare". Big time.... Har under sommaren funderat mycket, VÄLDIGT MYCKET, över mina misslyckanden och "lyckanden". Varför är jag min egna värsta fiende? Varför kan jag inte tro på mig själv? Jag älskar att titta på "tjockisprogram", typ Biggest loser, och blir grymt imponerad och rörd över alla lyckade viktnedgångar, men fast jag intellektuellt inser att jag också borde kunna, så är jag känslomässigt inte där. Dom där solskenshistorierna gäller liksom inte mig. Jag tror helt enkelt inte på min egen förmåga!! Helt sjukt, hur svårt kan det vara att gå ner 20 kilo??? Det finns ju bevisligen medmänniskor som går ner det dubbla och mer..... Jag har väldigt mycket kunskap om mat och näring, ett gymkort och ett skiftjobb som gör att jag kan träna utan att det "drabbar familjen". Ändå är det så j-la svårt!!! Suck! Samtidigt inser jag ju att så länge jag inte har tilltro till mig själv så kommer jag heller inte lyckas! Men hur gör jag för att hitta den tilltron? Har "alltid" kämpat med vikten, gått ner med Viktväktarna, GI, "varannan-dags-diet" o.s.v men aldrig kunnat hålla vikten. Tänker att NU ska jag lyckas, börjar äta nyttigt, träna o.s.v men faller tillbaks i gamla vanor när det händer för lite.... Just nu laddar jag för att återigen börja ta tag i mat och träning, men är rädd för att misslyckas, så jag drar på det.... Det är skönt att veta att man inte är ensam om samma problem. Vi, som uppenbarligen är fler med samma "återfallsbeteende" kanske kan stödja varandra och peppa varandra? Önskar dig varmt lycka till med allt!
Ännu en som börjar om stup i ett önskar dig välkommen tillbaka!