Tips på hur låta bli tröstäta

Tror det beror på kosthållningen.

Jag äter LCHF ch brukar alltid ha en laddning ketobollar i frysen, bara smör, kokosflingor och ett par matskedar kakao. Att de är frusna gör att de tar längre tid på sig att knapra i sig och iom att det inte är socker i triggas jag inte att äta mer än vad som gör mig full i magen (2-3 stycken).

Alternativt kastar jag mig över en virkning eller stickning, då behövs båda händerna och halvers koncentration, gärna i kombination med film- eller serietittande.

Eller en promenad, funkar också bra.

Te med kokosolja.

För mig handlade det mer om att behandla anledningarna till varför jag kände att jag behövde tröstas än dieter och metoder. Jag behövde ta reda på varför jag upplevde ett behov av att äta så fort något hände, så fort det blev jobbigt.

För att göra en väldigt lång resa kort kan man väl säga att jag fick lära mig ta itu med mina känslor istället för att döva dem. Jag visste inte att det jag  försöäkte mig på kan liknas vid Kognitiv Beteende Terapi, jag fick slita och kämpa på egen hand (jag trodd einte ens det fanns hjälp "för såna som mig", det har jag fattat sen att det gör).

Om jag blir ledsen, uttråkad eller arg nu för tiden tar jag itu med känslorna, skäller, gråter, sysselsätter mig allt efter behov. Mat är många saker, det är livsnödvändigt till att börja med, men det är inte tröst, det är inte belöning, det är inte sysselsättning. Arbetet jag fick lägga ner på mig själv för att komma fram till det var ganska mycket.

Det var å andra sidan väldigt befriande, eftersom jag mår bra nu. Även när jag mår dåligt mår jag bättre, om du förstår hur jag menar. Det handlade, trots allt, inte om disciplin eller kontroll utan att älska sig själv tillräckligt mycket för att inse att det inte är ett sunt beteende att döva sina känslor med mat. Mitt tröstätande gränsade i och för sig till självskadebeteende, det vet jag inte om ditt gör.

Jag tror väldigt mycket på att hantera orsaken till problemen istället för att försöka åtgärda symptomen bara. Stanna upp och fundera på vad det är i känslorna som gör att du vill döva dem? Vad är det du fruktar ska hända om du låter dem komma, låter dem passera på samma sätt som alla andra känslor gör? Har du någon som du kan prata i förtroende med, så du får häva ur dig sådant som som ligger och skaver inuti och gör dig illa?

Tack för tipsen och mitt har inget med självskadebeteende.

Man ska ät upp det man har tagit på talltiken och att man inte slänger mat.

Känslor har jag inga problem med att få utlopp för. Jag vill få reda på varför jag vill döva mina känslor med att äta när det händer något jobbigt och när ingen ser, för efter att man ätit mår man ju ännu sämre.

Har kommit så lång att jag inte tappar fokus på min kost nästa dag som jag gjorde förut, då tyckte jag att allt var förstört men nu tar jag nya tag nästa dag.

Har mind fullnes cd skivor som jag borde ta och lyssna på färdig och inte sluta mitt i, får ta tag i det.

Det ligge nog mycket idet du säger LadyG att hitta orsaken, tror jag vet min men inte hur hantera den, får söka hjälp om hur hantera detta.

Tack

Äter man fastän man innerst inne inte vill är det åtminstone inte sunt beteende, även om det är uppfostran som slår igenom.
Man ska sluta äta när man är nöjd, ohungrig. Släng maten om det blir över. Du är ingen soptunna man kan skrapa ner rester och avfall i. Det är det man har soppåsen till.

Sen vill jag nog påstå att om du vill döva känslorna med mat har du ett problem att låta dem få utlopp, faktiskt. Man behöver inte döva känslor och äta sig lugn och så småningom ångestladdad (den cykeln har jag åkt runt i nog för att veta hur jobbigt det blir när nöjdheten går över) om man kan hantera jobbiga känslor på andra sätt.

Det är ett jättebra steg att inte tappa allt i flera dagar bara för att man kör i diket en dag. Vi är bara människor, misstag måste man få göra. Huvudsaken är att man lär sig av dem och lär sig gå vidare, och det gör du ju så du är på god väg!

Mindfulness kan absolut vara en bra väg att gå, det är ju mycket samma tänk vad jag förstått. Jag kan inte så mycket, men det lilla jag vet har känts bra och förnuftigt.

Jag har slutat jojo-dieter och fokuserar nu framåt hela tiden. Har Neverflab att tacka för det, f.ö. innehåller metoden KBT som verkligen funkar.

Tack för peppen och jag ska verkligen ta tag i detta nu.

Jag tror du grejar det, man får ta ett steg i taget helt enkelt. Små, stadiga steg och inte ge upp. Matdagboken, och alla här, finns här om du behöver peppning och stöttning, kom ihåg det!