Mycket engagerad
168 inlägg
tror ni att kroppen strävar att hålla sig vid en vikt och under det så får man kämpa som bara den för att komma. det var min svärmor som sa en kommentar och nu ha rden fastnat. jag känner att jag står still i min vikt nedgång och får verkligen kämpa för varje hg som ska bort. och då sa hon att din kropp kanske trivs med just den vikten som du har nu. låter lite flummigt men förstår ni hur jag menar? att kroppen har sin egen ideal vikt som den vill hålla sig till. i mitt fall så fast jag är kort (158) och väger nu 65 och skulle behöva gå ner en bra bit till så känns det somd et sitter fast. jag känner mig fin, folk säger att nu så räcker det, går du ner mer så ser du sjuk ut osv. så vad tror ni? // Tove
Tove! Jag är inte säker på att jag tror att din svärmor har helt rätt, men det ligger säkert något i det. Du säger ju själv att du känner dig fin nu, så nöj dig med det. Med all respekt för idealkurvor och mått hit och dit, så tror jag ändå att man ska låta den egna känslan tala. Fortsätt nu bara att tänka på vad du äter, så att inte vikten går upp igen, så kanske det ramlar av ett eller två hekton till innan du vet ordet av. Grattis till ditt friska, sunda liv!
Ja, det finns stöd för den teorin. "Set point" kallas det och man brukar prata om leptin och leptinkänslighet. Leptinet styr många andra hormon som har med metabolismen och hunger att göra. Feta människor har mycket leptin och smala människor har mindre leptin. Leptinet styrs av kroppens massa. Du får alltså mindre leptin när du blir smalare. Däremot tror man att man kan få nedsatt leptinkänslighet av att vara fet och ha höga nivåer leptin. Det är inte helt utrett hur leptin fungerar och vad som påverkar det. Träning och fiskolja har positiv effekt på leptinet. Sådana här variabler finns det i oändlighet. Mycket av det vet vi inte ens hur det fungerar, så jag tycker inte det är något att haka upp sig på. Om du lär känna din kropp och vad som fungerar för dig så kommer du att lyckas ändå!
Jag är oxå 158 cm :) o min målvikt ligger runt 60-65. Har vägt det förut o jag trivs där... ska man gå på olika tester jag har gjort så ska jag väga 52 kg och DÅ skulle jag se sjuk ut! Har för "fylliga" former för att väga så lite... skulle bli två bröst på 4 spagettios till armar o ben.. :P Så jag tror att du på sätt o vis har rätt - finns en vikt som kroppen är nöjd med. Har aldrig lyckats ta mig under 62 (med andra ord 10 kg kvar?!?!?) det tar helt stopp där o brukar nöja mig där....(har inte så mycket att välja mellan...) Problemet är ju dock för min del att vara kvar där nere..... :P
ja samma blir ju för mig 52 kg då ser jag ut som jag skulle dö. tänker försöka med 62 kg så får vi se. men det sitter hårt! jag vill kunna unna mig något gott en dag i veckan och jag har inte behov att vara super mager ( har ändå fött 4 barn) känner mig faktiskt rätt snygg nu om jag tänker efter!*L*
Jag har stått still på 74 kg i 4 år. Innan dess vägde jag runt 95-96. Jag slutade banta och att gå på alla möjliga och omöjliga dieter, och tjopp, så hade jag gått ner till 74 på 2 år. Jag tränar mycket, äter gott på helgerna och mår egentligen fantastiskt. Jag är 45 år, har fött 6 barn och är verkligen på topp både socialt, konditionsmässigt, hälsomässigt och(förlåt fräckheten) sexuellt. Jag tror lite som din svärmor, att man har någon slags inbyggd idealvikt, men det är ju lite farligt om jag skulle ha trott det när jag vägde nästa 100 kg till mina 159 cm. Anledningen till att jag vill ner till 65, är att jag tror att det blir lättare att springa då. Jag har som mål att klara tjejmilen på 60 minuter. Lycka till!