På gång
43 inlägg
Tjo tjo! Fick en rolig fråga igår som fick mig att tänka bakåt i tiden. Det har ju inte precis varit en hemlighet att jag blivit större och större för varje år som gått. Men vad var det som fick min bägare att rinna över och seriöst ta itu med mig själv ? personligen så var det en kommentar på jobbet till kafferasten då en kollega sa: Tripp, trapp, trull och den yngste är den störste Då var det faktiskt dags att ta itu med det hela :) har ni någon liknande sak att dela med er av så skulle det vara roligt att läsa om :)
Såg det, fantastiskt bra jobbat! Inspirerande! Tio kilo känns ju ganska överkomligt att gå ner när man läser om er som lyckas gå ner 30+ kg. :)
ett tips är att ta en dag i taget och bara fokusera på att må bra :)
Min vädpunkt kom för tre dagar sen, då en arbetskamrat (någon som jag såg som väldigt tjock och allmänt ledsen och faktiskt t o m ovårdad) sa till mig; "vet du, folk tar fel på oss bakfrån, det var fler som sagt ditt namn till mig." Hon är väldigt snäll och gullig och så, men hennes image är inget jag vill efterlikna, så jag liksom kippade efter andan. Sa inget givetvis, men jävlar... Så nu är jag här.
mjo. ibland är en spark i baken det som behövs. dock måste man själv inse att en förändring måste ske. räcker inte att någon annan ber en
Min har funnits där ett tag.. Men det var först nu som jag kände att det RÄCKER.. jag går inte ner eller står stilla.. Jag gick UPP! Då fick jag nog och bestämde mig.. Har varit gravid 2 gången och vad det innebär.. Har haft tur att under BÅDA graviditeterna gått upp lite men även förlorat det jag gått upp efter förlosningen.. I feb/mars var jag tillbaka till Barnmorskan för efterkontroll där även vikt måste kollas.. Och jag vägde 91 precis det jag startade min graviditet på.. sen så gick det BARA utför.. Som mest vägde jag 95 och då bestämde jag mig.. Här ska det gås neråt.. För fortsätter jag så här var hamnar jag då??? Så viktnedgång HERE WE GO!!!! :D
Ojoj, vad hemskt att säga nåt sånt… var första tanken. Men egentligen – det är precis vad jag skulle ha mått bra av, nån som sa som det var! Då hade jag kanske inte hamnat här… Med en strålande (men alltså falsk!) självbild har jag blivit mästare på att lura mig själv att tro att jag fortfarande väger 55 som innan jag fick barn, att kläderna aldrig passar är bara en ren tillfällighet, undviker att hamna på foto så inga ”bevis” finns osv..! Och till det har jag en sambo som tydligen är blind eller bara artig! :-) Men nu är det dags att se sanningen i vitögat och säga att det är nog! (och nu är NU – blev medlem för en vecka sen och det här är det första jag skriver! :-) ) Droppen blev en kombination av att jag fyller 40 om ett år och att vi planerar för utlandssemester. Vill INTE se ut så här för resten av livet och det vore ju kul om jag vågade finnas med på några semesterbilder någon gång..! Har vägt för mycket i över tio år när jag var gravid första gången, och sista året har varit ren katastrof - är tillbaka på det jag vägde i grav.vecka 39 2001! Det kan inte ens jag lura mig till att det är OK!
13 kilo i viktökning på 3 år....suck och när mått bandet togs fram mellan jul o nyår o visade 72 cm = 4 cm mer än året innan DÅ bestämde jag mig att nu får det bara nog. Lägg därtill att mina kläder stl 36-38 inte längre passar..tur man har pants o byxor med resår i och att vissa kjolar forfarande passar. Jag vägde 84 kilo för 20 år sedan men gick ner 30 kg (vilket iofs var lite väl mycket), Har sedan dess legat stabilt på 55-57 kg. ALDRIG mer fet!!! man mår inte bra helt enkelt o kläderna sitter inte snyggt heller. Det var inte så svårt att bestämma sig att det var dax nu. Är inne på min 8.e dag o det är tufft MEN jag vill o jag ska.
Första gången jag gick ner i vikt var det då vänner på skämt kallade mig fetto. Då helt utan någon sanning, förmodligen kunde de säga det just för att det inte var sant. Däremot fastnade en kommentar en gång "Hurru, du HAR ju faktiskt dubbelhakor!". Sedan bar det utför den gången. Denna gång är det snarare insikten att jag har gått upp 25 kilo i vikt på knappt 1½ år och har blivit STÖRRE än vad jag var innan jag blev sjuk i ortorexi. Tänker inte köpa större kläder då jag senast köpte storlekarna XXS och 22/34 i jeans. Att nu behöva köpa 30/34 är så genant. Kan inte tänka mig hur folk skall se på mig, från anorektisk till nu väl övergödd. Vill hitta en balans där jag trivs.
När jag inte kom i jeansen på mellandagsrea. Jag har 31/32 och vägrar ha större! Så jag köpte de och bestämde mig att jag ska få plats. Efter 2veckor på Nutrilett så kommer jag in ocg håg ska ner till minst 29/32!