På gång
35 inlägg
Funderat lite på mina komplex och tycker de egentligen är ganska märkliga. Jag vill helt enkelt att allt ska vara "litet i omkrets", sen spelar det ingen roll vad samhället anser är vackert, eller vad som gör kroppsdelarna större. Irriterar mig lika mycket på mina stora bröst, mina benmuskler, min feta mage och mina utstickande revben. Har jättemycket fett på armarna, men det stör mig inte alls eftersom de på nåt sätt är "små" i sammanhanget. Undrar om detta är vanligt, finns det nån därute som känner igen sig i denna fixering kring litenhet? Eller är det bara fett ni vill bli av med?
Nja, för min egen del är det mer en stark och uthållig kropp jag är ute efter. Gärna proportionerlig, men framför allt vill jag bli starkare, snabbare och uthålligare. Om det i sin tur innebär att tappa lite fett, bygga lite muskler och så där, ja då får det bli så. "Liten" däremot, nej det vill jag inte bli. Men i min värld är "liten" liktydig med klen. Det är en fördom jag ofta tampas med.
Jag har typ 5-6 kg övervikt, och tycker att jag Babben mig ska ber dem. Sen håller jag faktiskt med Sksksk och LadyG-jag vill inte bli liten. Gillar mina kurvor : ) men det fanns en tid jag inget hellre önskade än att vara så liten som möjligt.
jag önskar defenitivt att jag var "liten". Men å andra sidan har jag rätt omfattande ätstörningar. För mig handlar det om att ta lite plats. Min hjärna har romantiserat hela den här grejen av att vara liten, nätt, ta upp ett halvt säte och vara någon vem som helst kan kasta över axeln. Vet inte riktigt vad det beror på.
jag har ett ställe som jag vill bli mindre på. mina vader (annars vill jag vara hälsosam/vältränad även om det inte är verklighet ;) ) men det är mest (eller var iallafall i början) för att dom gör så att jag inte kan ha höga skor och vissa byxor. Ska jag ha stövlar tex så måste jag ha skostorlek på ca 42 fast jag på foten är 38 (och jag har dålig motorik i underkroppen och det hjälper inte att ha skor som "föaddrar" omkring på foten :( Jag tror mina vader har blivit mindre däremot men för mig kan dom aldrig bli för små :/ (och jag är inte ens överviktig så jag kan inte "skylla" på det)
tusen tack alla ni som svarat och delat med er!!! funderade allvarligt på om jag var helt sinnesrubbad när jag skrev detta igår. mår bättre idag, och var väldigt nyttigt för mig att läsa både om era mer sunda inställningar, och även att det går att känna igen sig i. Ni är alla föredömen! LadyG, precis så vill jag tänka i framtiden. Till Sksksk, önskar jag kunde säga nåt om celluliter och leverfläckar du inte hört förr, för det är verkligen sånt man bara lägger märke till hos sig själv. Nos, underbart att man kan ändra sitt tänkande så, att det går! Rapchic, lider med dig, har samma problem med höga stövlar. aldrig tänkt på att prova en större storlek ;) trodde de var lika smala upptill ändå... fy, det där med mode ställer verkligen till det :( Michaa: exakt så känns det, önskar jag kunde gömma mig bakom en lyktstolpe. att du romantiserat det hela, det fick mig verkligen att tänka till, så är det ju. jag räknar mig som före detta ätstörd, men blev sån chockterapi (skadade knät och snabb viktuppgång) att många psykiska bitar hänger kvar, fast själva beteendet ändrats. hoppas du ser en väg ut ur helvetet! Det där med komplex är ganska komplext ;) slog mig nu att även om det finns ett mönster i att drömma om litenhet, så kan det samtidigt finnas andra orsaker bakom också, att jag avskyr benmusklerna så beror nog även på att de inte behövs längre, de påminner mig bara om att jag aldrig mer kan spela fotboll igen. litet sundhetstecken kanske ;) tack igen, och massor av kramar till er alla!
Enda gången jag önskar att jag är liten - är med min pojkvän. Han är "bara" 12cm längre än mig men ibland känner jag mig ändå som en klump bredvid honom. Mest beror det nog på mina för stora bröst som får mig att känna mig stor. Men i övriga sammanhang så vill jag förmodligen något i stil med SKSKSK. Muskulös - men då med låg fettprocent för att få musklerna att verka än mer maffiga och läckra. Mums! När jag var ätstörd och mager äcklades jag snarare av mig själv, med alla ben överallt och ville inte låta någon vidröra mig. Då kände jag mig bara ynklig i kroppen, aldrig mer!