Från mobbnings offer till fri!

Godmorgon världen & välkommen denna underbara måndag. I dag känns verkligen humöret på topp och det är en sån härlig känsla, och om 5 dar åker vi på vår efterlängtade resa, undrar om det kan vara därför :)) Eller kan det vara helgen som gick, för åh vad roligt jag hade i lördags! I hela mitt yrkesliv har jag gått omkring och dragits med en plågoande, vi kan kan kalla henne Lisa, vi har barn i samma ålder, bor på var sin sida av "stan" och vi är nästan lika gamla, hon är ett år äldre än mig. Som nybliven sambo, 15 mil hemifrån den stora staden till ett mindre samhälle så fick jag mitt dröm jobb, att få jobba med människor med en utvecklingsstörning. Efter 2 veckor på den nya arbetsplatsen kom Lisa, härligt tänkte jag då hon såg så trevlig och snäll ut, och kul att det inte var jag som nykomling i den väl inarbetade personalgruppen. Men skenet kan bedra... Först lirkade hon sig in, smörade och smilade åt sig en plats både på arbetsplatsen och mitt liv. Sen kom otrevligheterna, psykandet, smutskastandet och taskigheterna. Vi kunde var ute och gå med våra brukare, så kunde vi gå förbi ett tex ett grått hus och kunde säga, [KURSIV] "Åh sådana där hus är så fula, hur kan man välja den där färgen, jag skulle ALDRIG göra något sådant, hellre skulle jag dööö"[/KURSIV] Och sen kom nästa kommentar [KURSIV]"Men åh, just det, du har ju den färgen på ditt hus, det glömde jag bort"[/KURSIV] Jo säkert! Eller det kunde komma kommentarer bakom min rygg så som: [KURSIV]Åh vilken ful frisyr(hon bläddrar i en tidning) eller vilka fula kläder,[/KURSIV] för att sen komma med komentaren [KURSIV]Oj då, var det din frisyr?? Men åh förlåt, visste inte att de var dom byxorna du hade häromdagen.[/KURSIV] När jag var gravid och kände mig så fin med min putande mage sa hon [KURSIV]"Om jag hade blivit så där fet när jag var gravid så hade jag aldrig vågat visa mig"[/KURSIV] Och hur många gånger har hon inte suttit och viskat och skrattat med arbetskamrater för att sedan bli tyst när jag kommit in i rummet. En del av de andra jobbarkompisarna såg hennes sätt och stöttade mig men smärtan och skadan var ändå enorm, för varje liten del som dog av mej stoppades det saker i munnen och vikten ökade sakta men säkert. Efter 4 års plågande bestämde sig kommunen för att byggnaden vi höll till i blev för dyrt och placerade ut våra brukare på andra boende och personalen fick söka nya arbetsplatser. Lättad över att bli fri med självförtroendet i botten så sökte jag mig till ett annat ställe 6 mil från där jag bor. Återfick snabbt glädjen och energin men det höll bara i sig en månad för sen kom Lisa och helvetet var tillbaka, hon smilade snabbt in sig och jag var tillbaka i mitt ekorrhjul igen och vikten ökade i en rasande fart. I ytterligare 8 långa år levde jag i mitt tragiska bubbla, så här i efterhand har jag frågat mig själv flertalet gånger, varför sökte jag inte omplacering men det tragiska svaret var att det gick inte, av någon konstig anledning så orkade jag inte bryta mig loss från hennes våld. Men så för 1½ år sedan gjorde kommunen en stor omorganisation, rev upp och gjorde om allt, även våra tjänster så att alla fick söka om sitt arbete. Efter mycket bråk, tårar och pepp här hemma med älsklingens hjälp och påtryck tog jag mitt förnuft till fånga och sökte en helt annan tjänst en den jag haft på ett annat ställe som jag fick. Jag fick ett varmt välkomnande och alla var verkligen snälla och trevliga, det gick 1 år innan jag vågade lätta upp och släppa in människor i mitt liv igen och här befinner jag mig nu. För ett par månader sen blev det en tjänst ledig och det pratades om att erbjuda Lisa den, jag brast, tårarna sprutade och jag vräkte ur mig allt jag varit med om... Alla min nuvarande jobbarkompisar blev förvånad över hur en vuxen människa kan bete sig så, de tog mig i försvar och sa att vi ville inte ha Lisa i vår arbetsgrupp. Även jag tog mod till mig och sa till chefen att kommer Lisa så går jag. Nu blev det tack och lov ingenting men jag kommer aldrig att känna mig säker så länge vi båda jobbar i samma kommun. Och så var det personalfest i lördags, hade en stor klump i magen men hade bestämt mig för att övervinna den och gå i alla fall, åh vilken tur att jag gjorde det för jag hade så underbart kul! Blev tillfrågad om jag ville komma hem till en tjej på jobbet innan och dricka lite vin och umgås :) Vi blev ett härligt gäng med 3 killar och 3 tjejer där jag var tanten i sällskapet med mina 38 vårar. På den rätta personalfesten var det ett riktigt härligt gäng med god mat och dryck, hoppade allt vad godis och snacks hette men det slank ned både en och två drinkar i stället... När de sedan ville ha med mig ut på krogen och dansa så kan man ju bara inte säga nej ;) Kom hem vid fyra tiden med trötta ben efter att ha varit kung på dansgolvet (inte ;))och med aldeles för mycket alkohol i kroppen för att det skulle vara viktvänligt. Söndagen började med ett bankande huvud och ett konstant hunger sug så gårdagens frukost blev 2 bitar pizza!! medan resten av dagen blev nästan strikt LCHF, tror jag drack 5 liter vatten igår, jisses vad jag var törstig. Och i går hörde två jobbarkompisar av sig, en kille och en tjej, för att kolla hur jag mådde och om jag hade haft kul och om det hade gått bra hem. Sen frågade de om jag ville hänga med fler gånger, klart jag vill! Blev så himla glad, har jag äntligen hittat rätt?? Puss & Pepp

11 juni 2012 10:35

maizuu

Hej. Jag började gråta av att läsa din blogg. Vilken otroligt stark kvinna du är. Vilken liv du har haft. Men vad stark du är som stod upp för dig själv och gjorde en förändring. Du är en vacker kvinna och en vacker dag kommer du att kunna möta Lisa och visa henne att hon aldrig kommer åt dig igen. Massa kramar och massa pepp. Du kommer lyckas med ditt viktmål du har redan börjat lyckas!! :)
11 juni 2012 10:48

Fenerika

Åh, vilken berättelse du delar med dig av. Tyvärr är det så att det finns många Lisor som älskar att förstöra för andra människor. Och vilket bra slut, du blev fri henne och dina nuvarande arbtskamrater är ju riktiga kamrater. Jag gläds med dig och skickar massor med peppkramar till dig.
11 juni 2012 13:09

Snuttan7

Usch va hemskt. Bra att du står upp för dig, ingen ska ta sån skit. Peppkram från mig/ Sandra ❤
11 juni 2012 16:21

gittan52

En del personer är "farliga", precis som den du beskriver. De nästlar sig in och helt plötsligt sitter man liksom fast och självkänslan dalar. Man mäktar inte med att sätta ner foten och tala om att man inte vill veta vad hon tycker om man inte har frågat. Så skönt att du slipper henne nu! Och skulle era vägar korsas igen så är mitt tips att du tar kontakt med ditt fackliga ombud för du ska inte behöva flytta på dig pga henne!
11 juni 2012 22:52

4mom

Maizuu; tack för dina ord, blir tårögd av din kommentar samtidigt som den värmer långt in i hjärtat.
11 juni 2012 22:53

4mom

Om jag klarar av att möte Lisa igen vete tusan, är livrädd för att halka tillbaka i min gamla roll igen, men jag önskar, åh vad jag önskar, att en vacker dag ska jag kunna möta henne, starkare, tryggare och smalare och verkligen få visa att mig sätter du dig inte på! Tack för allt pepp, jag suger åt mig som uttorkad svamp och känner mig ännu rakare i ryggen :))

4moms blogg

Från mobbnings offer till fri!

Kommentarer