Ångest
För min del så handlar min resa om att mentalt finna sig själv. Att vänja sig vid sinnesro och att falla in i hälsosamma mönster istället för att virra runt i livet utan att känna efter. Jag kämpar mot min kropp varje dag 24 timmar om dygnet, mot ångesten som aldrig tycks vilja låta mig vila. Av någon anledning så finns den bara där och får mig att känna mig mer död än levande. Jag vill gråta mest hela tiden, därför skulle ni förvånas över hur mycket jag skrattar om dagarna. På festen är jag kvällens höjdpunkt, i skolan är jag den som sitter längst fram och svarar på alla frågor och på jobb är jag den som alltid ställer upp när det behövs. Någonstans på vägen tappade jag mitt personliga värde om jag vore förutan alla dessa ytligheter. Jag kan inte hantera att bli älskad och uppskattad för personen istället för det jag gör.
Anledningen till varför jag väljer att skriva om detta är att panikångest är ett ämne som man absolut inte får tala om. Det ligger en sorts skam över det hela, men jag tror att om vi börjar prata om det högt så skulle färre människor käna sig så ensama i sin kamp mot sin egen kropp. För mig var det väldigt svårt att förstå i början varför min kropp reagerade så starkt på vissa saker, som egentligen inte är hela världen när man får lite perspektiv på det hela. Men. Just i den stunden, när man vill försvinna från jordens yta föralltid på grund av smärtan mellan hjärnans signaler till kroppen så är det så långt ifrån en "no big deal" som man kan komma. Det är ingen som ska komma och säga till dig vad du ska känna. Det är din kropp och dina känslor som du inte kan rå för att du känner. Alla är vi olika, man måste lära sig att ta hänsyn till andras känslor såväl som till sina egna.
Var rädd om dig,
R.
Gillar
Kommentarer
-
Jag känner igen mig själv för sex år sedan i det du skriver. Det livet slutade i terapistolen, med ett avslutat samboskapp och med många klippta vänskapsband. Idag har jag en underbar sambo och vänner som känner både mina bra och dåliga sidor och uppskattar mig för den jag är. Jag har fortfarande svårt att "sätta ner foten" när jag känner att jag är på väg att göra mer för andra än vad jag mår bra av men jag lär mig hela tiden.
Tror, precis som du skriver, att det är väldigt många som inte vågar prata om det. Tror också att det är många som inte heller vågar känna fullt ut utan bär på en fasad både för sig själv och för andra. Låt allt falla. Det är grymt tungt är man är mitt uppe i det men att komma ut på andra sidan och känna att man gjort något stort för sig själv, det är värt alla timmar av hårt arbete.
-
jag hade konstant ångest för ett år sedan.... åt starka lugnande mediciner i flera år innan...
i vintras började jag med 'medveten andning' och från samm dag jag fick och började läsa boken så började jag kunna hantera ångesten... det hjälpte direkt!!finns en webbsida med det namnet ... rekommenderas varmt!
sen satte jag igång att träna yoga ...blev tre-fyra gånger i veckan och det hjälpte nog till en del eftersom man jobbar med andningen mycket där..
kan säga det var skönt att lära sig hantera detta och numera är jag helt ångestfri !
ha det så bra!
-
Det är inte helt lätt men det finns vägar att gå. Det är bra att skriva om det och ta upp det till ytan och viktigt att finna sina verktyg så man får en balans mellan kroppen och hjärnan.
Logga in för att skriva en kommentar.