11 veckor målviktig - och helt onormala tankar kring mat
Normalviktig
och ett helt onormal förhållande till mat.
Tankarna kretsar fortfarande alldeles för mycket kring mat och det räcker med så lite för att obalansen ska infinna sig.
Någon, kommer inte ihåg vem , tyckte inte att det var bra / riktigt / rätt att använda sig av ordet kämpa , men det är precis vad jag gör, varje dag och flera gånger per dag.
Kämpar emot impulser och sug , kämpar emot tankebanor som inte leder till något gott och en hopplöshet över mitt onormala förhållningssätt till det jag äter, och mina konstanta tanakr kring detta.
Nu i veckan är det en hotellövernattning och en fantastiskt god hotellfrukost extra alla som väntar - jag har redan börjat funder på att faktiskt unna mig denna hotellfrukost och se med vilken kraft monstret kommer att ryta .
Varför utsätta mig för det ?
Kan säkert framföra en miljon anledningar till det som låter bra och övertygande , men det handlar om lika delar trots mot tristessen att bara äta det jag “ska”, en önskan om att kunna lära mig att planera ett avsteg, njuta av det och sedan se det som en parentes där och då - inte låta utsvävningen fortsätta , och jag tycker att jag BORDE klara av det.
Det är inte enstaka hotellfrukostar, födelsedagstårtor eller en god middag ute med vänner någon gång då och då som gjorde mig överviktig , utan övervikten har jag ätit mig till i min ensamhet , hämningslöst när ingen annan ser.
Men hotellfrukosten eller middagen med vänner sår ett frö i min hjärna och sedan är det flera dagar / veckor som jag måste kämpa för att få tyst och lugn och ro i hjärnan.
Även om jag inte faller för frestelsen är det en ständig inre pågående kamp som är fruktansvärd.
Önskar så att det hade räckt för mig att tillåta mig att någon gång släppa på kontrollen och njuta , men när jag gör / gjort det så blir bakslaget både tungt och ofta långvarigt.
Jag har skrivit det förut och det tål att upprepas för mig själv , ta inte första tuggan ( ta inte första glaset)
Gillar
Kommentarer
-
Jag har länge hävdat att vi inte ska behöva kämpa oss till en ”sund” viktnedgång. Men det är ju utifrån bl.a. min erfarenhet. Och då syftar jag på när vi långsamt ändrar vårt förhållande till maten och ser vår viktminskning på lång sikt.
Om vi har någon form av beroende i botten, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt, så inser även jag att det förmodligen är en kamp under en lång tid.
Du beskriver det så bra: ” övervikten har jag ätit mig till i min ensamhet ”.
Men nu är du med här på MD och du är inte ensam!
OK, vi kan inte se vad och när du äter, men du kan använda dig av att registrera i Matdagboken, blogga och lyfta dina känslor och tankar, som du gör nu. Förutom att jag tror att det kommer att hjälpa dig själv så är jag övertygad om att även andra läsare kan känna igen sig och även bli lite taggade att inte släppa taget helt. -
Jag njuter mer av maten nu när jag planerar den för att hålla målvikt än vad jag gjorde förr när jag tillät mig att äta hur ofta och hur mycket som helst. Smaklökarna har ställt om sig till att tycka om nyttig mat och kroppen vill röra på sig. Men det är klart att vissa situationer är svårare än andra, t.ex. hotellfrukost har jag ett mindre angenämt minne av när jag överåt och mådde dåligt i flera timmar.
Logga in för att skriva en kommentar.