13 veckor målviktig : Vilka är Dina Framgångsfaktorer att hålla mål/nöjdvikt ?
Vissa seglar fram på en räkmacka medans andra stångar sig blodiga och kämpar varje dag för att hålla mål / nöjdvikt.
Vi är alla olika och har olika förutsättningar.
Vad är det som gör att man misslyckas resp lyckas med sin viktresa - och sedan klarar av att år efte år hålla en mål/nöjdvikt ?
Varför lyckas man helt plötsligt efter decennier av jojobantande ?
Olika framgångsfaktorer / koncept passar olika personer och ibland är det ju så att någon kämpat i åratal med sin vikt upp och ner och sedan plötsligt händer det !
VARFÖR händer det helt plötsligt , varför lyckas man äntligen ?
Vilka är framgångsfaktorerna som spelar in - DET är det intresanta tycker jag .
Hade det varit lätt hade vi ju inte haft en global fetmaepedemi som LadyG så klok skrev
Vore så intressant om ni vill dela med er .
För egen del med en beroendeproblematik i botten så är min enskilt största framgångsfaktor att
INTE TA FÖRSTA TUGGAN , SMAKA INTE ENS.
Sedan följer att se till att livsmedel som jag inte blir triggad av - ( fick frågan av Gittan52 i ett tidigare inlägg vad jag kan äta som inte triggar ) finns hemma och att jag kan bli mätt på detta.
Jag måste se matintag som endast bränsle för min kropp och knopp , något utrymme för att unna sig eller äta något som är gott leder ofelbart in på fel väg.
Ska jag välja denna väg måste det vara kontrollerat och noga avvägt.
Även om ett avsteg är noga planerat så misslyckas jag kapitalt ibland och dikeskörningen blir lång plågsam och kostsam- det är den obehagliga delen av ett starkt beroende att man inte KAN planera utfallet av ett planerat avsteg eller en liten liten smakbit till 100 %- återigen det viktigaste för en beroendepersonlighet är
Ta inte första glaset/tuggan/ fixen
Vad kan jag då äta som inte triggar ?
( och som jag gillar att äta )
Ägg
Broccoli
Blomkål
Zucchini
Aubergine
De flesta fiskar
Det mesta av kött
- men när det gäller både kött och fisk är det ursprungliga råvaror , inte tex korv eller chark , och jag måste tänka till vid tillagnigen att det inte slinker med något som triggar ,någon krydda tex.
Curry är ett exempel - kan inte äta en kycklingrätt med curry utan att det triggar.
Min Hjärna fungerar också så att har jag en gång ätit något som inte "borde" ha triggat och det ändå gjort det får den rätten / livsmedlet hamna på "svarta listan " också.
Gillar
Kommentarer
-
Jag tänker på en bok av Allen Carr som heter något i stil med ”Äntligen kan jag äta det jag vill utan att gå upp i vikt”. Kontentan av boken, om jag minns det rätt, var att han menade att viljan att nå och hålla normalvikt är så stark så att man kan programmera hjärnan till vad man vill äta. I hans fall gick han över till att bli vegetarian.
Jag är själv vegetarian sedan några år, inte pga boken dock för den läste jag för länge sedan, men mitt första år som vegetarian gick jag upp i vikt så det finns ingen direkt koppling till det i mina ögon - för mig handlar det bara om kalorier in och ut. Början till min senaste ( och förhoppningsvis sista) viktminskning som äntligen gjorde mig normalviktig var ett jobbigt sorgearbete där jag behövde fokusera på något annat för att härda ut. Att ha viktmål kändes då konkret och bra och motionen var välkomna avbrott.
Att hålla målvikten är ett mycket mer långsiktigt arbete utan de där kickarna som viktminskningen ju ändå ger. Där kanske man borde hitta något belöningssystem för varje tidsperiod man håller vikten, något lite guldkant i tillvaron för kropp och själ.
-
Jag har ju en framgångshistoria här på MD men det är några år sedan nu men då vägde jag över 80 kilo o gick ner till 63. Idag väger jag runt 58 - 59 och jag äter allt. Min historia finns säkert att hitta om man vill läsa den o hur jag gjorde då.
Jag följer inte heller någon speciell diet äter mera som jag gjorde förr lite av allt även sött men inte i några mängder förstås. Men lyckligt lottad är jag inte ändå för min värk tar överhanden o jag tänker inte ens på vikt och träning nu men hoppas jag kan börja träna när jag slutat mitt extrajobb.
Detta med målvikt är inte längre så viktigt för mig jag vet inte om det har med åldern att göra.
-
Jag vet inte om jag själv riktigt vet varför min viktminskning helt plötsligt fungerade och att jag nu har hållit mig på ungefär samma vikt i drygt ett år.
Förmodligen var det livsstilsförändringen som jag inte ens kunde styra över, då jag blev uppsagd efter 40 år på Telia. Helt plötsligt hade jag ett helt arbetsbefriat år, med full betalning.
Jag tappade 23 kilo på ca 1,5 år. Därefter jobbade jag som timvikarie inom barnomsorgen och de 2 följande åren innebar en hel del stress, fredagsfika på jobbet och +8,5 kg.
När jag bestämde mig för att sluta arbeta så kunde jag åter igen ägna mig åt min själv till mycket större del.
Jag har visserligen inte den beroendeproblematiken som du beskriver, men äter fel emellanåt (oftast medvetet) vilket ofta får till följd att jag behöver några veckor på mig för att återställa balansen.
Småkakor är något jag helst inte ska baka, eller ha hemma. Jag kan inte ta bara en! Och det går ju alldeles utmärkt att äta mördegskakor direkt ur frysen
Jag gillar ju att analysera och följa upp både det ena och det andra och det tror jag många gånger har räddat mig. Om det känns lite extra jobbigt ibland så tar jag till någon liten utmaning som jag försöker peppa mig med.
Jag tänker på din fantastiska viktresa du har gjort. Var det motivationen för att gå ner i vikt som höll dig till den kost du då bestämt dig för? Hur kändes det då och på vilket sätt har känslan förändrats?
-
Bra fråga, den dagen då jag lyckas så får jag återkomma😉
-
Jag har funderat ett tag på din fråga, och hoppas att svaret åtminstone kan hjälpa dig att inte anklaga dig själv, även om jag inte tror att du gör just det.
Vilka är mina framgångsfaktorer för att hålla vikten? Som du vet nådde jag min målvikt i midsomras, efter en viktresa som faktiskt gick som på räls när jag tittar tillbaka. (Fast det gjorde ju din också!!
) Jag kan inte hjälpa det. Jag är inte duktigare än andra, eller har "starkare karaktär". Är inte mer målmedveten heller. Men stressen är borta ur mitt liv. Jag har äntligen mer tid att tänka bara på mig själv. Jag är ju pensionär och bor på landet, långt bort från krävande vuxna barn med barnpassningsbehov. Jag gör vad jag vill, och har många intressen som slåss om tiden.Men den viktigaste framgångsfaktorn tror jag är, att jag helt enkelt inte är sockerberoende, fast jag trodde det. Jag har inte det där hemska suget som du beskriver. Jag har läst Bittens bok om sockerberoende, och jag var helt säker på att alla faktorer stämde på mig. Jag har varit på gränsen till bulimi. Jag har under mitt liv pulverbantat, viktväktat, Cambridgebantat, Xtravaganzabantat, och alltid trillat dit igen.
Den här gången kommer jag inte att gå upp i vikt igen. Jag bara vet det och känner mig helt trygg. Efter två månader har min vikt inte pendlat mer än ett kg från målvikten, och jag har inga problem med sug eller hunger. Jag äter regelbundet, gott och näringsriktigt. Jag har slutat väga och registrera maten, men väger mig själv varje morgon, och är med i Hållaviktengruppen här på Matdagboken.
Jag offrar ingenting, för det finns ingenting jag längtar efter som är förbjudet. Jag har inget sug längre efter att frossa i rostade mackor med jordnötssmör, eller Dajm, eller chokladcroissanter, eller glass med Nutellatopping. Helt ärligt. Det finns alltid mörk, god choklad från Storm&Bille chokladfabrik i mitt skrivbord, och jag har inga problem att hushålla med dem. Förr fanns det bara ett läge - en öppnad chokladkaka eller påse Polly var slut inom en halvtimme.
Jag kan fortfarande sätta i mig alldeles för mycket av dessertostar, räkor och goda röror på Finncrisp under en kväll med lite för många glas vin. Men det är inga problem att gå tillbaka till normalläge dagen efter.
Att jag har den orättvisa fördelen att, som du beskriver, glida fram på en räkmacka nu efter målgång, måste bero på A: kemi - läs frånvaro av sockerdrogberoende. B: frånvaro av stress och måsten. Ingen kan leva mer ego än vad jag gjort det här halvåret när jag programmerat om min livsstil. Inga barn att ta hänsyn till, inget jobb, och en man som stöttar helt och fullt.
Jag hoppas och tror ändå att du fixar att hålla vikten, fast du har ett helt annat läge än jag, med ansvar för både småbarn och yrkesarbete. Det är nog "bara" sockerberoendet du måste ha hjälp med.
-
Klokt inlägg och so, vanligt får du min hjärna att gå igång. Älskar det! ❤
Jag har ju inte nått målvakt än på länge och sommaren har inte direkt varit lyckad i viktminskningsresonemang, men jag har framgångsfaktorer för att inte åka dit.
Undvik affärer - jag försöker, så långt det är möjligt att låta någon annan handla åt mig, (sambon är suverän som tur är.)
Undvik att ha "fel" saker hemma - att helt undvika frestande saker är svårt eftersom vi är två här hemma och min sambo äter "normalt" men jag undviker att ha sådant som jag kan frestas av, framförallt sådant som leder till överätning.
Köra med mitt mantra när det kniper - för längre sedan hittade jag ett mantra dom funkar. Och det använder jag mig av så mycket det bara går vid behov. "Jag vägrar!" Är mantrat och handlar om att inte vara ett offer. Det var så jag tog mig ur mobbingträsket som tonåring, jag vägrade vara offer längre och sockret/kolhydratdjävulen gör mig till offer igen. Men...Jag vägrar!!
Logga in för att skriva en kommentar.