Misstänkt ADHD, framtida karriärvägar och lotten att vara en orädd sanningssägare
Så det var när min sambo till slut sa "Men du, kan det inte vara så att du har ADHD?" som det kändes som att hela världen vändes uppochner. För vad vet jag om det? Jag har ju aldrig varit en unge som ständigt hänger i takkronorna och inte kan sitta still på lektionerna – inte heller en alkoholiserad systembolagsstammis med tusen prickar i registret och skyhöga skulder hos Kronofogden. Snarare ganska mycket tvärtom.
Intelligent, driven, målinriktad och alltid den som är mest tippad att "bli något". Vissa har sagt statsminister, vilket väl skulle ligga i linje med min stora samhällsintresse, medan andra har sagt VD, vilket väl inte heller är helt otänkbart – jag har ju alltid varit ganska bra på det där med att leda och fördela arbetet i en grupp. Men varför har den här typen av utsagor varit så återkommande under mitt hittills 26-åriga liv? Vad är det folk ser i mig som jag väl för all del inte förnekar själv, men som jag heller inte anser vara överdrivet framträdande särdrag heller?
Många menar att jag är en orädd sanningssägare, som ofta är bra att ha men som är läskig att hamna i klinsch med. Jag minns min klasskompis från dagis till högstadiet som sa "Det var alltid så bra med dig, för när det var något vi elever ville ha sagt så kunde vi alltid skicka dig till att prata med rektorn, för du var så himla orädd!", och jag kände mig så förvånad över att det är det som folk i första hand minns av mig. Visst, jag ska inte sticka under stol med att jag nog bråkat med fler lärare, rektorer och andra "överheter" än de flesta, och absolut inte räds konflikter generellt (ibland kan de till och med vara lite underhållande), men jag är verkligen ingen bråkstake heller. Jag bråkar aldrig för bråkandets skull, utan drivs istället av att
1. rätt ska vara rätt
2. om det finns något att tillägga i debatten så bör det tilläggas
3. många situationer (och människor, för den delen) mår bra av lite konstruktiv kritik
Så, ja, det kanske ändå ligger något i att jag är en orädd sanningssägare?
Men vad har nu allt detta att göra med en matdagbok? Det låter jag vara osagt tills vidare, men för att åtminstone knyta an till där jag började är det i alla fall så att jag initerat en ADHD-utredning, trots allt, och i och med det kommit till insikt om att min återkommande matproblematik kan härstämma just därifrån. Vad det blir av alltihop kan bara tiden och diverse förståsigpåare utvisa – men visst är det ändå en intressant tanke? Och i så fall finns det väl egentligen bara en sak som gäller: mind over body.
Kommentarer
-
När jag läser din blogg kommer en aha känsla, känner så väl igen mig i mycket.
Rak i ryggen, inte konflikträdd, målinriktad.
Jag har inte ADHD men däremot drag av Aspergers syndrom.
Lycka till med viktresan och utredningen 🌺
-
Du kan bli vad du vill, jag har adhd och har haft stor nytta av detta i bla driva företag i många år. Problemen jag har är falerande av planering, slutförande av det sista i en uppgift och svårt att komma igång med ytråkiga uppgifter. Det har gått bra ändå, lycka till!
Logga in för att skriva en kommentar.