Sen.....
Hur som helst... Jag ser så mycket fram emot sen...Det ska bli enklare allting - ibland blir jag rädd för mig själv för jag ser liksom inga hinder alls nånstans med det här.. Inget kommer gå fel, bli jobbigt eller så där... inte sen... men jag tror att det gör att jag vågar och orkar... Klart jag fattar att det inte blir som att gå runt på en sommar äng med vind i håret hela dagarna bara för att detta sker.. Klart jag förstår att det är jag som gör så att det funkar eller inte..
Men detta är mitt mål min mentala syn som jag plockar fram för att orka och stå ut och våga...
Nu följer en "saga" så om du inte vill läsa min mentala blid så kan du stanna nu...
Idag är det 15 dagar kvar.... 15 dagar....
Torsdag i september 2015
Jag vaknar lite innan klockan, Jörgen sover ännu och han ser lugn och nöjd ut där han ligger - att sova är bland det viktigaste i livet för att orka. Det var tur vi fick ordning på hans sömn innan "livet" började... jag lyssnar till och visst hör jag små lätta tassande steg i hallen... "Kan jag få välling?" Det är Lilly - vår äldsta- hon är dryga tre år och älskar att krypa ner i vår säng med en flaska välling varje morgon. Samtidigt börjar det röra sig i spjällsäng intill. Det är vår senaste familjemedlem och vi kan inte komma fram till det bästa namnet. Jag vill gärna att han ska heta Ruben - Jörgen tycker att det är ett ganska konstigt namn, han tycker att det är fint med Leonard till exempel - hans pappa heter det i andra namn. Lilly tycker han kan heta Lilleskutt eller Jansson - hon kan tänka sig att kalla honom Liverpool också. Givetvis har vi förklarat hur fina ord det än må vara så är det inte några namn precis. Hon tyckte vi var knäppa och ringde mormor efteråt och berättade att hennes lillebror nog skulle heta Inget. Hon är så rolig den ungen - det är nog alla barn... fast vårt lite mer.. Jag tycker faktiskt att man kan ge dem ett namn som är ett smeknamn från början så jag ska nog lägga fram Nicke som förslag i eftermiddag. Lilly och Nicke... Ja det funkar väl fint... "Blir de välling?" Hoppsan.. .Glömde jag mitt lilla troll... Jörgen vänder sig mot henne... "Ska vi gå ner och gör välling? Du och jag?" han stiger upp jag ser att han är trött än men det finns nog inget han inte skulle ta sig samman och göra för henne. Hon har så lindat honom om sina små fingrar och det vet hon. Han tar upp - Nicke för det blir väl så?? - och lägger honom hos mig. Att amma är väl det bästa som finns det är ju så väldigt enkelt och mysigt på nått vis fast det är klart att det känns ju... Det tar inte många minuter så ligger Lilly också i sängen igen. "Pappa ska bara jobba men sen ska vi spela fotboll och så ska han cykla med mig" Jag ler där jag ligger i sängen med mina älskade barn. Det är fem år sedan min Gastric bypass och jag har verkligen fått det nya liv jag önskade mig. Visst var det svårt i början - att förstå vad den nya magen tålde och klarade av. Jag hade inte så många dumpningar, kräkte nån gång och eftersom jag opererads med titthål så fick jag ju inte så stora besvär med ärr och så där. Men det var ändå inte enkelt men jag kunde inte göra något annat val. Inte då... När min resa i viktträsket började då kunde jag gjort andra val men inte när det gått så längt... Det var helt rätt val och jag vet det nu för i sängen ligger mina "kvitton". Jag gick ner fort i vikt i början och det var visst ganska svårt/konstig känsla men fram till 85 kg kände jag bara igen mig. Det var som om jag - den riktiga - Anna krympte fram. Efter 85 blev det lite mer mysko och det var då jag började känna av huden som hängde. När jag vägde 72 kg ett år efter operationen blev jag äntligen gravid. I juni året därpå föddes den ljuva lilla varelse som älskar välling, sina klänningar, fotboll och läsa böcker. Det tog nog nästan ett år på det så tyckte jag min hud var hemsk... Det drog liksom ihop sig dåligt och jag gick ner lite till efter Lilly - ammning och oro över henne gjorde att jag förbrände mer än jag fick i mig. Så jag sökte för plastikoperation, privat eftersom landstinget ännu inte godkänner all slags "korrigering"... Kanske ska det vara så kanske inte.. det kvittar för mig.. alla tar väl det de kan få och kan man inte få får man betala för det. Jag vägde 65 och det mesta kändes bara lätt. Utom att det hängde hud på konstiga ställen men det mestagår att dölja med kläder.... och dessbättre snygga kläder eftersom jag kan köpa i princip vilka kläder jag vill... Jag menar att det passar sen kanske man inte gillar allt...
Jag njuter verkligen av att vara mammaledig. Det är så skönt och det känns så värdefullt - känns som om jag har ett ännu högre värde än innan. Jag har liksom längtat hela livet efter barn - tycker inte det spelar någon roll hur man blir förälder. Vi ställde oss i adoptionskö efter min operation men när vi blev gravida hoppade vi av. Men jag kände ändå att jag ville ha den möjligheten.
Det kostade en hel del med plastikoperationen och jag vill inte ta lån och jag vill inte betala av hur länge som helst så jag bestämde mig för att spara till det... Det började jag med 2013 och det går inte så fort och så blev jag ju gravid igen. Jag tror kanske jag kommer göra det nästa år.. Fast nu mår jag bättre och det känns inte jätteviktigt men jag har ju snart pengarna. Skulle det inte bli nån kriurgi så har jag ju en ändå en trevlig slant på banken!
;-)
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.