22 Februari 2011 Eftermiddag

R ringde. Han undrade hur de va med vikten. Jag sa som det va, 76. Han sa att det är rätt mycket med 7. Jag undrar om han ens lyssnade. Han litar på mig, men lägger samtidigt ingen press. Han bryr sig om mig, vill inte att jag ska ha det för jobbigt. Efter samtalet sa jag att han hade ringt till S. Hon lyssnade när jag berättade och sa sedan: "så du väger 76 och äter ändå som du gör nu?" Himmeln trillade ner då kan man säga. Jag vet inte hur arg hon var men om jag ska vara ärlig, så är jag ganska trött på att alltid bara bli orolig när andra pratar om det. Jag antar att det är förnekelse att jag är "lycklig" när ingen pratar om det med att de rinner kalla kårar ner för ryggen när någon nämner det. Jag vill inte gör dem besvikna. Men det är så svårt att göra dem nöjda. De ser hyffsat nöjda ut efter invägningen, och under tävlingsdagen. Men dagarna efter undrar P om jag har gått upp. När jag som vanligt säger att jag har det drar han ihop läpparna och skakar lätt på huvudet. Han säger att jag blir som ett "utsketet päron" när jag bantar så mycket. Jag håller med honom ibland och ibland inte. Jag har bantat mycket till tävlingar och ändå varit pigg. På OS-kvalet var jag i toppfrom och hade ju kommit dit med 3-4kg några dagar innan. Jag hade inte ens bastat innan. Jag undrar hur mycket det tar på kraften att banta så. Att basta tror jag tar en del, det känns så iaf. Men i övrigt kan jag vara i bra form efter bara en liten stund. Jag återhämtar mig snabbt. Jag håller ut. Så länge jag inte får för många sånna "ångestattacker" som nu när S pratade om det. Jag måste helt enkelt känna att de står bakom mig inte mot mig. För det suger riktigt hårt att känna sig ensam och värdelös.

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.