störd som få.
Kommentarer
-
som det är nu är jag rädd för att vara ensam...vet inte vad jag kan få för mig att göra, det är som att jag behöver bli kontrollerad av någon annan...
-
Yeah jag har funderat många gånger på det, jag har stora problem med prestationskrav och ja höga krav i allmänhet på mig själv, känner att jag aldrig riktigt lyckats med något som jag vill lyckas med... det är väldigt orättvist mot mig själv att säga så men jag kan inte riktigt komma bort från den känslan av misslyckande och besvikelse, många gånger har jag nästan gett upp alltihopa.
-
Ja det är ingen som märker vad som försigår på min insida, jag måste verkligen berätta för folk bokstavligt vad jag tänker och hur jag mår, men många gånger känns det inte som att det tas på allvar..för att ja det märks väl inte utåt? så folk tror väl att allt är bra hit och dit. Men å andra sidan vet jag inte riktigt vad jag tror att andra människor kan göra för mig. Men om man säger så här, jag brukar inte direkt bli överöst i komplimanger, jag vet att folk tycker att jag är duktig o så men jag är väl en typisk medelmåtta, medelsnygg, medelsmal, medelbegåvad, medelavlönad och så vidare. Och jag längtar alltid efter att åka iväg nånstans för att glömma hur jag verkligen känner innuti. På något vis tror jag väl att saker och ting ska kännas bättre om jag disciplinerar mig ännu hårdare.
-
Ja men liksom, när jag bryter ihop (då har det gått bra långt) så berättar jag ju för dom i min närhet hur jag mår, pojkvän, familj, vänner...och visst dom lyssnar men det känns inte som om dom fattar att jag verkligen innerst inne inte är så jävla stark och att jag inte mår så bra på insidan som det kan se ut på utsidan. men sen funderar jag på vad jag egentligen kan förvänta mig av dem, de har sina egna problem och är inga experter på de problem jag har. så oftast behåller jag skiten för mig själv, eller skriver av mig på sånna här ställen som MD.
-
Jo jag upplever att dom lyssnar när jag pratar om problem, men sen är det som att det aldrig hänt, jag antar att dom tror att sen är allt bra eftersom jag uppträder som normalt...visar helst ingenting utåt. Det sitter rätt långt inne för mig att kunna börja prata öppet om dessa saker...och jag känner väl på något vis att det kvittar om jag gör det för det gör ingen skillnad i alla fall....
-
Yeah ett psykfall känner man sig verkligen som, jag känner mig mest löjlig som har detta problemet..liksom varför ska jag ha så svårt för att sluta tänka på mat? Jag tänker på mat hela tiden om jag inte sätter upp ett matschema där jag bestämt innan vad jag ska äta under en dag och ungefär när, visst tänker jag på maten ändå men inte lika mycket. Förutom dom gångerna då jag upplever att det jag äter inte är tillräckligt..jag måste ha mer.
-
Ja det låter som en väldigt vettig teori...och sen så finns sån skit tillgänglig överallt :s blöööh känner jag, hur ska jag någonsin kunna gå ner dom sista kilona :(
-
Jag hade tänkt att gå ner ca 2,5 kg till..då väger jag 54. Tror inte jag pallar mer än så, och 2,5 kg är ingenting men just nu känns det så jävla svårt att uppnå :s
-
Jo alltså jag vet ju att jag fixar det om jag ger mig fan på det, och jag vill ju men jag har hamnat i en rejäl svacka när det gäller disciplin och ork....antar att det är jobbet som suger musten ur mig och får mig att vilja strunta i alltihopa o äta glass, godis och mat i mängder :(
-
ok ska kolla :)
Logga in för att skriva en kommentar.