Jag ska bli friskt!

Jag har sagt det länge nu, många år faktiskt, man skulle kunna tro att ingenting har hänt eftersom jag säger det igen. När jag tänker på det infinner sig liten tröstlöshet samtidigt med förtröstan om att jag är på väg. Min största bedrift var att sluta röka. Jag skulle vilja skrika att det var ett jättekliv framåt och det var det men det har gjort mig sämre också. Hormkaos,vikten åt helvete, ingen sömn och en hel del stress.

Det ena ger det andra. Stressen gav sjukdom, sjukdom gav stress och gödde sjukdomen ännu mer som gav dödsångest, trötthet och depression. Ett ljus i mörkret uppstod då friheten från cigaretterna var ett faktum. Friheten visade sig balansera med identitetkris, jag hade missat den aspekten. En skrattande läkare och kaos svepte in. Hormoner som ökar i takt med vikten och hormoner som minskar i takt med självkänslan. En kvinna strirrar på mig i spegeln, hon ser förskräck ut, vilsen och ledsen och jag tycker synd om henne.

Jag vill se mig själv i spegeln så det är dags att gå vidare på stigen till nästa mål.