icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
16 januari 2011 22:57

livet är för kort

pust, blä, fan, helvete hade såklart gått upp i vikt i fredags när hag vägde mig, trots att jag inte äter särskilt mycket så har min halvsvält gjort att kroppen såklart grabbar tag i den näring som ges och vägrar släppa taget. Tror att det sätter vissa käppar i hjlet för min tillfriskning. Jag skulle lätt kunna gå upp till någorlunda normalt bmi på en månad eller så men då skulle min insida vara precis lika åthelvete som den är nu. Det skulle på sätt och vis kännas lättare att acceptera en viktuppg¨ng på säg 1-5-2 kg i månaden. Jag har mått jävligt dåligt som normalviktig,och ett t problem är ju att iallfall jag ( och jag tror inte att jag är ensam om den erfarenheten) att man på något sätt känner sig mindre berättigad till att söka hjälp för sin ätstörning om man inte också "ser" sjuk ut på utsidan så att säga...jag läser en hel del bloggar om tjejer som bestämt sig för att ta upp kampen mot sina ätstörningar och en stor del av dessa äter enligt matscheman uppgjorda av ätstörningscentrum, dagvård eller liknande. Trots detta har många svårt att gå upp till ett normalt bmi med en mycket lngsam viktuppg¨ång eller så står de helt stilla. Jag har haft varierande problem av ätstörningskaraktär sedan mina tidigare tonår. Det var längesen jag var så pass anorektiskt som jag är nu dock men jag vet erfarhetsmässigt att jag lätt går upp de kilon jag "bantat" bort bara jag börjar äta halvnormalt igen. Det gör mig lite avundsjuk på de som har en långsam viktuppgång trots 5 mål mat om dagen plus näringsdrycker. det är en störd grej att känna sig avudsjuk på då det för vissa är frustrerande och jobbigt när kroppen vägrar lägga på sig. jag kommer faktiskt inte riktig ihåg hur det känns att vara helt avslappnad i förhållande till kropp och mat, det måste ha varit före jag kom in i puberteten. I perioder har jag väl vrit något mer avslappad, som under mina graviditer, och en period på gymnasiet när jag mådde hyfsat, men annars vete fan...att kämpa för att bli friskare känns också tröstlöst emellanåt eftersom man resten av livet alltid måste vara så jävla aktsam för att det barkar åt skogen igen...det är ju inte heller att vara fri har magknip efter mina massiva intag av kaffe och the och vitkål så det är bäst att brassa på värmekudde

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.