Envishet och smärta

Jag såg mig själv inte som en envis person innan. Det gör jag ibland fortfarande inte, jag har relativt lätt för att ge upp ibland. Men sedan jag började med muay thai så har jag insett att jag nog är lite envis trots allt. Jag vet inte hur många träningar som jag har stått och frågat mig själv "varför i helvete gör jag det här? Varför utsätter jag mig för det här gång efter gång? Det är fan ta mig inte roligt, jag slutar, jag ska aldrig mer komma hit!" och lik förbannat så sitter jag där efter passet och är jävligt nöjd med mig själv och tänker "ja, men det var ju ett trevligt pass!" Och jag går ju dit igen. Jag missar inte längre några träningar pga latmasken, har jag planerat att gå dit så gör jag det. Men jag vet inte hur många pass som jag har gråtit, tårarna bara fortsätter rinna och jag försöker fortsätta framåt, trots slag och sparkar från de långt mer erfarna än mig. Och varje gång jag tycker att jag kommer framåt, varje gång som jag får till en kombination eller sätter en spark så får jag alltid ett slag på näsan och jag är tillbaka i "nästan-gråten". Men jag kommer tillbaka. Är jag envis eller dum? Något annat jag har insett sedan jag började träna kampsport är att jag alltid har ont någonstans, armbågar, knän, smalben, nacke och höftben är de vanligaste för mig. Jag har också blåmärken lite överallt på kroppen, men det är väl bara sexigt? :) Till det tillkommer ju träningsvärken från gymmet och på det lägger vi lite kaloriunderskottskämpande och då har vi coctailen som de flesta av mina dagar består utav :) Men jag mår bra, jag trivs med mitt liv och jag känner mig stark, starkare än någonsin förr!

CaWins blogg

Envishet och smärta

Kommentarer