icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är 43, gift med en läcker karl och har två barn. Jag gillar chips, nötter, torkad frukt och min mans Ziti al forno. Och rödvin. Dessa är också mina stora laster - och det som gör att jag går upp och ner 10 kg.

Senaste viktpålägget är en present för att jag slutade med nikotin för 8 veckor sen.

Vägde 3/6 77 kilo, och ska gå ner till 67 - vilket jag inte vägt på 6 år :-) Två av mina vänner väger 52 respektive 148 kg - de tycker att jag ska sluta bry mig om vikten... Men känslan är den samma säger jag. Oavsett om man vill gå ner eller upp, och hur mycket. Man vill känna sig så bra som man vet att man kan.
4 juni 2010 08:40
2

Första kvällskampen avklarad!

Klockan 22.00 slängde jag och min man ner oss i soffan - efter att ha storhandlat, städat... och allt det där andra som är så kanonkul. Han hade namnsdag och var sur för att jag och barnen vägrade att fira honom - ju mer han vill det, desto mer vägrar vi :-)

Så, han tänkte minsann fira sig själv och hade en ljuvlig skål med cashewnötter, pecannötter och torkade aprikoser - och ett litet glas whisky.
Där satt jag, med magen liggande i veck över byxkanten, och tyckte vansinnigt synd om mig själv. Varför är han så djävla perfekt, och jag så djävla defekt...

Sen slog det mig - han cyklar fram- och tillbaka till jobbet alla dagar (ca 2 mil) förutom när han inte springer sträckan istället. Han kör bandy och fotboll med yngsta killen och ... bla, bla. Okej, han får väl äta sin dj-vla skål med nötter då!

Missnöjd gick jag ut i köket och tog fram hushållsvågen. Jag började plocka fram mina små påsar med nötter och torkad frukt, och la dom på vågen - en åt gången. Långsamt, för att jag verkligen skulle hinna tänka efter. Det är ju ändå dessa mina små sataniska vänner som brukar förstöra mina viktframgångar - skulle det fortsätta så? Resten av mitt liv?

Jag VET att jag kommer att ångra mig när jag är 70 att jag aldrig tog tag i vikten och mådde så bra som jag kunde. Peakar jag inte nu kanske vid 43 - nu går det bara utför med kropp, vikt, syn och yada, yada... Eller så kanske man peakar redan vid 30 :-) Äh, skit samma...

Jag tog ett djupt andetag, stängde alla påsar och ställde in dom i skåpet igen. Skalade en stor morot och ett glas vatten istället. Vi kollade på Sopranos där dom glufsade i sig min favoriträtt - Ziti al forno - men jag tvingade mig att tycka att just denna skittrista morot var det godaste på hela jorden. Varför ser det alltid så trevligt ut när italienare äter mat? Hela släkten och massor med vänner - varför har vi aldrig så där mystrevligt?

I alla fall, som sagt, första kvällskampen avklarad. Sen att det störde mig imorse när jag la in moroten i dagboken att den var "värd" nästan lika mycket kalorier som en yoghurtglass från SevenEleven - det är en helt annan sak. Den räddade i alla fall mig igår...

Ha en underbar dag i solen!
//C

Kommentarer

  • 4 juni 2010 09:21
    perjoh
    Stackars man, inget namnsdagsfirande. Jag unnar honom en stort glas whisky ikväll. / Per
  • 4 juni 2010 09:32
    Chipset
    Va?! Tycker du synd om honom? Det var ju jag som satt där med den sura moroten :-) //C

Logga in för att skriva en kommentar.