Besviken
Jag blir så besviken på mig själv. Jag lyckas aldrig med någonting. Och jag börjar komma till den punkten där jag börjar ge upp. Jag orkar verkligen inte. Hatar min kropp och hur jag mår i den. Och rädd att gå till vården för jag vill inte bli lurad/tvingad in till en operation som jag inte är redo för.
Men jag vet verkligen inte hur jag ska komma vidare. Det är värre än det någonsin varit och jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt. Jag skäms över mig själv och för min partners skull. Bävar inför sommaren, min absolut värsta årstid. Jag hatar den verkligen och alla måste hela tiden försöka övertyga mig om att den inte är det. Ibland vill jag bara säga till dem "Lev i min kropp en dag när det är +30 grader ute eller tävla med mina hundar när du ska springa en bana på 30 sekunder".
Jag vill bara ge upp. Jag orkar inte. Samtidigt som jag inte vill ge upp. Låter jättekonstigt men innerst inne vet jag att jag kan bara jag kommer dit.
Kommentarer
-
Du är inte ensam, det ska du veta! Du sätter verkligen ord på känslor som jag starkt kan relatera till även om det är många år sedan nu...
Men du har skrivit här, delat din desperation med likasinnade, och det är ett riktigt bra första steg. 👍
Att blogga regelbundet är väldigt nyttigt, det var ett av mina bästa framgångsrecept. Att läsa andras bloggar för idéer och input är också bra - om man har tid och lust. Att blogga själv är allra viktigast. 🥰
Vad är det som är svårast? Godis? För mycket mat? Socker? Sug? Frestelser på jobbet? Om du försöker bena upp det i mindre detaljer kan det vara enklare att fokusera på en enda sak åt gången. Ge dig själv en stjärna i almanackan varje dag som du dricker tillräckligt med vatten, låter bli godis, tar endast en portion eller whatever. Synliggör varje litet framsteg och låt det bli en boost/motivation för att fortsätta! 💪
Du är här på Matdagboken! Låt det betyda något - för det GÖR det! ❤️🙏
-
Stryker under med tjocka streck på Maggans kommentar. Här är många som varit där du är och känner igen sig. Fortsätt blogga. TIllsammans här kommer vi över skammen. Kan vi så kan du. Så bra att du är här.. Fortsätt så ett tag.
-
Här är du i gott sällskap ...
(Jag ska ha en middagsträff ikväll, köpte ett paket glass till efterrätt. Och åt upp hela rasket själv igår kväll... 😩
När jag (ovanligt nog) berättade det för min syster sa hon: "Jamen, då slipper du äta glass ikväll då." Det var ju en bra vinkling på det hela.)
Att vara aktiv här på Matdagboken ger, inte minst, vetskapen om att man inte är ensam. Det har jag ju trott hela mitt liv, "det är bara mig det är fel på."
Stort lycka till - hoppas du hittar din väg 🙏
PS för att förtydliga så menar jag så klart inte att det är något "fel" på dig 😉Hur eller hur så kan du hitta stöd och pepp här på Matdagboken - utan pekpinnar!
Jag ser fram emot att följa din resa! 😊Senast uppdaterad 10 mars 2026 10:32
-
Grattis till att DU delar med dig. 👏👏
Härinne är vi inte fördömande... Vi VET hur det både är & känns inuti en.
Framför allt innan man tar det avgörande beslutet till förändring av en hel livsstil. Det är inte enkelt. och det ska helst hålla hela vägen sen.
Vilken frustration det är att veta vad & hur man ska lyckas... men så "skiter det sig" i slutet på dagen.
Hur man verkar stark och beslutsam inför andra...men återfaller I destruction I sin ensamhet.
Sånt har vi nog alla upplevt.
Häng här inne så ofta du behöver..
Skriv vad du vill i din blogg om det behövs.
Ta ett steg i taget för det är roligare att lyckas med nåt litet... än inte alls.
Ha inte för stora krav från början.
Slå inte på dig själv.
Har du funderat på någon kickstart som en extra skjuts?
Håller med övriga...
Pepp från mig också ✌️
Senast uppdaterad 10 mars 2026 10:14
-
Det gör ont att läsa hur hårt du dömer dig själv. Samtidigt syns något väldigt viktigt mellan raderna: du har faktiskt inte gett upp. Du skriver själv att en del av dig vet att du kan och den delen är värd att lyssna på.
Skam kan bli som en tung filt över allt man gör, men den säger sällan sanningen om vem man är eller vad man klarar. Att du fortfarande försöker förstå dig själv, skriver om det och till och med tävlar med dina hundar visar att du inte är någon som “aldrig lyckas”. Du är någon som kämpar – och det är något helt annat.
En sak som ibland kan hjälpa när allt känns övermäktigt är att sluta tänka på “att lösa hela livet” och istället välja en enda liten sak i taget. Det är den där ena lilla handlingen, det där ena lilla steget eller det där ena lilla beslutet som gör dagen 1 % lättare. Inte perfekt – bara lite bättre. De där små stegen räknas mer än man tror.
Du behöver inte bära allt detta själv. Här på MD gör vi det tillsammans. Det är också ok att känna starkt härinne. Du får alltid uppbyggande poistiv respons, på även stora känsloyttringar, av andra skribenter. Genom att skriva om de känslor som är aktuella - som att känna mycket skam över att ha det svårt - är verkligen ett sätt att få ut känslan och kunna se på den utifrån för att verkligen "se" varifrån den kommer. På så sätt kan man också hitta sätt att förminska känslan till något man kan hantera.
Jag ser fram emot din nästa blogg.
Minns: en mini, liten, pytte grej är bättre än ingen grej alls
Logga in för att skriva en kommentar.