Energitjuvar

Vissa människor i ens liv tillför inte något positivt för ens eget välbefinnande. Ofta är det helt och hållet tvärtom, det enda de tillför är negativt och man mår bara dåligt av dem. När dessa människor finns i umgängeskretsen så är det ju ganska enkelt. Man slutar umgås och så är saken biff! Ibland kan detta kännas nog så svårt eftersom personen kanske inte förstår att man inte längre vill umgås och fortsätter höra av sig och man får dåligt samvete, osv. Men det bör inte vara omöjligt. Vänner kommer och försvinner, ytterst få stannar livet ut. De stora problemen kommer när personen som förstör livet för en finns i ens egen familj. När det är ens egen pappa, som i mitt fall. Familj är ju familj och man håller ihop i vått och torrt. Blod är tjockare än vatten och annat trams som säkert stämmer på de allra flesta - men absolut inte på alla. Många skulle nog må mycket bättre utan sina familjer eller utan specifika medlemmar i sin familj. Min relation till min pappa har varit krystad sedan barnsben. Om jag hade vågat hade jag sagt upp kontakten så fort jag fyllt 18. Tyvärr har jag ingen annan familj än honom och när jag var 18 kändes det inte som ett alternativ att stå på helt egna ben ännu. Dessutom hade det krävts en ofantligt stark person för att göra det och jag var en väldigt osäker och försiktig 18 åring. Min pappa kan man inte bara sluta umgås med. Man kan inte resonera med honom om vad en person kan säga till en annan människa som är rimligt. Han har ingen gränssättning för sina egna handlingar och ingen empati. Och han sätter alltid sig själv och sina egna intressen först. I hela mitt liv har han "terroriserat" mig. Han har domderat mig hit och dit på de allra mest orimliga saker som jag absolut inte velat, men ändå gjort. För han blir så arg om man låter bli. Och han hotar med än det ena än det andra. Och jag har varit rädd och gjort som han tyckt. Man kanske kan kalla det för någon slags psykisk misshandel? Jag tror egentligen aldrig att han velat vara elak. Han bara är sådan. Och jag tror att han är obotlig. Det gick inte att ta avstånd från honom. Han tvingade sig på hela tiden och varje dag. Det hjälpte inte att flytta utomlands, även om det blev lite lättare att ta allt på telefon. Att inte svara i telefonen gick inte heller, då ringde han runt till alla andra i min närhet och terroriserade dem istället. Jag har levt så här tills jag fyllde 38 år. Det är ganska länge. Och då har jag ändå försökt att prata förstånd med honom, att sätta gränser och säga ifrån. Det blir bara värre av det. Mina döttrar har också lidit av honom och hans sätt och i höstas såg jag plötsligt att de verkligen mådde dåligt av honom. Det blev en ögonöppnare och jag bestämde mig för att säga upp kontakten helt och hållet. Det var allt annat än lätt och han accepterade det inte. Men nu så har han äntligen förstått. Vi vill inte träffa honom. Det har varit fruktansvärt. Hela min familj från hans sida har tagit avstånd från mig och tycker att jag är sämsta människan i världen. De får tycka det. De vet ingenting om mig och mitt liv. Min mammas familj tog avstånd från honom (och mig) för många år sedan efter min mamma dog. Men vet ni vad!? Jag mår så himla bra nu!!! Även om samvetet gnager i mitt bakhuvud kan jag med lycka konstatera att jag är så mycket lättare om hjärtat av att slippa prata med honom varje dag, av att slippa göra saker som jag inte vill, av att göra saker som jag vill - men som han inte ville att jag skulle göra, av att slippa dränera hela mitt energiförråd varje gång vi sågs, av att slippa vara rädd för vredesutbrott eller skuldbeläggningar, och främst av allt av att slippa se mina döttrar våndas i hans närvaro! Jag uppskattar det varje dag. Och ensam är stark, även om man inte tror det. Det finns så många andra som kan fylla ut det tomrum som avsaknaden av en familj lämnar. Om ni har folk i er närhet som får er att må mer dåligt än bra, så vill jag bara säga att för mig har det varit livsbejakande att säga upp den kontakten. Att man mår dåligt och känner sig usel, men det uppvägs av den frihet i sinnet som man vinner. Fastän det är ens egen familj har man rätt att välja vilka man umgås med. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på att må dåligt. Häromdagen hörde jag att min pappa sagt till någon att jag förmodligen hade gått med i en sekt och därför tagit avstånd från honom... Eller hur!? Jag har förklarat för honom in i minsta detalj varför jag inte vill träffa honom mer, det är bara en fråga om att kunna ta det till sig eller inte... Det här var tänkt som ett muntert inlägg... för idag känner jag mig glad och lättad och duktig som har valt glädje och lycka i livet och valt bort plikt och skuld... men det kanske inte är helt glasklart när man läser texten?! Nåja, bara några tankar om HUR man också kan göra. Ha en underbar dag allihopa!

25 juli 2013 10:49

schnork

Gudars vad stark du är!!! Och modig!!
25 juli 2013 12:33

BillieL

Du har gjort helt rätt! Och jag förstår verkligen hur jobbigt det varit för dig. Jag har själv sagt upp bekantskapen med en gren av mitt släktträd och det är jag så glad att jag gjorde. I mitt fall var det en mer avlägsen släkting än en förälder så det gick säkerligen lättare för mig än för dig. Livet är för kort för att lägga tid på människor som får en att må dåligt. Så jag förstår verkligen att du är nöjd!
25 juli 2013 20:12

Eminemma

Vad skönt att du orkade bryta, så förfärligt när man råkar ut för dessa personer, och riktigt hemskt att ha en sån förälder :(. Men man kan inte stånga sig blodig hur länge som helst... Härligt att höra att det blivit så bra! Jag har mycket sent omsider märkt att jag behållit en vän som pratar vitt och brett om att jag är hennes "allra bästa vän", men som sedan aldrig finns där för mig, varken i vardag eller i fest. Den enda gången vi är "allra bästa vänner" OCH ses är när hon behöver bort från sin familj (de tillbringar alltid semestrar med svärföräldrarna som bor nära mig), och då är allt på hennes villkor. Jag insåg nu i veckan (när jag ställde in vår träff, och skyllde på min utmattning) att jag inte har nåt att säga till om i vår relation, det är mina problem som ältas och som hon bestämmer hur de ska lösas. Ja, puuuuh. Jag har förmodligen smickrats av att denna person velat vara min vän, för hon är ganska fantastisk (inte som vän ;)), och hon är på ett sätt generös och rar. Jag har visserligen sett att hon inte har några andra vänner, men inte tänkt riktigt på det. Våra gemensamma bekanta har alla valt bort henne. Nu ser jag att jag "sparat" energi till hennes besök, och släppt andra fina personer som velat umgås. Personer som ger och tar. Inte bara kör över mig. Dags för ändring!! Tack för inspirationen Cirpa! Kram!

Cirpas blogg

Energitjuvar

Kommentarer