Orkar ingenting

Vaknade imorse, steg upp klockan 5 som planerat, väskan var packad, barnen var väl förberedda att jag skulle träna... men jag bröt ihop och gick och la mig igen. Det är så himla mycket nu och jag orkar bara inte!!! Flytten i juli måste förberedas. Det är lugnt, jag har flyttat förr. No problem. Sambons ena son ska bo på heltid hos oss då. Visst, det oroar jag mig lite för, men jag tycker samtidigt att det ska bli kul. Pirrigt kul. Mina döttrar åker till sin pappa som bor på sydligare breddgrader på lördag och blir borta i stort sett hela sommaren. Det känns som evigheters evighet. Visst blir det jättemysigt för dem och blablabla, men helt förfärligt tråkigt för mig. Jobbigt hur jag än vänder och vrider på det. Vill bara klistra fast mig som ett plåster på dem och vara nära, nära... Jobbet är tråkigare än någonsin och nu har min bästa kollega sagt upp sig också. Väldigt omotiverat att gå dit och trist att vara där. Plus det orättvisa i lönesättningen, osv. som jag skrev ett inlägg om förut om nån minns... Sedan december har jag sagt upp bekantskapen med min far eftersom han fick både mig och döttrarna att må dåligt. Jag mår bättre nu rent psykiskt eftersom jag inte längre är utsatt av honom, men jag lider av världens samvetskval att jag låter honom vara ensam. Sedan tänker jag att han har bäddat själv hela sitt liv och som man bäddar får man ligga... att man ju faktiskt inte väljer sina föräldrar osv. Nåja. summa sumarum - det får mig att stundtals må skit. Fast egentligen har jag inte mått bättre! Hur konstigt låter inte det!? Jag ser verkligen fram emot det nya huset. där vi äntligen ska få plats allihopa, med en liten uteplats och tre toaletter. Jag längtar dit, fastän det är mycket att förbereda! Och detta är ju första gången de åker bort hela sommaren och jag faktiskt INTE är ensam! Jag har ju min sambo som kommer att ta hand om mig när jag lämgtar ihjäl mig. Och hur illa det än låter och hur dålig dotter jag än verkar vara, så är det bara så oerhört SKÖNT att slippa pappa och hans elakheter och krav och utbrott. Det märker jag både på mig själv och döttrarna. Så det är bara i-lands problem och dåliga ursäkter. Men jag tränar nog inte imorgon bitti heller. Jag stannar nog hemma och äter frukost med tjejerna och kramas lite om jag får. Så där så att jag blir alldeles jobbig och de tycker att det är skönt när jag måste åka till jobbet... Jag kommer nog inte träna förrän på söndag när de åkt... Men jag äter ganska bra iallafall!

Kommentarer

29 maj 2013 06:22

LUAL

Du gör helt rätt tycker jag att ägna tid med tjejerna. När du är utan barn i sommar kan du ju träna så ofta du vill.
29 maj 2013 06:25

malan537

Träna hinner du krama och njut av dina barn utan dåligt samvete
29 maj 2013 07:51

Astie

Man får bryta ihop och komma igen ibland, helt enkelt! :) Njut av ha tjejerna hos dig, som tidigare talare sagt - träning kan komma senare såna jär gånger. Kram på dig!
29 maj 2013 10:04

Eminemma

Det låter som om du gjort en massa bra val, där du kunnat, och att alla valen är långsiktigt bra för dig och dina barn. Flytt är galet stressande, och att vara utan sina barn hela sommaren så klart en sorg (och en glädje att de får vara hos sin pappa och växa lite utan dig). Klok du är som tar hand om dig lite extra nu. Pepp!
30 maj 2013 08:49

Cirpa

Tack för ert stöd! Jag håller en kramig profil denna vecka! Sedan blir det hårdkörning!

Logga in för att skriva en kommentar.