Kroppspositivism
För flera år sedan hittade jag ett vykort i en affär som jag köpte. Detta vykort har sedan dess fått synas ihop med en spegel i mitt hem och vid varje flytt fick vykortet följa med för att pryda en spegel i mitt nya hem. Detta vykort har fått vara med om en del, såsom att det föll ner i toaletten en dag, men ändå har jag det kvar. Varför? På grund av texten:
Spegel, spegel på väggen där,
kanske jag inte den vackraste är.
Håret är stripigt, magen är slapp.
Mellan tänderna mina finns det ett glapp.
Men, om jag mot spegeln ger upp ett flin,
tänk då tycker jag ändå att jag är ganska fin!
För så är det. Oavsett hur jag ser ut, om jag väger 52 eller över 100 kg så står jag framför spegeln och tänker ”jag är fin, jag är alltid fin och kommer alltid att vara fin". Utseendets vara eller icke vara ligger inte i vikten, den ligger i ditt mående. Och genom att psykiskt bearbeta hur jag känner mig, så kommer jag alltid gilla det jag ser i spegeln.
Så varför gå ner i vikt om du redan är nöjd?
Även om jag alltid ska se på min egen reflektion med positivism så kan jag alltid sträva efter att bli ett bättre jag, men jag tänker inte skämmas över hur jag ser ut på vägen dit och jag tänker inte skämmas över hur jag någonsin har sett ut. Jag är överviktig med ett BMI på 28,5, men jag har också varit underviktig med ett BMI på max 17,6. Skillnaden ligger i vad jag äter, hur jag rör på mig och hur jag mår.
Jag mår t.ex. mycket bättre idag än jag gjorde när jag hade BMI på 17,6. Men då hade jag ett självskadebeteende och ett visst kontrollbehov. T.ex. åt jag 1 gång om dagen bara för att min familj inte skulle misstänka någonting, och efter dagens enda måltid begav jag mig ut på spåret eller upp på rummet för att försöka förbränna bort den lilla måltid jag lyckats få i mig. Lyckligtvis märkte omgivningen att något inte stod rätt till och jag fick hjälp innan det gick för långt. Men vägen därifrån har varit lång och är fortfarande inte helt lätt att gå.
Vägen bort från ätstörningarna har kantats av flera vägskäl, och ibland har jag svängt fel när jag kommit in på en rondell. För några år sedan var ett sådant exempel, även om jag inte svängde helt fel. Jag hade precis flyttat till Örebro och blev värvad av en vän att gå med i viktväktarna. Ett halvår senare hade jag ett BMI på 21 och vägde 62 kilo. Viktresan var hälsosam, jag åt bra mat och rörde på mig, men när jag hade nått mitt mål kom kontrollbehovet fram och jag kände att det blev för mycket. Allt detta räknande fick mig att tänka på den tid då jag mådde som allra värst och jag tog beslutet att sluta. Jag ville inte tillbaka.
Nu har det gått några år sedan jag slutade med viktväktarna och efter tiden på viktväktarna har kilona sakta smugit sig på. Jag har upptäckt att det är kul att träna och har lovat mig själv att det är okej att inte vara pinnsmal. Jag har pratat mycket om att finna balansen när jag talat med min man och i år (7 år efter jag gick med viktväktarna för första gången) så är jag äntligen på väg att finna den.
Balansen jag talar om, är den att kunna unna sig godsaker såsom chips, godis och läsk men inte i stora mängder och inte varje dag. Balansen är också den att finna tid för träning i vardagen och njuta av den, samt att kunna äta vanlig mat, skräpmat och sötsaker utan att trigga igång ångestkänslor över att ha ätit för mycket. Det är okej att njuta och blir det för mycket av det goda så är det också okej och ingenting att må dåligt över.
Så jag blickar tillbaka på vykortet, min livräddare och tänker på de ord som står där.
Jag är fin och kommer alltid att vara fin.
Gillar
Kommentarer
-
Tack för ditt inlägg! Hoppas många blir hjälpta av din kloka inställning.
-
Vad fint du skriver, det tyder på att du verkligen är riktigt fin både utanpå och innanför💐 Texten gör mig glad!
Skönt för din lilla Noel att ha en så fin mamma.
-
Tack eini och Tita
Logga in för att skriva en kommentar.