En isande tystnad i tunnelbanan
Idag hände det som inte är något onormalt i den värld vi lever men ändå så tragiskt att livet ska vara så.En lite luggsliten och härjad ung man kom in i tunnelbanevagnen och sade det vi är så vana vi att höra att jag är bostadslös och får ingen hjälp av det sociala. Kan någon hjälpa mig.. Ingen svarade utan tystnaden var iskall och helt total.När han han lämnat vagnen hördes bara en kommentar från en liten flicka. Vad konstigt att en vuxen frågar och hade det varit ett barn hade han blivit hjälpt direkt..
Barn är klarsynta och vågar reflektera men själv känner jag bara att mitt ansikte blir avvisande och jag blir illa till mods. Ska inte behöva vara så att man har det så svårt att man behöver tigga men att hjälpa känns som en droppe i havet. När han försvunnit ångrade jag mig och tänkte ge men jag såg honom inte mer.
Gillar
Kommentarer
-
Detta är svårt, tycker jag oxå. Varför , kan man fråga sig ?
Jag har passerat dessa tiggare utanför butikerna....utan att ge, ska erkännas.
Alla skriverier om ligor som kör ut dom på morgonen, att se dem sitta med nyaste mobilerna....det får mig att tveka.
En händelse som bevittnades av en väninna till mig...där en vänlig människa gav en fylld baguette till en kille. Han blev så arg att han slängde den i papperskorgen...😧👎
Hur man vänder sig har man ändan bak...
Idag är det dessutom Alla ❤️-ans dag...och även för dom i så fall.
-
Tack allihopa för era tankar och kommentarer. Det är svårt. Jag ska ge ibland och ska försöka vara mer vänlig. Jag blir stel för jag skäms att inte kunna hjälpa men man behöver inte vända bort huvudet.
Logga in för att skriva en kommentar.