Om saker man inte kan förlåta
Idag när jag läste Margittas blogginlägg om att bli mobbad väckte det många tankar hos mig.Förlåtelse är fint och en vacker del av livet. Finns det saker dock man inte kan förlåta? För mig är svaret ja och jag mår bra av att sätta den gränsen. Handlar inte om att vara långsint utan att vissa saker gör man bara inte. Minnet väcktes om när jag var deltagare i en simtävling som tolvåring och en form av orientering.Jag var sist i vårt lag och simmade på gott jag kunde. Har aldrig varit bra på simma men jag gjorde mitt bästa och var ganska nöjd med mig själv.När jag skulle gå hem efter simningen och korsa skolgården väntade de "stora" tjejerna på mig och de var ett år äldre. De anklagade mig för att simma långsamt och att laget ledde innan jag började simma. Jag var helt oförstående. De slog mig hårt i magen och allt vad de kunde. Visst, de var barn men 13 år gamla och hur kan man vilja göra så mot ett annat barn och vilja göra någon illa. Vidrigt och jag kan aldrig förlåta.
Efter den dagen simmade jag aldrig mer i skolans simhall.
Gillar
Kommentarer
-
Åh, vad hemskt! 😳Fattar att det är svårt att förlåta....synd bara att du slutade simma....för det är både skönt och skonsam motion.
Min yngre syster fick bröstcancer, jag följde med henne på undersökning och på op-dagens morgon . Jag hade jobbat natt på avd intill .
Hon valde själv att ha mitt stöd , istället för sin makes ?!
När vår första bror dog , fick jag mig en utskällning , där hon påstod att jag följt med henne enbart för att få förstahandsinfo om läget och kunna " skvallra" runt i släkten 😳👎 Detta gjorde mig så ledsen och förkrossad mitt i sorgen efter brodern.
Brodern dog för 11år sedan och tre syskon till har dött efter detta hände, då vi endast setts på begravningarna och bara hälsat. Jag kan inte förlåta henne för hennes agerande mot mig....och hon vill inte kännas vid någon skuld i detta, än mindre prata ut om det. Nu är det helt kört mellan oss och vi pratar inte alls.
Jag kan heller inte förlåta min s.k.svärson som misshandlat min dotter inför deras två barn. Han vill heller inte prata om saken med mig. Han är alkoholist ( nykter, vad jag vet) Alla klappar honom på axeln och tycker han är så duktig som är nykter . Jag tycker det är hans förbannade skyldighet att vara det , och ta hand om sin familj.
Så länge han inte vill konfronteras med mig kan jag inte förlåta....bara acceptera att hon valt honom. Det är 7 år sen.
Förlåta är svårt....men en stor sak om man kan göra det.
Hade gärna velat kunna....men jag sätter också gränser Eleganz. ❤️❤️❤️❤️❤️
-
Fruktansvärt att läsa Bella och förstår dig verkligen. Förstår också att du blev ledsen över din yngre systers reaktion när du ville hjälpa och var ett stöd. Man undrar vad som händer med oss människor .. Som jag skrev tycker jag det är bra att sätta en gräns. Man ska inte behöva finna sig i och acceptera vad som helst.
-
Nej, men jag gillar inte mig själv ibland , för mina oförlåtande egenskaper. 😬👎
-
Att förlåta handlar inte om att man ska acceptera en massa saker som är oacceptabla. Att förlåta handlar om att förlåta sig själv för att man släpper oförätter och går vidare. Ibland när jag ser personer som sörjer en förlorad närstående och inte ens vågar skratta utan att få dåligt samvete över att inte varje sekund sörja känner jag att det finns en likhet. Vad konstigt ordet sörja ser ut i skrift. Om man inte förlåter sig själv för att man går vidare innebär att man låter den elaka, dumma idioten får fortsatt tillträde till att påverka ens liv.
Jag har också blivit mobbad som barn både hemma och i skolan vilket påverkade min självkänsla och min självbild. Det har påverkat hela mitt liv men jag väljer att aldrig gå tillbaka och tänka på det utan njuta av det liv jag har nu.
Visst, när jag hör människor som har klassåterträffar och sådant blir jag lite avis, mej jag vill aldrig se mina forna skolkamrater igen.
Ha en bra helg.
-
Att förlåta för mig handlar inte bara om att acceptera sina egna tankar utan att storheten att se det goda i en annan människa. En oförrätt kan bero på så många saker.Jag tänker på den klassiska scenen i Samhällets olycksbarn och hur Jean Gabin en f d fängelsekund får sova hos en präst. På morgonen har han försvunnit och kommer tillbaka till prästen med polisen och massa silversaker som tillhörde kyrkan. Poliserna är triumferande och men prästen sägar bara med sådan godhet i stämman att det var en gåva från honom. Så fint och symboliskt och denna handling blev som en cirkel av goda handlingar. Så kan det vara även i verkliga livet och det är denna balans vi måste finna inom oss.
Logga in för att skriva en kommentar.