Om separationsångest och om att skriva
Jag har varit med om mycket när det gäller separationer och vilket centralt tema det är i våra liv , rädslan att bli lämnad och övergiven. För mig började allt tidigt i mitt liv och jag har varit väldigt rotlös utan att förstå det. Lite kort sammanfattning över en stark traumatisk händelse förlorade jag min familj på en eftermiddag när jag var endast 15 år och det har naturligtvis präglat mig. Först när jag för några år sedan gick i terapi har jag kunnat bearbea detta och lyfta upp saker till ytan som gjort att jag förstått mig själv bättre och fått styrkan att ta hand om mig själv. Tror också detta är en av anledningarna att jag är så tacksam att jag har så fint liv med A och inte tar massa saker för givna i livet. Jag har inte samma separationsångest jag haft tidigare som höll på att ta all min energi och jag kan knappt tro att jag har kommit dit efter alla dessa år.
Skriva är viktigt och det har också hjälpt mig en hel del. Jag har alltlid haft en dröm att gå på skrivarkurs och jag förverkligade den när jag separerade efter mitt samboförhållande. Skrivarkursen var en upplevelse jag aldrig glömmer! Först och främst at det blev så mycket gråt. Det hade jag inte förväntat mig. Dock är det så att vi fick skriva om starka händelser ur våra liv och att läsa upp sådant är så oerhört speciellt att man inte kan förstå det innan man gjort det. Jag minns den första kvinnan som läste upp vad hon skrivit, välklädd, parant och självsäker på ytan, men hon grät hejdlöst när hon slutat läsa. Jag minns mannen i sjuttioårsåldern som var ordförande i en bostadsrättsförening. Hans moibl ringde hela tiden och man märkte att han njöt av att vara behövd och han dirigerade hit och dit via mobilen. När han hade läst det han skrivit om sin frus bortgång grät han så hjärtat ville brista. Jag glömmer det aldrig. Vi lärde känna varandra som man kanske aldrig gör annars under dessa fyra dagar. Vi grät men vi lärde oss mycket också.. Intressanta disskusioner om form, skrivande och skapande.
Själv skrev jag om min separation från mitt samboförhållande. Som en novell hur jag hittade ett kvitto från en flyttfirma och hur minnet målades upp. Jag hade bestämt mig för att jag inte ville eller skulle gråta. Det är ju jobbigt att göra det bland främmande människor. Som ett mantra mumlade jag för mig själv, inte gråta inte gråta. När det kom till min tur och skulle jag börja sade jag direkt att jag inte kunde läsa. Kände bara hur gråten stockade sig i halsen innan jag hade börjat läsa ! Läraren sade inget. Väntade bara lugnt. Jag började läsa första meningen sedan vällde allt ut inom mig och jag bara grät. Inget hände utan alla väntade men det var värme i luften.Det gav mig kraft och sedan läste jag min berättelse och vi diskuterade efteråt och en kvinna sade att hon tyckte om styrkan hon kände i min text. Det tyckte jag om och gjorde mig glad.
Jag frågade också efteråt den frågan jag burit inom mig så länge. Vad gör man med sin smärta? Läraren svarade att det är väl en väldigt bra och viktig fråga. Det är en viktig fråga och idag har jag lärt mig att smärtan finns kvar som ett vemod men går att hantera. Har hjälpt mig mycket att förstå detta.
Gillar
Kommentarer
-
Du skriver så fantastiskt vackert om en stor sorg i ditt liv! Jag har också hanterat sorger i mitt liv med hjälp av pennan. Då duger inte datorn utan det ska vara penna och papper för min del! Massor av pepp till dig!
-
Åh va fint skrivet, tack! Önskar jag kunde få ut allt men det är jättejobbigt. Kram
-
Fint skrivet och skönt att få skriva av sig du det är läkande om något. Peppkram från mig
-
Tack till er båda och kram tillbaka!
-
Tack för dina ord om det jag skrev och då förstår du mig när det gäller smärta och att skriva. Vi skrev faktiskt också med penna och papper på skrivarkursen. Ha en riktigt fin dag idag!
-
Ja Ebbesmor och jag tror hemligheten är att våga möta smärtan och stanna i den känslan.Lätt att man bara vill fly på olika sätt..
-
Vad rätt du har LissaLo och det är många av oss som har för tunga ryggsäckar att bära. Allt blir lättare när man vågar lyfta på innehållet.. Mycket ljus och kärlek tillbaka och ha en riktigt fin dag.
-
Jag fick tårar i ögonen och flashbacks när jag läste alla kommentarer, av när min pappa blev mördad -93 ( ouppklarat fortfarande) , fyra av mina 6 syskon och en svägerska dog med kort mellanrum.
Dock är den största och smärtsammaste sorgen efter att min älskade lillebror som somnade in i mina armar för 2 år sen. Han hade förlorat sin sambo efter några korta månaders sjukdom. Han fick samma snabba förlopp på sin cancer och dog i sitt hem bara 15 mån efter henne. Vill gärna tro att de är tillsammans igen.
Han ville bara ha mig, min man och sin son runt sig , så jag tog hem honom från sjukhuset hans sista dagar , som blev riktigt fina för honom.
Detta är en intensiv sorg och saknad som jag inte känt på samma sätt vid tidigare dödsfall och som jag får lära mig leva med tills vi möts igen. 😥
Vi har alla olika bagage av sorg och glädje som vi bär med oss vart vi går.
Vi lever idag...imorgon har vi inget löfte om ❤️ Var rädda om varann därute ❤️
-
Vad du har fått vara med om Bella och jag blir verkligen berörd. Det är svårt med sorg och saknad och man står maktlös.. Tror på dina ord om att vi ska vara rädda om varandra och ta vara på dagen och det liv vi har...
-
Visst är det så Eleganz. Mordet på pappa är som ett öppet sår men innehåller oxå mycket ilska och ingenstans att göra av den. Obearbetat och med så många frågetecken, så länge det är olöst.
Ingen har fått något straff...bara vi anhöriga. 😓
Samma sak med min brorsdotter som blev påkörd 16 år gammal -86, blev totalförlamad och levt med respirator sen dess och vårdats i hemmet. Kan knappt röra huvudet av egen kraft. Ingen blev fälld ....men hela familjen fick livstid.
Trots allt detta glömmer även jag av att vara tacksam för det jag har ibland och kan gnälla om småsaker. Jag borde skämmas....men är bara människa.😬
Ha en bra dag med din kära A 🌹👍
Logga in för att skriva en kommentar.