Om vänskap i vuxen ålder
Imorse när jag vaknade slogs jag av en tanke. Vad lite vänner jag har.. Jag har aldrig tänks så tidigare och jag känner mig inte ensam men saknar detta med att vara djupt förtrolig och att kunna stötta varandra. Många av mina vänner är schackspelare och det innebär konkurrens och prestationbehov tyvärr. På jobbet kan det vara på liknande sätt. Det är svår att få vänner i vuxen ålder. Jag kan känna en nostalgi och längta tillbaka till barndomen. När man hade två kronoor med sig för att köpa godis och utan att tveka delade man med sin kamrat så man fick en krona var. När man hade så mycket att berätta för varandra Var tar allt vägen och har alla plikter helt tagit överhand..? Ibland funderar jag på att annonsera efter en riktig vän men så enkelt är ju inte livet. Återigen lättare när man var barn och allt var så självklart. MInns när jag var ca sex år och hos min mormor i Hässelby. Mormor såg att jag var lite rastlös - och behövde nog själv vila sig - så när det satt några småflickor på en gräsplätt och lekte på en filt frågade hon helt sonika om den lilla flickan som var jag fick leka med dem. Vi blängde alla tre under lugg på varandra ett tag men efter tag så nickade dem och vi lekte för fullt. Jag glömmer det aldrig och så härligt okomplicerat.
Nåväl, förstå mig rätt. Jag känner mig inte ensam men saknar något Jag ska verkligen vårda de vänner jag har omkring mig och värdesätta dem. Man måste ha tid för varandra för vänskap är så viktigt.
Gillar
Kommentarer
-
Förstår på pricken vad du menar. Vårt samhälle är så ego. Kram!
-
Vad härligt att du förstår och det gör mig glad. Ha en fin dag och kram tillbaka !
-
Jag tror inte du är ensam om att sakna vänner, jag hade många vänner när jag var yngre och även när jag gifte mig och inte hade barn hade vi många vänner. När alla fick familj så hade man fullt upp och tappade bort varandra , nu när våra barn blivit vuxna så verkar alla blivit så bekväma och orkar varken komma om man bjuder, eller själv bjuda hem oss.
Jag jobbar inte sedan några år tillbaka pga diverse åkommor och har på så sätt inga arbetskamrater. Jag har syskon som jag träffar några gånger om året trots att dom bor bara några mil från mig, och jag kan ärligt säga att jag har inga vänner alls vilket är sorgligt när jag ser det på pränt. Jag har en underbar man och tre jättefina barn som bor nära och som jag träffar ofta.
Jag har inget handikapp eller ser konstig ut men det verkar som att det är provocerande att jag inte kan jobba, och därför är jag väl inte intressant att umgås med, det är den känslan jag har.
Tid har jag i massor men vad hjälper det när alla andra inte har det. Detta blev öppnare än jag hade tänkt, men vi är nog många som har det som jag. Jag försöker hålla humöret uppe ändå och bjuder gärna hem barnen på middag eller lite fika, då blir det full rulle i huset några timmar
-
Jag känner också igen mig i vad du skriver. Jag jobbar inte i heller så ibland blir dagarna långa och ibland riktigt tråkiga. Nu är jag inte helt ensam men jag har ett begränsat umgänge.
-
Visst är det så, att när man är ung har man hur mycket vänner som helst. När man sedan skaffar familj, gör karriär osv så tappar man bort varandra.
Barnen är nu utflugna, jag har träffat en ny man och flyttat till en ny stad. Det är inte lätt att få nya vänner. Arbetskolegor har jag, men vi träffas bara på jobbet eller efter jobbet utan respektive partner.
Jag tror att vi är många som saknar ungdomen då vi hade hur många vänner som hellst att vara med.
-
Tack för era fina svar och att ni delar detta med mig. Speciellt du Paloma berörde mig starkt. Det är någpt speciellt med vänskap och jag minns den lilla boken jag hade när jag var liten med rubrken. Mina vänner. Tror det är lätt att tappa bort varandra i dagens stressade samhälle och precis som i en relation måste man vårda vänskapen. Tror jag kände allt extra starkt igår efter min spanskakurs. Vi är så trevlig grupp med massor av positiv energi. Ingen avundsjuka, ingen prestationsångest och så skönt att slippa allt detta.
-
Jag hade också en sådan bok när jag var barn och flera bästisar, många har flyttat och man träffas aldrig längre. Jag vet inte hur man skulle hitta vänner när man är 51 år, min man jobbar och har ju sina arbetskamrater där så han får ju det sociala tillgodosett.
Hur vårdar man vänskap när de enda vänner vi hade kvar bara vill umgås om vi bjuder hem dom, men aldrig bjuder tillbaka? Man vill ju inte tränga sig på.
Det är bäst att inte fundera för mycket på detta, utan försöka göra det bästa av livet
Det låter trevligt med spanskakurs, det är ju också ett bra sätt att träffa nya människor.
-
Jag bor på landet och det är inte många hus häromkring. Jag är öppen och pratar gärna med människor, men det är ju inga människor som man kan bli vän med om man pratar med dom i kön i affären.
Jag/vi har verkligen försökt och bjudit hem folk som gärna kommer hit, men bjuder sedan aldrig tillbaka och det blir lite konstigt i längden om det bara är på det sättet vi kan vara vänner.
-
Vad härliglt det låter LissaLo det du beskriver. Det gör mig glad att läsa! Har tyvärr också lite avv Palomas erfarenheter att många inte bjuder tillbaka. Det går inte för det är en ensidig vänskap. Som du skriver Paloma får man göra det bästa av livet. Här finns många jag känner skulla kunna bli mina vänner och det känns bra. Mitt liv har också förändrats sedan jag blev sambo. Det är så fantastiskt att vara två i livet att det går inte att beskriva ..
Logga in för att skriva en kommentar.